Lämna mig inte nu

Kapitel 41

SAMANTHAS PERSPEKTIV:

Hon kysste mig. Jag kan inte fatta det. Vad händer nu? Varför kysste hon mig? Hon vet ju redan hur jobbigt jag har det, så kommer hon här och förstör ännu mer.

Jag visste inte att hon gillade mig på det sättet? Eller det var bara kanske något hon gjorde för stunden?

Hur tänkte hon egentligen? Jag vet inte hur jag ska känna mig, ska jag vara glad? Ledsen? Sur? Arg? Men jag vet inte vad Jag skulle göra om hon lämna mig. Jag skulle inte klara mig. Jag skulle troligen dö på fläcken. Liksom hon har ju funnits där för mig hela tiden och nu ska hon bara lämna mig?

Jag reser mig förvirrat upp och försöker komma fram till ett vettigt svar till varför hon gjorde det. Men det finns inget vettigt svar.

Hon gillar inte mig väl? Jag trodde hon gillade killar? Det gör hon väl..? Helt ärligt talat vet jag inte men jag måste prata med henne. Men inte nu, nu vill jag bara lägga mig och sova.

Jag går upp för trapporna, tvättar mitt ansikte, borstar tänderna och byter om till pyjamas. Sen kommer jag på att jag glömde min mobil där nere så jag går ner.

När jag väl är nere tar Jag upp min mobil och ser att mamma har sms:at mig.
- Stannar ännu en natt här, älskar dig!
Jag saknar henne, hon är nästan alltid borta. Antingen jobbar hon med gamlingarna eller så är hon hos Lisa och Henrik. Vi spenderar knappast någon tid med varandra längre.

Jag öppnar sakta upp hennes dörr och kollar runt, jag har nog aldrig tänkt på hur det ser ut här. Hon har en stor dubbelsäng med sänggavel i vitt och en massa kuddar i svart, vitt, grått och babyrosa. Bredvid sängen finns varsin nattduksbord med lampor i svart och vit på. Ovanför sängen har hon en hylla med ljus och bilder på hela familjen.

Hon har en fondvägg i grått och resten av väggarna är vita. Sedan har hon en svart golvspegel på höger sida och bredvid finns en stor byrå också i svart och ovanför byrån finns ett stort fönster. På andra sidan finns hennes skjutdörrsgarderob. Och sen en vit matta på trägolvet.

Jag går upp på sängen och tar tag i fotot som ligger på hyllan och kollar på den. Vi var så lyckliga. Vi alla skrattar på bilden. Mina ögon fylls med tårar som sedan sipprar nedför mina kinder. Minnena kommer fram igen.

*flashback*

"Vem vill välja en låt denna gången?" Frågar pappa som sitter i framsätet. "Jag, jag!" Skriker jag och Stephanie slår till mig på huvudet med ballongen som hon fick från McDonalds. "Nä jag vill välja!" Säger hon. "Du valde påvägen dit ju!" Säger jag barnsligt.

Först ger hon mig en sur blick men sen börjar hon låtsas gråta. "Jag vill bestämma!" Skriker hon rakt ut. "Men du får alltid bestämma, jag vill också bestämma!" Skriker jag tillbaka.

"Kan ni inte välja något tillsammans då?!" Frågar pappa argt. "Nää! Jag vill bestämma!" Skriker Stephanie.

Hon slår mig med ballongen igen. "Aaj! Pappa säg till henne!" Utropar jag. "Stephanie, sluta nu! Då bestämmer jag vilken låt vi ska lyssna på" säger pappa och sätter på en låt.

"Dummis!" Säger Stephanie. "Fulis!" Säger jag tillbaka. Pappa kollar bakåt på oss med en arg blick. "Säg inte så till varann!" Säger han.

Plötsligt så tutar en bil på oss och pappa kollar på vägen igen men då är det försent. Det ända vi hinner att göra är att skrika och sen smäller det till.

*slut*

Jag drar efter andan när jag hör skriken i mitt huvud. Allt är mitt fel, om jag hade inte varit så envis så hade det aldrig hänt. Allt är mitt fel. Jag borde ha dött och inte Stephanie. Än idag klandrar jag mig själv.