Lämna mig inte nu

kapitel 34

Alex perspektiv :

Jag var framme hemma hos min polare, Erik för att vara mer exakt. Jag hatar mig själv för det jag gjorde mot Samantha, men jag kan bara inte tänkta mig att jag ska ha det ansvaret. Det går inte. Jag orkar inte tänka på det.

Jag parkerar på en parkering utanför den stora byggnaden. Jag går in byggnaden och går in i hissen. Jag trycker på en knapp där det står 3. Våning 3 ska jag till. Dörr 4 också. Jag går mot den mörk bruna dörren som leder in till Eriks lägenhet. Jag öppnar dörren och kliver in i lägenheten.

"Hallåå?" säger jag. "Ey, Erik är du här eller?" lägger jag till. "Jaa! jag sover ditt sjuke fan!" nästan skriker han ut av förmodligen irritation.
"Jaja, jag slaggar här " svarar jag. "Jaja, gör vad du vill jag bryr mig inte!" säger han surt.

Jag går ut mot köket och tar en redbull och går och lägger mig i soffan och tänker. Allt jag kan tänka på just nu är fan bara henne. Hon som brukade få mig att skratta. Hon som fick mig att vara glad i hennes närhet, man kan bara inte vara sur eller arg när man är med henne. Hon som fick mig på bra humör när jag var sur. Hon som alltid litade på mig. Men nu har jag förstört tilliten mellan oss. Jag vill inte göra samma misstag som han.

Han som fick min mamma att gråta varje kväll. Han som fick min mamma att vara rädd hemma. Han som tvingade min mamma att göra saker hon egentligen inte ville. Han som höjde rösten på min mamma. Han som kallade henne hora, slampa, fitta och äcklig. Han som spottade henne i ansiktet och alltid kollade äcklat på henne. Min mamma är en av dom finaste människorna som finns. Hon är alltid så snäll mot allt och alla. Hon skyddade alltid mig från honom. Han som jag inte ens vill säga namnet på. Han förtjänar inte mig eller mamma. Mamma fanns alltid där för mig när ingen annan gjorde det. Hon bytte mig från skola till skola minst 5 gånger innan hon kände att jag kände mig trygg där.

Jag blev mobbad när jag var liten. Inte så värst, men ändå tillräckligt för att jag skulle vara ledsen och känna mig oälskad. Jag hatar honom för allt han gjort mot min mamma. När jag var 10 år så sa mamma till mig att jag aldrig mer skulle kalla honom för pappa, och hon hade rätt. Han var ju aldrig en pappa åt mig, han var bara en far, en man som hade legat med min mamma och dom hade tillverkat mig. Han var en far inte en pappa. Han fanns inte där för mig när jag behövde honom.

Det var alltid mamma som tog hans plats, mamma var både mamma och pappa för mig. Men nu är hon på sjukhuset, och jag vet inte om hon kommer klara sig längre. Jag har ingen just nu. Inte mamma, inte pappa och absolut inte Samantha. Men hon har vilken rätt som helst att hata mig.

Jag vet att jag inte är en bra pappa. Det ligger i generna, om min pappa var så mot min mamma, hur kommer jag då bete mig mot Sam och hennes barn. Jag älskar henne och allt hon gör men jag är rädd. Jag är rädd för att jag ska slå henne. Få henne att må dåligt och alltid gråta och vara rädd. Och ännu värre, få hennes barn att må dåligt.

Jag vill inte att det ska bli som med pappa och mamma. Jag tar upp mobilen. Jag vill ringa henne och förklara allt men jag vet att hon inte kommer att förstå. Hon fattar mig så bra men det här är bara för svårt att förstå sig på. Bäst jag sover lite nu. Jag blundar och somnar sakta.

-

Samanthas perspektiv :

Jag ligger ner i min säng med huvudet mot väggen och bara hoppas på att detta är en dröm. Tårarna rinner men det har dom gjort nu ett tag så jag märker inte av dom längre. Jag vill att han ska dra åt helvete men samtidigt inte. Jag hatar Alex.

Jag tar upp min dagbok som jag inte skrivit i på flera år. Jag skriver stort och tydligt vad jag känner. Fast i ord då. Död, hatad, äcklig och sjuk. sen skriver jag ännu större "Jag hatar dig Alex". Det är så jag känner mig just nu. Det känns inte som att jag lever längre.

Mamma har försökt trösta mig och sagt att hon kommer hjälpa till men jag vill inte att mitt första barn inte ska ha en pappa och att den måste leva med mamma och mormor. Och moster Felicia.

Alex är den äckligaste, vidrigaste och sjukaste människan på jorden. Jag har låst dörren till mitt rum och den kommer inte öppnas förens jag behöver kissa sen kommer den att låsas igen. Och jag tänker inte äta någon mat heller. Jag ska svälta och dö här. Barnet kan dö med mig.

Mamma knackar på dörren och kallar på mig. "snälla, älskling öppna dörren, du måste äta, ta en dusch och sånt" säger hon genom nyckel hålet. Nyckeln ligger på skrivbordet. Jag struntar i mamma och fortsätter att tänka vidare. Mamma fattar då att jag inte kommer att öppna och hon ger upp.

Jag reser mig upp och går mot speglarna. Jag ser mig själv i ansiktet och blir nästan rädd. Mascaran är utsmetad över allt från pannan till brösten. Mina kläder hänger och mitt hår ser ut som en snöstorm och allt är den jävla Alex fel.

Jag drar ner byxorna lite så att min mage syns tydligare. Jag ställer mig i profil och kollar i spegeln. Jag kollar ner äcklat på min mage. Just nu är det en jävla varelse där som kommer växa till en unge. Jag vet att jag kommer att klara av att ta hand om barnet men inte själv, och jag vill göra det med Alex. Jag vill att han ska stötta mig inte backa bort från mig.

Jag går tillbaka till min säng och lägger mig ner. Jag vill inte att det ska vara såhär. Mina tankar börjar vandra vidare och vidare. Han har säkert hittat en ny tjej, och han trodde att det gick att ha både mig och henne men när jag blev gravid så skulle det bli mycket svårare och han sa då att han inte ville och nu ligger han och myser med en annan tjej medans jag ligger här och gråter över honom. Jag älskade honom men han ville bara ha någon. Jag föll. Jag föll riktigt hårt för honom.

Mina ögon gör ont och mitt huvud värker. Jag är hungrig och trött men jag kan inte sova och klockan är halv ett. Jag antar att det är såhär jag kommer spendera resten av mitt liv, inlåst i mitt rum utan mat, vatten eller något. Jag tänker på Amy. Amy, jag behöver Amy. Jag vill hem till L.A igen. Jag önskar att jag aldrig hade åkte till Sverige. Jag orkar inte ens ringa Amy. Jag orkar knappt vända mig om mot mitt nattygsbord för att ta mobilen.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Okej, klar. Vad tyckte ni? Leave it in the comments lixoooom. nu känner jag mig som en sån riktig youtuber. Nä gud va pinsamt. Aja, kände att jag ville skriva denna veckan efter som att det är så trevligt. Så jag skrev till Emma och bara "yoo, jag skriver denna veckan " och hon svara " jaja brorsan". Okej kanske inte så men du vet när man inte är cool så måste man ju se cool ut, fast för andra då. Fake it til you make it liksom. Side note, jag var på donk med mina vänner igår och kände liksom att jag har en relation med donken, vi står tajta liksom. Dom är ju så jävla trevliga dom där donk-människorna, okej det kanske är för att dom ger mig mat och i mina ögon så är alla som ger mig mat trevliga, MEN ÄNDÅ! Har ni inte märkt typ att dom e riktigt trevliga och dom bara " smaklig måltid" till egentligen helt och hållet främlingar. Jag kände i alla fall stor kärlek till donken och därför så skrek jag hejdå till alla i restaurangen och gick sen ut med mina vänner och kände mig mätt och belåten med alla nuggetsen i magen. Riktigt gott asså. Ni som håller med mig skriv en kommentar om hur mycket donken betyder för er, eller ja vilken restaurang som helst egentligen. Jag kände bara att jag tar donken för våran kärlek är liksom äkta. Och just det, jag satt och läste era fina kommentarer, vet inte riktigt om Emma hinner läsa dom för antingen så har jag redan hunnit före eller så är det ju skolan och liveet man måste ta hand om, men jag kände i alla fall att det var så gulligt, ni är så finaa ju. Om du har läst ända hit så är du fan boss. Asså det räcker typ med att en person har lagt till våran berättelse i sin läslista och vi blir så jävla tacksamma. Fortsätt att gilla och kommentera och lägga till våran berättelse i era läslistor för det betyder verkligen mycket för oss. Jaja nu vill jag sova och drömma om hur mycket jag älskar donken och snygga killar. bara tänk er typ snygga killar sitter i donken och käkar. äee fy fan, bättre blir nog inte min dröm asså. Men ha det bra och ät chokla så blir du glad, jag vet det rimmade. puss och kram. // Minoo