Kantarelland

Hummelkaffe och bacon

Feerna närmade sig porten av De vises skog. Varenda fe flög nära varandra efter sammandrabbningen med vargarna. Ingen avvek för långt. Alla med vapen nära till hands. Ygrid och Tove flög längst fram fortfarande i sorg efter att ha begravt Torsten. I en altare av träpålar. Mossa hade placerats under honom, gula filtar med lila ränder inbäddade över honom och vitsippor längs hans huvud. Tove tog sin tid att hitta vitsipporna. Hon mindes att Torsten och hon brukade vandra längs bäckar och åar för att hitta de finaste vitsipporna som sedan kunde brodera håret. "Men inte innan man flätade håret, speciellt det korta charmiga håret ovanför örat", minns hon honom säga.

"Sätt vitsippans stam längs kringlan av ditt öra och sen in i håret för att hålla den fast. Din fina lilla fläta hänger nu över blommans hals och titta! Du lyser som en gul svamp i en grön skog"
"Nää, vah, gör jag pappa? Tihi"
"Som den finaste kantarellen.."

Tove minns tillbaka till de fina stunderna med pappa när hon plockade sina vitsippor. Hon är åtta år gammal och har endast varma känslor. Hon grät inga sorgetårar när hon flätade hans hår. Även om hon var ledsen och fick kämpa många gånger att inte börja gråta var det ren lycka i henne vid denna stund. Lyckan över att kunna minnas magiska stunder med sin egen pappa. Hon även placerade en vitsippa längs sitt eget örat och log när han en gång kallade henne för den finaste kantarellen i skogen.
"Du är min finaste vän pappa! DU är min kantarell. För alltid", log hon för sig själv.
Tove placerade en vitsippa längs Torstens vänster öra och resten av blommorna på håret och sade hej då för alltid. Då kom tårarna.

Två enorma, majestätiska ekar med sekelgamla ådrar bultandes längs stammarna stod nu framför sällskapet. Doften av urskog smög in och kittlade Theas näsa när hon andades in stammarnas doft. De hade anlänt till De vises skog. Sofia var fortfarande medvetslös, buren av Armand och Ragnar. Nere på marken växte gula kantareller ur marken som ett hav framför dem. Vissa stora, vissa små. Vissa med perfekt, tjock liten stam vars toppar sprätte ut vackert böjda tak. Vissa med långa stammar som sträckte sig över gräset och bara väntade på att bli smekta. Vissa kantareller osade stoft ur sig och lyste upp hela nedre delar av trädstammarna där de växte. Solens strålar sken ett vackert gulgrönt skimmer genom alla löv från ekarna mot marken.
"Som i en dröm", log Thea.
Uppe i ekarna och granarna hade tusentals feer byggt bo och överallt de tittade kunde de se feer flyga runt och sprida sitt ljus. Två unga flickor jagade varandra runt, runt, runt en ekgren och försökte träffa den andre med ekblad. Thea ville gå med i leken och tittade bak med en längtandes suck när de flög förbi. Ugglor, stora som bäckklippor, med jättelika spann av vingar av alla mörka nyanser av brunt, svart och vitt flög omkring bland träden. Thea fick ögat för en uggla med en stor fluffig vit bröstkorg och kastanjebruna vingar långa som grenarna på vissa träd landa vid en ek med kantareller runt. Klorna var mycket större än henne själv och de höll fast fyra spetsade möss som ugglan släppte framför två andra lika stora och vackra. "Middag ikväll för oss alla. En var så slipper nån nalla. Till mig. Till dig och en fin liten mus till Frej. Den fjärde kan vi låta en fe grilla. Knapert och gott. Det kommer vi nog gilla".

Solen började sätta sig. Armand och Ragnars familj var framme vid boet som Armand och Sofia ägde. Ett stort hål vid mitten av en ekstam och framför en massiv, tjock gren. Dörren till hålet hade en vacker ljusgrön färg broderat av tre gula kantareller vid varje kant. Thea, John, Astrid och Gunn, Ragnars och Sigrids döttrar, flög runt för att leta efter andra barn att leka med medan de andra packade upp.
"Flyg inte iväg från lille John nu Astrid! Gunn du också. Jag litar på er!", ropade Ragnar. Armand nickade mot Ragnar och gav honom ett betryggande leende. Han lade ner Sofia i en säng, kysste henne på munnen och placerade en kall, fuktig handduk över pannan och satte sedan på vattenkokaren. Sigrid satte sig vid hennes fötter och började smeka hennes ben i tröst.
"Hon lever. Men hon sover djupt än. Bästa vi kan göra är att hålla henne varm och våra magar mätta så att vi inte gör något förhastat", sade Sigrid.
"Eller börjar tänka på något galet. Måste äta va. Mhm", tillade Ragnar med en bit bröd i munnen och smulor längs hans stora skägg vars längd gick ända ner bröstkorgen. Ragnar älskade mat. Speciellt doften av knapert bacon under morgonkvisten. Fast Ragnar kunde äta bacon under dygnets alla timmar även om Sigrid önskade annat.
"Vill du ha kaffe Armand? Jag har malt ner bönor från min trädgård hemma. "Hummelbönor" kallar jag dem för man börjar fladdra med vingarna som en humla efter en kopp höhö".
"Ja gärna! Jag har faktiskt blodpudding över. Vi kan steka den med. Blodpudding och kaffe såhär på kvällskvisten nu när vi packat upp låter inte alls fel". Armand lät avslappnad för första gången sedan natten innan vargarna gick till attack.
"Precis min åsikt!", log Ragnar och började rota i väskan. "Ooh, vet du vad. Jag plockar fram två baconskivor också. Vi kan steka puddingen i baconfettet. Åh! Det blir som baconpudding då!! Vart är de? Sigrid!!"
"I Astrids väska älskling"
"Aah!".
Ragnar tog fram baconet och började inspektera stekpannan i full förväntan av det lilla mellanmålet de skulle laga. Armands humör började vända sig till muntert.
"Vad sägs om att vi gör en stor gryta Ragnar? Jag har morötter, persilja och buljong. Lite tomater kvar som vi kan lägga på brödet. Du har bacon och potatis och vad jag kan se massa kryddor. Vi lagar middagen nu, låter den puttra vid elden hela kvällen och så sätter vi oss ner och dricker vårt hummelkaffe och knaprar på bacon i solnedgången vid grenen?", sade Armand med en varm blick och ett leende.
"JA! JA!!", brödsmulorna flög ur munnen. Vi tar fram all bacon vi har! För både gryta och snacks!! Kaffe och bacon ikväll! Underbart! Så gör vi". Ragnar var entusiastisk.
"Ska ni äta all mat vi har? Blir ju ingen frukost kvar då ju!", protesterade Sigrid.
"Ingen fara", svarade Ragnar med hunger i blicken. Bacongryta var det enda som fyllde hans tankar nu. "Vi kilar ner till Kantalidel vid bäcken på morgonen för att köpa mer mat.
"Måste ju göra det ändå imorn så vi kan lika gärna äta upp all resemat nu höhö", dök Armand in med en slev och kniv vid vardera arm utsträckta på ett bedjande vis.
Sigrid låg vid Sofias sida medan männen lagade maten. Fågelkvitter hördes in i hålan och solen lös sina kvällstrålar mot filten över Sofias bröstkorg. Sigrid smekte henne på kinden och kysste henne på pannan.
"Min käresta! Hoppas du inte vaknar än. Männen lagar en blodpuddinggryta med bacon. Lycklige du som missar det", log hon.

Armand, Ragnar och Sigrid satt vid varsin gungstol ute vid grenen utanför boningen efter middagen med ansiktet mot solnedgången. Grytan puttrade inne.
"Gud va gott kaffe! Det gjorde jag bra!", sade Ragnar och tog upp en skiva bacon.
"Haha, ja du har inte fel där! Alldeles fenomenalt!", försäkrade Armand.
"Pappa, pappa, pappa!". Thea skrek snabbt och hastigt och flög upp till grenen tillsammans med John, Astrid och Gunn.
"Det är något som händer vid porten! Massa feer och massa djur samlas där just nu!", sade Astrid spänt!
"Hör ni trumljudet!? Det är för dem de spelar som kommer till skogen nu!"
Ett svagt dån av trummor hördes spela i takt. Ungefär tre slag per sekund med två toner. Trummorna blev flera och högre och nu hördes de från träden omkring.
"Vi går och ser barn!", sade Astrid.
Vid porten hade hundratals feer samlats nyfiket. Ett tjugotal ugglor stod och stirrade från grenarna. Katter, rävar och även tre björnar tittade från sidan medan fyra björnungar hoppade runt i lek. In genom porten vandrade fyra ståtliga silvervargar in. Alla såg ut att vara äldre, erfarna och virila i blicken. Trummorna fortsatte att ljuda. Deras päls sken i den svaga kvällssolen. Hakorna stod upp som hos prinsar i en parad och tassarna klampade fram i en långsam men medveten takt. Katterna fläktade sina ansikten med tassarna.
"Oh lala Ingrid! Titta så sööt han längst fram är!"
"Ååh, alla får gärna jaga upp mig till varje träd här hihihi"
Bakom vargarna fanns ett gammalt grävlingspar som efterföljdes av tio till femton skunkar som bar deras väskor och tillhörigheter. Det var ett angenämt grävlingspar det där. Välbeställda och belästa om hela skogens historia och dess levande ting. Skunkorna var en aning stolligare. Impulsiva och härjiga men grävlingar och skunkor kommer väl överens.
"Kraaw-kraaw"
"Kra-kraaw kra-kra-KRAAW"
"Kra.. *smack*
"Lugna dig Olmer", sade Helmer när han slog honom med vingen. "Vi måste se representabla ut! Le och vinka när vi tar oss in! Vi är i De vises skog nu!". Helmer spände fram ett leende när det var deras tur att äntra porten bakom skunkorna.
*Smack* Olmer slog Helmer i huvudet med vingen. Båda började vingslåss med varandra när de nu red in genom porten på Fraendels rygg. Yger stod på hans huvud och tittade stolt in genom porten ovetandes om slagsmålet bakom. Han böjde vingarna mot bröstkorgen och smällde upp ett ståtligt leende och skulle precis buga sig stolt mot folket framför när Helmers vinge råkade slå ner honom från Fraendels huvud och mot marken.
"Kruah!! KRAAW!!!"
"Era dunderidioter! Sansa er!", skrek Yger och flög emellan men fick själv börja slåss med vingarna för att försöka lösa upp dem. Plötsligt stannade Fraendel. Trummorna slutade att spela. Likaså slutade Yger, Olmer och Helmer att slåss. Alla skogens djur stirrade mot Fraendel. *pst sipt sppss pssttps* var det enda som hördes nu när feer, som katter och rävar viskade i varandras öron.
"Är det han?"
"Det är han!"
"Det är den där vargen"
"Vargen som Sofia tog!"

Fraendel satte sig och talade. Kråkorna föll till marken.
"Jag kommer ända från Bergakullens dal. Till De vises skog för att bevittna feernas magi och ugglornas vishet". Fraendel vände sig mot feerna. "Månget och mycket har man hört om det mirakel ni skapar, om det liv ni väcker. Jag är endast er ödmjuke tjänare och tillsammans med er är jag villig att leva och skapa".
Ingen fe kunde tro sina öron. Att höra en varg underkasta sig feernas nåd kunde bara ske under en omständighet.
"Sofia fick honom", hördes det viskas.
De fyra silvervargarna tittade misstänksamt mot Fraendel och en började även morra smått som ett tecken på förräderi. Dock förvandlades den stumma häpenheten till vilda krigsrop och hetsigt vapenskrammel när Grim och Radagast steg in i porten bakom kråkorna.
"Mördare!!"
"Banditer!"
"Skurkar!"
"Döda dem!!"
Grim och Radagast fnös åt feerna när de gick förbi.
"Här har ni ingen makt, era yngel! Här kan ni inte neka någon inträde! Oavsett vad de som händer där ute är alla alltid välkomna här inne", röt Grim och gav ifrån sig en ett hånskratt.
"Nja, kanske inte Fraendel! Låt den där förrädaren leka med sina flygande troll!". Radagast spottade på marken framför Fraendel när han gick förbi honom och gav ett ont öga och gick sedan mot silvervargarna. Fraendel morrade tillbaka. Yger, Olmer och Helmer tog plats vid ugglorna och började mingla och kvällen fortsatte utan någon mer dramatik. Det hade vakterna förbjudit. Med döden som straff. Ett liv för ett annat.

Borta hos ekboningen där grytan puttrade på låg värme vid brasan vaknade Sofia till liv. Hon spottade ur sig "Lingon!" ur munnen men glömde sedan snabbt bort varför. Som en dröm man försöker minnas men som flyter iväg ju mer man tänker på det.