Kantarelland

Catfight

"Kraaw-kraaw"
Yger landade fladdrandes med sina sotsvarta vingar på ekgrenen. Nästan till lite irritation för dem andra.
"Kruah-kruah"
Olmer blängde på Yger. Yger tittade tillbaka och pekade med näbben mot klorna. Han var stolt. En silverring hängde där.
"Kruah? Kraawh!"
Helmer kom skuttandes från höger. Nyfiket började han näbba mot ringen.
"Kraawh? Krahh! Krraah du kommer tillbaka med tenn. Jag kunde se redan från mils avstånd att den inte sken rätt", påpekade Helmer med skadeglädje.
"Lögn!", röt Yger. "Det här kan man inte mista för något annat än äkta silver. Titta hur vacker den är på min tå".
Helmer var inte övertygad.
"Silver bländar. Tenn är matt".
"Du är matt!", försvarade Yger.

Yger, Olmer och Helmer gnabbades fram och tillbaka. Det var en solig kväll. Skogen var vid liv. Nere på marken syntes harar bli jagade av rävar. En av rävarna fick tag på foten av en hare och vred om tills ett ben knakade. Räven gav ifrån sig ett tyst *yes!* för sig själv och ropade in sina vänner. Från tillsynes ingenstans landar tre katter från varsin trädstam på räven och jagade iväg honom. En av katterna tog ett strypgrepp med tänderna om haren.
"Tack för kvällens middag grabbar", blängde en av katterna kaxigt mot räven.
Tre andra rävar anslöt sig och alla började ropa och gapa.
"Inte ok!", "Du menar VÅR middag!", "VÅRT JOBB, VÅR LÖN!!"
Katten med munnen på harens hals knäckte nacken så den inte kunde springa iväg och anslöt sig till sina vänner. Hennes päls hade en vacker nyans av ljussvart glans med fängslande linjer av orangea ränder på ryggen.
"Hihi vad ska ni göra åt saken?", sade hon stöddigt med klorna framme och blod ur munnen.
Svansen stod nu upp på alla tre. Hissandes slöt sig öronen bak på katterna. Rävarna visade tänderna och morrade.
"Pst, Olmer! Yger! Titta ner! Catfight!"
"Ooh, hahah! Kvällens underhållning!", sade Yger spänt samtidigt som han sliskade i sig mask från en skål *slurp*
"Min fina SILVERRING", påpekade Yger mot Helmer, "att hon med orangea stråk på ryggen lyckas riva upp ett sår på räven hon tjafsar med".
"Jag vill ha mer än din SiLveRiNg *kraaw-kraaw*. Släng in guldmedaljongen från igår så har vi en deal"
"Jag vill va med! Jag vill va med! Mitt stoft mot det ni satsar", dök Olmer in.

Just när katterna och rävarna skulle göra upp flög herr Klein in och landade på en sten bredvid.
"Jag tolererar inget onödigt blod att spillas. Oavsett hur ni trilskas. Katterna går iväg med sin vinst. Det ni kan göra är att acceptera det, allra minst".
Rävarna sänkte sina huvuden mot herr Klein och vandrade lugnt iväg. Uppe hos Yger, Olmer och Helmer hördes vilt skriande och fladdrande. *Kraaw* *Krii-Kruah* *Krawh-Kraw*
"Nej nej nej herr Klein!", ropade Olmer förtvivlad. Ygers mask hängde livlös vid hans näbb. Helmer sträckte fram vingarna mot herr Klein och uttryckte besvikelse.
"Du förstörde fighten vi ville se!"
"Det var vår pay-per-view", sade Yger och sög in resten av masken.
Herr Klein tittade upp och suckade "Dessa kråkor", och flög sedan iväg.

Yger, Olmer och Helmer fick nöja sig med att äta sina maskar utan underhållning.
"Vänta nu", undrade Helmer kvickt och lyfte huvudet från skålen. "Olmer! Vad var det du satsade för nåt? Sade du stoft?".
"Ja? Titta!". Olmer vände sig om och skuttade in i bon inne i trädstammen och kom ut med en liten brun läderpåse vars öppning var stängd med en snördragning.
"Det är massa stoft här inne som smakar som svamp. Den lyser också".
Yger tittade mot Helmer med en förskräckt blick som tittade tillbaka med samma fasa.
"Jag ska visa er, titta".
"NEJ! ÖPPNA INTE! *KRAWW-KRAWW*", röt Yger. Men för sent. Olmer öppnade påsen och ut puffade ett hav av stoft som bländade alla tre.
"Få det bort från mig!". Helmer hade panik. Maskskålen föll ner till marken. Yger försökte frenetiskt vifta bort stoftet men till förgäves. Alla tre flög upp till grenen nära toppen. Helmer var rosenrasande på Olmer

"Din dumma idiot! *kraaw-kraaw*", skrek han samtidigt som han försökte fladdra bort det stoft som hade fastnat.
"Det där var kantarellstoft! Det är feernas magi! OND magi!", sa Yger argt och fortsatte. "Feerna använder det för att hypnotisera och manipulera sina fiender!".
"Men det var så vackert när jag såg det", förklarade Olmer i chock och fortsatte. "Så fängslande och tilldragande".
Helmer hade lugnat ner sig en aning och lade vingen över Olmer i tröst.
"Klart det är fängslande. Det är vackert och tilldragande. Nästan förbryllande hur man lyckas stöta på något så, till synes, en perfekt länk som värmer och fyller alla ens längtande känslor i livet. Och du är den lycklige som hittade det och det vore vanskligt att kasta bort denna stund". Helmer skrapade bort det sista stoftet från Olmers vinge.
"Och det är själva syftet", fortsatte Yger. *Krauw* "Att locka in dig. Att binda dig. Men gå tillräckligt nära och du ser dess sanna manipulerande makt. Du blir antingen en slav till deras vilja eller middag till deras ynglar". Ygers röst blev mer och mer ilsken. "Titta bara hur de styr över ugglorna och får dem att agera vakt över den skog feerna bor i *krawh-krawh*".

Olmers vingar darrade än en aning av rädsla.
"Men misströsta icke Olmer, bror min", sade Helmer. "Det kommer en tid då feernas makt över denna skog och dal tar slut. Deras hemlighet sinar hos kantarellerna. Deras vapen. Deras makt. Mötet hos "De vises skog" senare under höst visar oss vilka som vuxit sig starka nog att ta an feernas tyranni".

Resten av skogen lade sig stilla nu när solen hade lagt sig. Ingen fågel hördes och bäcken rann i lugn manér. Nere vid marken, på foten till eken dit läderpåsen hade fallit, ploppade plötsligt tre kantareller upp ur jorden och spred ifrån sig stoft som sakta smög upp längs eken och in i bon där de tre kråkbröderna låg och sov. Stoftet spred sig till alla vrå i bon och in i näbbarna hos kråkorna och försvann sedan snabbt när Olmer vaknade en snabbis och slumrade i sömnen innan han somnade om "fin fe *snark* vacker fe".