Kantarelland

KlumperKlein

"Flyg inte för långt nu!". Thea var fullständigt begeistrad över den öppna friska skogen omkring. Hon kittlade sina fötter på mossklädda stenar till att skrapa fram kåda från gamla granstammar. Hon var så ivrig att hon tog på sig några ytliga skrapsår på ansikte och händer från barren omkring.
"Ingen fara mamma! Jag ser er hela tiden!".

Vart hon än flög lämnade hon efter sig ljusa spår av svampstoft omkring från det frenetiska fladdrande av hennes, ännu, små vingar.
"Mamma titta! Den här granen har massa kåda här!" Sofia flög närmare.
"Det är såå mycket hihi! Det kommer räcka till att täcka taket under hela vintern".
"Bra gjort!", log Sofia. "Här. Vill du skära loss den? Tryck in bladet från sidan och varsamt vrid handleden så att kniven sjunker in djupare tills du kan höra ett knaster".
Thea började trycka och vrida. Sakta men säkert sjönk kniven in djupare. Armand flög upp tillsammans med John för att bevittna hennes första kådlossning.
"Yih, snart så".
"Lite till", uppmuntrade Sofia.
"Jag vill också se!".
Armand vände sig om så pass att lille John kunde se från ryggsäcken han låg i.
"Varför måste jag vara här inne!? Jag kan faktiskt också flyga".
"Men inte så pass länge än att du kan hålla dig här uppe", sade Sofia och smekte honom på kinden.
"Hmpf". John putade med munnen och satte händerna i kors.
Kådan gav ifrån sig ett högt knaster och Thea började rycka.
"Åh, den har så vackert glitter", beundrade Thea.

Armand flög ner med John och satte sig ner på en sten vid bäcken varpå Sofia och Thea följde efter med kådan. Armand började skära upp den i bitar och fylla ryggsäcken. Lille John dinglade sina små fötter vid vattnet och nyfiket tittade på sitt runda ansikte och sina små krulliga ögonbryn från reflektionen.
"En grodyngel simmar där. Och en till där. Tihi, så söta", mumlade John för sig själv. En vit uggla med mörkbruna drag på vingarna landade hastigt ner på andra sidan bäcken. Näbben droppade vatten och långa vassa klor skrapade på stenen. Grodynglarna simmade iväg och John ryckte upp fötterna i småpanik men ugglan log betryggande.
"Försiktig med ynglarna, lille John. Du vill inte locka hit mamma groda. Farliga djur, som anser dig goda. Vart har du mamma din? På jakt efter svamp, låt mig förmoda?".

"Jag är här". Sofia klampade fram i lugn manér och lade handen om lille John.
"Hahah god morgon herr Klein", ropade Armand med kniven i hand och full av kåda. Thea vinkade med sina kladdiga händer.
"Säg mig, hur har natten förgått för dig? Har rävarna jagat och katterna klagat?"
"Varför rimmar du pappa?", frågade Thea fundersamt.
"Det är det enda språk ugglorna förstår".
"Nog har en och annan ligist haft sin lilla tvist", svarade herr Klein. "Men snart är jag iväg igen till min lilla bo där jag kan finna ro varpå herr Klump tar över och under dagen skrämma iväg bovar med sitt Ho-Ho", skrockade herr Klein. 
Alla skrattade.
"Vi har just nu allt under kontroll herr Klein", sade Sofia. "Vi har stoft i fickan att försvara flickan och vår pojke är som min make. Mager och fager och en tunga av eld i sitt lager".
"Mycket bra", svarade herr Klein. "Det gör mig gla'. Då far jag ut men kom ihåg. Vid minsta lilla hot. Skjut".
"Tusen tack", svarade Sofia vänligt och vinkade iväg herr Klein.

Armands väska var nu full av kåda och lille John fastknuten i Sofias väska. Armand bad Thea hålla i honom då de skulle flyga iväg i hög hastighet. Armand och Sofia fladdrade vingarna och flög iväg från bäcken. Thea tittade ner och såg genast tre grodor dyka upp vid vattnet. Fyra andra anslöt och började glufsa i sig insekterna omkring. Thea fick en kall rysning längs ryggraden och började hålla i Armand hårdare. Armand gav henne en lugnande blick.
"Vi är säkra här uppe sötnos".
"Vart är vi på väg? Vi flyger inte samma väg som vi kom".
"Nej du har rätt. Vi ska norrut. Till de vises skog. Var ugglorna bor".
"Åh nej, betyder det att jag måste lära mig rimma?"
"Det är något du nog vill förnimma"
Thea himlade med ögonen och efter stund somnade på Armands axel under färden.