Kantarelland

Flygande ting

Regnet föll ofta då det var senhöst. Feer som fåglar, getingar och vargar ogillade att spendera tid ute i det vilda när det regnade. Utan skydd, utan tak. Feer och getingar mer än så med tanke på deras storlek. Ett par vattendroppar kan en geting mota men inte hundratals som öser ner mot en. Att drunkna mitt i färden uppe i luften är ett öde många faller för om himlen plötsligt öppnar sig. Det var en av herr Klumps största färdighet. Att kunna förutse regn och vart i skogen det skulle slå. Som alla ugglor cirkulerade han på låg höjd över talltopparna ända ner till markplan för att varna alla om möjlig regn. "Virveln" kallades det. För att de slöt ihop vingarna när de störtade ner mot träden i en virvelliknande rörelse efter att ha flugit upp tillräckligt nära molnen där de nästan kunde kyssa dem. Herr Klump hade rätt nästan varje gång. Det var en konst för honom. Han älskade att virvla. Han brukar under sina lediga dagar ta flera turer upp till bergen och dansa ikapp med molnen längs klipporna.

Thea tänkte inte på regn som något som kunde skapa fara. I själva verket var hon som mest munter när det började regna för det betydde att hon kunde knäppa upp sin fina paraply hon fick i present av sin mormor innan hon gick bort. Hennes "lila kupa" brukar hon kalla den. Varje sektion var färgad av en egen nyans av lila med guldfärgade rosor invävda i tyget som ringlade ner. Skaftet var även formad så att fingrarna nästan svetsades in när man tog ett grepp. När regnet föll ner lätt under deras färd till De Vises Skog tänkte Thea att det var ett perfekt tillfälle att knäppa upp sin lila kupa.
"Alldeles ypperligt!", utbrast Thea glatt i Armands famn.
"En snabb titt på din frisyr och vi behöver ingen uggla som varnar för någon regn", roade sig Armand. Normalt har Thea långa mörka lockar som slingrar ner till axeln men när fukten lägger sig i luften förvandlas lockarna till kringlor och håret puffas upp.
"Usch! Det är så bökigt. Jag blir så ful!"
"Nonsens. Med ditt söta leende kan något omöjligt vara fult".
"Vi slår ner oss här för natten", ropade Sofia. "Denna flugsvamp ser ut att ha en stark stomme och ett brett tak att skydda oss från regnet".

De landade vid roten av flugsvampen och packade upp. Thea och John städade bort blad och grässtrån, vände upp och ner på jorden för att bli av med det blöta och tog sedan fram kastruller och filtar för att mysa till svampboningen innan middag. Sofia flög runt svampen med kantarellstoft för att skapa en barriär mellan dem och omgivningen. Endast feer, ugglor, katter och björnar kan bryta en barriär skapad av kantarellstoft. Alla andra får en elektrisk sting som svider eller så blir de paralyserade om de kommer nära nog. Alla utom vargar. Det var något med vargarna. De hatade stingen på nosen men stoftet hade ingen effekt på deras sinne. Kantarellstoft är designat att manipulera hotfulla varelser så pass att feerna i praktiken kan styra över dem. Det har funnits tillfällen då en och annan varg lyckats bryta in med nosen genom en barriär och med deras sträva tunga slita ut flera feen in i gapet och krossa dem mellan deras sylvassa tänder. Vargarna hyser en alldeles för stark och självständigt sinne för att någon form av kantarellstoft ska kunna påverka dem.

Armand flög in genom stoftet och in i värmen inne i flugsvampen. John skar upp plommontomater, gurka och lök medan Thea blåste upp en liten brasa för stekpannorna.
"Vi ska äta blodpudding ikväll pappa!", sade Thea ivrigt sittandes i kors med sitt stora hår samtidigt som hon putsade stekpannan.
"Blodpudding med massa lök!". John var hungrig.
"Hur såg omgivningen ut?". Sofia kände en kuslig känsla. Armand tog henne nära till stoftet som cirkulerade omkring flugsvampen med ryggen mot barnen.
"Varm avföring och urin bara ett par granar bort från oss". Armand tittade henne i ögonen med olust.
"Varg?"
"Utan tvekan"
"Såg du några?"
"Nej. Men jag skickade iväg en signal till herr Klump om vår plats. Tror dock inte att varken Klump eller Klein är nära nog. Det finns andra familjer omkring också. På samma resa som oss. Jag träffade familjen Eidvin på andra sidan åsen. De övernattar under en champinjon. Familjen Lurr och Frein hittade en stor nog flugsvamp granen bredvid att husa båda. Det fanns andra också som jag inte kände till. Vi kom alla överens om att spendera natten i mörker".
"En barriär utan värme", sade Sofia nästan uppgiven. "Nästan så att du får piska mig varm hihi", sade hon flörtigt och svajade med kroppen. Armand vart lite generad först och glömde bort en sekund att ungarna satt där bak när han hans vingar slog ut.
"Oj oj.. oj uhm.. ja", han klappade händerna och vände sig om till barnen för att hjälpa till med matlagningen.
"Haha nu ska vi göra god mat och äta god mat. Eller hur? Ja? Finns det salt?".
Thea och John tittade på Armand med förhöjda ögonbryn och en matt blick.
"Pappa, sluta va konstig. Här! Ta den här puddingen och skär den i fyrkanter", sade Thea.
"Javisst, jaa-a".
"Tihi", fnittrade Sofia i bakgrunden.

Natten var långt gången nu. Middagen var uppäten, brasan hade en kvist i sig som glödde en aning. Månen stod upp och sken ner. Thea och John sov djupt i Sofias famn. Sofia hade slumrat till också. Armand stod vakt under första passet och stirrade ut mot skogen genom barriären. Han kunde urskilja familjen Lurr och Freins flugsvamp vid granen motsatt stigen. Där satt Ragnar och höll vakt och åt korv ur en pinne. Feernas goda mörkerseende och övernaturliga hörsel gjorde att minsta lilla rörelse som kunde höras eller ses var väldigt tydligt i det stilla natt som omgav dem. Armands ögon vandrade fram och tillbaka och än så länge fanns det inte skäl att slå larm. Tills något lurade till vänster om Armand.

Ragnar ställde sig upp kvickt. Svaga ljud av tassar klamrade fram längs stigen mellan träden och svamparna där alla feer hade slagit bo. Armand noterade till Ragnar att inte göra väsen av sig. Tassljudet blev högre och nu var det tydligt. Två vargar vandrade fram i lugn takt. Två silvriga vargar som sken i månljuset med mörka drag längs anklarna. Den framför hade klösmärken på nosen. Som om den varit i slagsmål inte för länge sen. Hos den andre droppade det saliv längs munnen när han andades. Ett tecken på hunger. Ett svagt morrandes hörs från båda när de tassade fram. Alla feer hade upptäckt faran men alla har hittills varit kloka nog att inte avslöja sig själva. Sofia vaknade upp med ett bums när hon hörde första morren och började rota i väskan för sin läderpåse med stoft.
"Det är två stycken älskling. Vi behöver mer än bara kantarellstoft. Fram med knivarna". Armand vände sig om för att beväpna sig själv.
"Pappa, jag är rädd", sade Thea darrandes och tårfyllt. Det här var både hennes och Johns första möte med sann fara.
"Shh, sötnos", sade Armand tröstandes och gav henne en kyss på kinden.
"Vi håller oss här. Tysta och gömda. Nog ska de passera oss snart".

En tredje varg, med gråa och bruna ränder längs sin päls, hoppade fram ut ur mörkret och mötte upp de två på stigen. Alla tre vargar nosade varandra på huvuden.
"Känner ni doften?", viskade Grim i öronen på de två andra. "Känner ni doften av flygande ting omkring?".
*Sniff* "Ja!", utbrast Radagast! "Det finns feer omkring. Godis för vår tunga!"
"Shh shh!", utbrast Grim. "Se ovetandes ut! Tämj din upphetsning".
Fraendel närmade sig Grims öra och viskade "Jag ser en champinjon till höger om dig vid tallen. Jag ser en flugsvamp vid granen bredvid".
Grim vände sig om men stoppades snabbt av Fraendel.
"Titta diskret!", påminde han.
"Ok, ok". Grim rörde huvudet långsamt åt höger utan att röra på pupillerna. Nästan för långsamt och för uppenbart.
"Alltså du är helt sämst. Titta bara! Där!", sade Fraendel jämrandes.
"Ooh, jag ser hihihi", utbrast Grim och fick salivbildning på tungan.
Alla vargar stod stilla nu. Radagast öron började vika sig bak och ett svag morrandes hördes. Grim och Fraendel vände sina huvuden åt var sin sida av stigen och både Ragnar och Armand kunde möta den iskalla ljusblåa blicken från båda. Sofia slöt ögonen, spred sina massiva vingar och viskade en gammal låt från sin barndom samtidigt som hon sträckte ut knivarna i varsin hand. Armand sträckte ut tungan som fattade eld och sylvassa, långa, taggiga tänder blottade sig. Klockljud och krigsrop från alla feer hördes på båda ändarna av stigen. Radagast och Grim hoppade till vänster mot Ragnar och de andra med klorna i full hugg. Fraendel, som nu hade ögonkontakt med Armand och Sofia, tog fart mot deras flugsvamp.
"Till döden!", utbrast Sofia.