The Rare Werewolf

Jägarna

Traya's POV

Jag vaknar upp av att något eller någon är utanför mitt hem.
Jag bor i en grotta inom bergen.
Jag hör vad dem säger, jag hör deras hjärtslag.
Några är rädda, några är helt normala och andra är spända.
Jag gör en kraftfält runt mig och förvandlar mig till en varg.
Dem kan inte se mig som en människa, dem skulle fatta vem jag var då.
Det skulle vara lättare att hitta mig igen då.
Jag öppna grottan, jag kände ingen rädsla.
När jag kom ut från grottan såg jag cirka 200 jägare.
Dem titta på mig, dem såg inte kraft fältet för jag gjorde den osynlig.
Jag morra mot dem utan rädsla, en man som jag tror var ledaren sa "Attackera!".
Dem andra sprang mot mig, men när dem kom mot mig så flög dem bakåt av kraft fälten.
Några dog av att slå sig i huvudet hårt.
Dem kasta ett nät på mig men fältet brände den.
Jag morra mot ledaren igen.
Jag gjorde en mur runt dem av jorden, jag gjorde en utgång och sprang ut därifrån, cirka 75 jägare kom ut från utgången men jag stängde den igen.
Jag sprang och när jag sprang så kontrollera jag vattnet från jorden upp inom muren, den var där tills jag stannade.
Då skulle nog dem ha drunknat till döds.
Jag gilla verkligen inte att döda personer men dem gav mig inget val.
Jag hörde skrik men jag försökte ignorera dem.
När jag försökte ignorera dem så hamna jag i fel väg.
Jag var i Varulvarna's sida.
Jag tvärstannar och tittar på dem varulvar som står där och tittar på mig.
Dem har släppt sitt arbeten och bara titta på mig, dem buga för att visa respekt.
Då titta jag bak och där var jägarna springa, det var barn här!
Jag kunde inte låta barnen dö, jag kunde inte lämna dem med jägarna!
Jag gjorde ett skydd runt omkring dem.
Jag morra mot jägarna, dem titta på mig ilsket och då sa någon "Om du inte överlämnar dig själv kommer ALLA att dö här!".
Det var ledaren!
Jag morra igen, men nu högre och mer ilsket.
Jag kontrollera några av dem, cirka 45 personer.
Dem bröt av sig nacken på varandra.
Nu var det bara ledaren kvar, jag gick mot honom.
Han tog upp sin pistol med silver kulor, han sköt en gång på min axel.
Det blev infekterad direkt, men det var inte något jag brydde mig om.
Jag hoppa på han och rev han på ansiktet och bet han kraftigt på halsen.
Han sköt en till kula men nu var det på min mage, det var det sista han gjorde innan han dog.
Jag svimma av kulan, som var nära att bli infekterad ända upp till mitt hjärta.
Kraft fältet stängdes ner och flera sprang mot mig för att hjälpa till.
Men det hände en kraft fält runt om kring mig så ingen kunde röra mig.
Växter växte ut från Jorden och gick in i min kropp och läkte såren.
Vattnet skulle hålla mig icke törstig när jag läkte's av växterna.
Det sista jag såg var hur en kille satt sig framför mig och grät.
Han såg ung ut, det var en liten kille.
Jag mindes min lilla bror...
Han sa då till en kvinna bredvid han "Hon har kommit, hon kan inte gå!".
Jag la min hand på fältet med all kraft jag hade, jag hade förvandlats tillbaka till människa.
Sen så titta killen på mig, torka sina tårar.
Jag log mot han sen så kände jag hur mina ögon lockar blev tyngre, sen såg jag bara svart.