Vad hände?

Kap 18

Ett par timmar senare fick jag träffa mina flickor. Melina Jaquline och Nova Alessandra. När Sebbe kom hade han tårar i ögonen.
"Förlåt att jag inte svarade tidigare" sa han bestört.
"Det är lugnt, det gick ju hur bra som helst!" sa jag och fnittrade. Jag ammade Melina medans Nova är liten som får ersättning. Nova är minstingen och väger bara 2045 gram och är 47 cm. Inga utav våra bebiskläder passar henne så hon är inlindad i en filt. Barnläkaren har inte bestämt än om hur länge hon ska få vara kvar. Det är hjärtskärande. Det är ju min lilla flicka, Nova. Melina är inte så stor men mycket större än syrran sin. 3123 gram och är 47 cm. Jag är så glad på samma gång som jag är lite sorgsen, allt har blivit så fel. Jag visste inte ens att jag hade tvillingar och jag förstår inte hur vi alla kunde missat det. Ida förklarade att Ingalill som är min gamla barnmorska nog bara hade visat ultraljudet från ett håll och därför syntes bara ena bebisen. Kärringjävel. Äsch jag orkar inte med det utan det får mamma reda ut. Som hon gladeligen gör för hon har redan kontaktat sin advokat.
Mina tankar stördes utav att det knackade på dörren och Ida kom in med en barnläkare som skulle kolla tjejerna.
Nova grät sig igenom kontrollen och mitt hjärta skar verkligen. Melina är kolugn.
"Ni kan få åka hem imorgon om värdena är lika bra som idag" sa läkaren John "men Nova måste komma tillbaka på undersökning varannan dag". Åh vad jobbigt. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Stackars Nova. Sebbe skakade handen med både Ida och John. Hanna bestämde sig för att åka hem och mamma åkte iväg och hämtade kläder. Sebbe satt tvärs över rummet och jag såg på honom att han såg bekymrad ut.
"Vad är det älskling?" frågade jag och log. Nova och Melina låg i en plastsäng som man kan rulla. Han la ansiktet i händerna och skakade på huvudet.
"Jag klarar inte det här" sa han och tittade upp "jag försökte verkligen men det går inte, jag kan inte ha tjejerna och jag vill inte vara med dig".
Jag blev så chockad och det kändes som världen kraschade. Vad i helvete!? Det skulle ju vara vi? Han har gett mig en ring. Tårarna sprutade.
"Nej, du kan inte säga så!" skrek jag "du får inte lämna mig nu!".
"Jo, jag är tvungen" han tog en paus och fortsatte "jag har hittat en annan".
"Vem?!" brast jag ut. Han såg lite skamsen ut.
"Jennifer" sa han bara och gick iväg. Hon?! Hur kan han?! Jag kände mig så förkrossad och jag pallade verkligen ingen mer men jag ska vara stark för mina tjejers skull.
När mamma kom så blev hon arg på Sebbe för hans beteende och sa att hon kunde ta ledigt för att hjälpa mig.

Natten gick och jag fick amma två gånger och mamma gav ersättning till Nova tre gånger under natten. På morgonen så blev tjejerna undersökta och vi blev godkända. Så himlans skönt men jag vill verkligen inte till lägenheten där allt påminner om Sebbe. Så en flytt känns väldigt nära.

Dagarna gick och tjejernas undersökningar gick bra. Efter en och en halv månad flyttade mamma ut från mig och jag började leta efter hus på utkanten av stan.

"Den här är fin" sa jag till Hanna och pekade på skärmen till min iPad. Det var ett rött hus och är rätt stort. Plats för både mig och tjejerna. Sedan finns det plats för gym och gästrum.
"Ja, men du? Ska vi inte flytta tillsammans?" frågade hon. Hanna var inte alls redo att fästa sig vid Anton så hon gjorde slut för ett par veckor sedan. Hon förklarade för mig att hon vill leva livet och knulla med så många hon kan innan hon binder sig och slår sig ned.
Det gick ett tag och vi köpte huset tillsammans precis efter studenten.
Jag ställde in tjejernas barnstolar i köket och tittade mig omkring.

Det här blir bra, riktigt bra! Just nu älskar jag livet och är glad för allt jag har.