Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 10: Slutet... eller?

Lisa Häagendazs, Kristian Karamati, Kristian Lövlund och Adrian Tyskenborg var nu döda. Det närmsta stället där folk bodde var 70 mil bort.

Nu var alla säkra, igen, på vem mördaren var. Den okända. Hur dem inte tänkte på det förr, det visste dem inte. Efter Adrians död verkade det självklart att den okända var mördaren.

Ingen visste någonsin vad den okända höll på med. Man hade aldrig sett honom någonstans förutom i hans rum. Han var så mystisk hela tiden. Han bara satt i sitt rum och rörde sig mindre än en sten. På den tiden han inte rörde sig tänkte man att han kunnat komma på alla planer om sina mord. Hur han skulle komma dit, göra mordet och komma därifrån, allt så tyst som möjligt.

Adolf satt i sitt kök och åt nervöst middag. Långsamt höjde han upp handen med gaffeln till hans mun och stirrade på den. På gaffeln var spagetti med ost på. Osten var möglig, men han vågade inte gå ut och handla. Spagetti var hans favoritmat som barn, också det enda han åt, för att han kunde inte laga någonting annat. Hans föräldrar brydde sig inte om honom tillräckligt mycket för att laga mat till honom. De åt alltid borta, och när dem kom hem gick dem nästan direkt och lade sig.

Kjell satt och läste en trollbok. "Magic Through the Nine Worlds" hette den. Han ville lära sig om nordisk magi, som kanske kunde hjälpa honom. Han kanske skulle använda runor. Bredvid honom på sin säng där han satt var en trollbok som hette "Hekate". Också ville han lära sig allt om den grekiska gudinnan Hekates magi.

Den okända låg i sin säng och sov. Ingen vet vad han drömde om. Kanske fler mord. Kanske sin barndom. Men han låg lika stilla som en stock.

Men den tjugonionde november hände någonting som ändrade allas tankar. Natten var kall som antarktis och mörk som avloppen under marken.

Den okända var utanför huset. Han hade varit och handlat, vilket tog ett tag eftersom den närmaste mataffären var 70 mil bort. Han var faktiskt ganska ofta utomhus, men ingen såg någonsin honom eller hittade bevis på att han kunde ha varit ute. Han var påväg in i huset när han hörde ett rasslande ljud bakom sig. Snabbt vände han sig om för att se vad det var som lät. Han såg sig omkring i hopp om att inget skulle vara där. Hans ögon for från höger till vänster, upp och ner, tills de fastnade vid en buske.

Busken rasslade omkring och den okända backade in i väggen. Då hoppade en brun ekorre ut ur busken.

Herrejösses! Vad gör du här? Du kommer bli mördad! Spring härifrån! sa den okända till ekorren.

Då sprang ekorren in i busken igen.

Den okända gick fram till entrédörren och satte i den rostiga nyckeln. Han vred långsamt om den och tog ur den igen. Då hörde han ett till rasslande ljud bakom sig. Fast det kom inte från samma ställe, denna gång. Han vände sig om och hoppades att det var bara i hans hjärna som lurades. Med ryggen tryckt intill dörren sa han:

Kom fram!

Då hoppade en liten ekorre fram igen. Denna var lite mer orange. Sedan hoppade den in i busken igen.

Den okända öppnade dörren när han hörde ännu ett till ljud bakom sig. Han vände sig om.

Varför finns det så många- AAAHHH! Skrek han. När han vände sig om såg han precis framför sig en stor man klädd i en stor regnkappa. Den okända försökte springa iväg men mannen tog fram händerna och lindade dem runt hans hals.

Den okända drog efter andan när han kände sitt liv komma till en ända. Han kände blåmärken bildas runt hans hals och luften sugas ur hans lungor. Men då kom han på ett sätt att leva åtminstone några minuter till. Han nådde efter sin ficka och tog ur hans nyckel. Med smärtan i halsen lyfte han upp handen och högg mannen i armen. Mannen kände smärta och släppte direkt taget om den okändas hals. Han skrek och den okända sprang in i huset och stängde dörren efter sig. Hyperventilerandes sprang han uppför trapporna när han hörde dörren öppnas. Medan han hörde mannen gå efter honom märkte han att om han gick upp skulle han inte kunna fly. Han skulle springa in i ett rum där det är för högt att hoppa ut ur fönstret. Mannen skulle komma in i rummet och den okända skulle inte kunna fly. Sedan skulle han dö. Så det var inte ett så bra alternativ.

Han skulle nog dö ändå, men åtminstone fick han försöka. Medan mannen gick uppför trapporna hoppade han hela vägen ner och kände hans ben brytas. Det kändes som om kolumnerna som håller upp en byggnad rasade ihop, och därför krossas hela byggnaden. Men med all kraft han hade gick han mot dörren. Han tänkte på hur mycket han ville leva. Han ville fortsätta hjälpa folk, som han hade gjort i hela sitt liv. Men när han var bara en meter ifrån dörren kände han en hand på sin högra sida av huvudet som tryckte in hans huvud in i en målning på väggen. Glaset krossades och blod droppade från hans huvud.

Han låg nu på marken med smärta i halsen, benen och huvudet. Detta visste han nu att han inte skulle komma ur levandes. Mannen hukade framför honom och tog fram något ur fickan i regnkappan. Det han tog ur var en kniv. En kort, vass kniv som såg alldeles ny ut. Den okända undrade hur många personer som hade blivit skadade med den. Och han undrade hur ont det skulle göra, när mannen skadade honom.

Några timmar senare gick både Kjell och Adolf nerför trapporna. De höll sig på avstånd. När de kom ner stannade båda till. De såg den okända, lutandes mot väggen med blåmärken runt halsen och mycket blod på huvudet och bröstkorgen. Sedan kollade Adolf Frankein och Kjell Wicked på varandra, och båda visste nu vem mördaren var.

Nu i efterhand vet man vem den okända var. Han hette Karl Karlsson. Han var inte en mördare eller en cellospelare. Han var en man vid namnet Karl Karlsson. Som barn blev han mobbad, och blåmärken var en av hans närmaste vänner.

Han blev mobbad för många anledningar. Ena var på grund av hans namn. Karl Karlsson. "Vem hade typ samma förnamn som efternamn?" tyckte många. En annan var på grund av hans utseende. När han föddes hade han många svåra problem med andning. Därför behövde han få många operationer som fick hans ansikte att se ut på ett annorlunda sätt, som många barn tyckte såg konstigt och fult ut. Han blev också mobbad på grund av det han gillade att göra på fritiden. Han var faktiskt en ballerina, som vissa trodde. Han var en jättebra ballerina, men det tyckte inte andra var så imponerande. De kom till hans balettlektioner och retade honom.

Han var egentligen jättesnäll och gillade att hjälpa till. Men till slut slutade han att gå till skolan. Han orkade inte med mobbningen.

Direkt när han blev 18 flyttade han hemifrån. Varje dag använde han smink för att få hans ansikte att se normalt ut. Han gick ut och hjälpte folk, hela dagen lång. Han hjälpte äldre personer att bära hem maten de hade handlat, hjälpte skolbarn med deras läxor, volonterade till olika bra saker och gav bort pengar sina pengar till folk och organisationer som behövde det mer än honom.

Men han var rädd. Rädd att han skulle bli mobbad igen, så han flyttade igen och berättade inte för någon vart han flyttade till. Det var då han flyttade till Darkenark 13. Med de som hälsade på honom dagen han flyttade in och dog, det hade han ingenting att göra med. Båda dem hade hjärtproblem och dem skulle dö när som helst. Han hjälpte fortfarande folk, men bara på natten. På natten gick han nu ut och gick runt staden, för att se om det var någon som behövde hjälp.

Kjell och Adolf stod längst upp på trapporna och stirrade på varandra. Ena av dem var mördaren. Den andra skulle dö. Han visste att han skulle dö, men han visste inte när. Han började att skaka och kände rädslan krypa ner för hans ryggrad. Och sedan kände han en knuff.

Adolf Frankein föll nerför trapporna. Han kände smärtan i hans kropp förfärligt mycket när han landade på marken och då landade någonting på honom. En kniv. Rakt in i hjärtat. Det sista han lyckades se innan han dog var mördaren Kjell Wicked springa ut ur huset.