Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 7: Olyckan

Lisa Häagendazs var nu död. Gatan var ännu tystare än vad den var förr. Lisas begravning var väldigt sorglig. Det var bara tårar, tårar och ännu mer tårar. Alla på gatan kom förutom den okända som bodde längst upp på Darkenark 13. Ingen vet vad han gjorde då.

Kristian Karamati (personen som ägde huset) var på begravningen. Han grät nog mest av alla. Han var Lisas pappa och det var Kristian som bad henne att bli Adrian Tyskenborgs hembiträde. Hon var glädjen i Kristians liv. Ända sedan hans fru, Kristina Häagendazs, dog i en bilolycka hade han varit deprimerad och ledsen varje dag, fast när han spenderade tid med Lisa var han bara glad.

Den sjuttonde november, dagen efter begravningen, skulle Kristian till huset för att hälsa på hos Adrian. Han ville se hur Adrian mådde efter att Lisa hade dött. Han tog ett tåg till en station nära gatan. När han gick till Darkenark 13 kollade han runt. Det var ljust och fint. Han hörde barn som lekte och han såg folk som var glada och sjöng.

Fast när han kom till gatan Darkenark var stämningen helt annorlunda. Det var mörkt och rysligt. Det låg löv på marken och pölar av blod som man inte visste vart det kom ifrån. Man kunde till och med höra skrik. I hus nummer 13 var alla fönstren öppna. Bakom alla fönsterna fanns det gardiner. Huset såg väldigt mystiskt ut, mer än vanligt.

Han gick fram till huset och stannade till. En tår åkte långsamt nerför hans kind. Han ville få ut tårarna innan någon såg dem.

Men sedan hördes ett skott. Ett fruktansvärt skott. Kristian föll ner på marken och skrek av smärta. Hans vänstra ben var helt blodigt och han vågade inte ens kolla på den. Det här gjorde nästan lika ont för honom som när Lisa dog. Alla fönster på hus nummer 13 var fortfarande öppna och ingen var på gatan. Han visste inte vem det kunde ha varit som sköt honom.

Han ställde sig upp och skrek igen. Smärtan sköt runt hela kroppen. Han gick in till huset och tog upp telefonen som var bredvid trapporna. Med en fruktansvärd smärta i benet ringde han efter en ambulans. Han skrek nästan åt telefonsvararen för att det gjorde så ont. Efter ungefär 20 minuter kom en ambulans som tog honom till sjukhuset och lämnade en stor pöl av blod där han nyss hade stått.

Efter ungefär 20 minuter kom de till sjukhuset och Kristian togs till våning 13 där dem tog ur kulan. Han fick ingen bedövning, så smärtan var förfärlig. De fick använda rep för att binda fast honom så att han inte skulle röra sig. Det tog 1 timme och tre minuter att få ut den. Efter det fick han vara ensam i sitt rum och vila. Han var inte längre orolig av att det fanns någon som sköt folk nära. Så han lade sig ned och stängde ögonen.

På gatan Darkenark var alla försiktiga med vad dem gjorde, och kollade bakom sig. De ville inte bli skjutna. De flesta stannade inne, fast några åkte till andra länder för att slippa risken att dö.

Dagen efter kom det ett brev hem till alla som bodde i Darkenark 13. De var små och krämgula. Fast när Adolf, Kjell, Adrian och den okända öppnade dem var breven inramade i svart. Det var någon - ingen visste vem - som hade strypt ägaren av deras hus. Kristian Karamati var nu död.