Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 2: Adolf Frankein

Adolf Frankein var en man som alltid hade haft längtan att bli en känd författare. Han hade skrivit i många år, ända sedan han var 8 år gammal. När berättelsen utspelar sig var han 69 år gammal och skrivit över 200 böcker vilket fick många läsare. Fast, det var inte så bra...

Många av hans böcker var lite baserade på hans barndom. Böckerna var alltså hemska. Läsarna kunde knappt tro det när de sedan läste:

Baserad på en sann historia.

Adolfs mamma hade varit en skomakare. Inte så farligt, tänker folk. Gabriella Frankein var det för att ha råd med alkohol, cigaretter, och mer. Hon kom alltid hem från jobbet full och ignorerade alltid vad Adolf hade att säga.

Adolfs pappa hade varit en hitman. Folk sa alltså åt honom att mörda någon och sedan fick han mycket pengar för det. I huset fanns alltid åtminstone en pistol framme. Frank Frankein hade varit den läskigaste personen Adolf kände. Han fick rysningar i hela kroppen när han hörde dörren öppnas och Frank komma hem med blod över hela hans kappa. Och det enda han gjorde när han var hemma var att skrika dem värsta sakerna åt Adolf.

Den enda personen Adolf hade gillat var hans farmor. Agneta Frankein hade försökt övertala Adolfs föräldrar flera gånger att låta Adolf bo med henne. Men för någon anledning sade dem nej. Varenda gång. Agneta var den enda personen som gillade Adolf. Det gjorde hennes död ännu sorgligare. På begravningen grät han mest av alla. Tårar forsade nerför hans kinder. Och allt hade varit hans fel.

Hans farmor var 78 år gammal när det hände, och Adolf var 8. Dem var på utflykt i skogen. Skogen bakom huset. Det var ganska länge sedan, och då fick man inte gåshud varje gång man tänkte på den. Då tänkte man att det skulle vara kul att gå på utflykt dit, man log varje gång man tänkte på det. Men det slutade den dagen.

Dem hade varit i skogen i ungefär en halvtimme. Plötsligt kände dem som om dem inte hade ätit på flera veckor, så dem tog fram deras picnic.

Men vad är detta? Agneta frågade när hon såg en bok i picnic korgen.

Jag skrev den idag, i skolan, sa Adolf.

Nämen! Får jag lov att läsa den? frågade hon, fast Adolf önskade senare att hon inte hade gjort det.

O-Okej, men den nog inte så bra, det är min allra första berättelse jag har skrivit.

Vad handlar den om?

En mördare.

En mördare. Jag börjar läsa den nu, så kanske jag hinner klart tills nästa gång jag kommer och hälsar på igen, och så öppnade hon boken. Precis när hon hade vänt första bladet hördes det värsta ljudet. Pang. Agneta stod blickstill och Adolf undrade vad som hade hänt, tills hon ramlade ihop på marken. Adolf sprang med panik till henne och skakade på henne.

Farmor! Farmor! skrek Adolf tills han såg ett skott i huvudet på henne.

När han var 39 år gammal gifte han sig med en dam som hette Muriel Farenheit. Dem var gifta i många år, tills dagen han fyllde 60.

Han vaknade på morgonen med att hon satt på kanten av hans säng. Hon höll i ett brev. Han blev glad inuti, och tänkte att den kanske var någon tågbiljett till Paris eller Rom i några veckor. Fast när han öppnade det blev han inte så glad som han hade tänkt. Det stod i brevet att hon ville skilja sig ifrån honom. Han blev först arg och ledsen för att dem hade varit gifta i så många år. Han tänkte på alla gånger de hade ätit middag tillsammans. Fast efter några minuter blev han lite glad. Glad att han inte behövde stå ut med henne längre. Hon hade ändå varit ett av hans värsta misstag. Han blev ignorerad varje morgon tills hon åkte till jobbet. På dagarna räknade han ned minuterna tills när hon skulle komma hem helt full, skrikandes på honom och misshandlade honom. Han försökte bara göra henne glad. Sedan, en vecka efter de skilde sig, dog Muriel.

Muriel flyttade till ett annat hus dagen efter de hade skilt sig. Adolf bestämde sig att titta på henne i smyg, han visste inte varför, han bara bestämde sig att göra det. Han tänkte kanske att hon ville skilja sig på grund av något- eller någon- som var i det huset. Efter bara en minuts spionering såg han en man. Mannen hade svart hår och gröna ögon, och han såg energisk och glad ut hela tiden. Muriel och mannen gick runt och höll i hand. Adolf kände som om en ballong hade spräckts inom honom. Han gick tillbaka till hans hus och började skriva en bok. Den handlade om Ikaros och Daedalus. Han grät när han tänkte på den sorgliga historien. Han skrev, och skrev, och skrev, tills den var färdig. Det tog en vecka att skriva den, och när han var klar tvekade han lite. Skulle han ge den till henne? Fast svaret var ja. Han gick den långa vägen tillbaka till Muriels nya hus. han skrev en lapp och lade den på boken.

Från en gammal vän.

Han lade boken precis utanför dörren och gick därifrån.

Veckan därpå hörde han nyheten att Muriel hade dött. Hon hade på något vis smält av solen och blivit bränd, innan hon, på något vis, drunknade.

Nu hade han inga vänner. Ingen fru. Ingen familj. Ingenting. Varje gång han gick ut frågade folk om hans böcker. Varje dag tänkte han att han kanske borde skaffa någon som handlar och gör allt åt honom. Han ville bara sitta inne och skriva.