Hus Nummer 13 (Svenska)

Kapitel 8: Inbrottet

Nu när Kristian Karamati var död var alla mer rädda än någonsin. Nu bodde det knappt någon på gatan längre, för nästan alla hade flyttat till andra länder, som Grekland och Italien. Om någon råkade gå fel väg och gick förbi gatan var det helt tyst, förutom skrik.

Nu när husets ägare var död undrade de som bodde i hus nummer 13 vad som skulle hända. Skulle de behöva flytta ut? Skulle någon vara så dum att de köpte huset? Skulle huset rivas? Ingen visste svaret till dessa frågor.

Antalet turister som åkte till detta land sjönk mycket. Ingen ville åka till landet där Darkenark 13 fanns. Snart visste hela världen om det som hände på gatan. Ryktet gick runt, fast, som det brukar gå med rykten, blev det inte helt ändrat och mycket värre än vad det egentligen var. För det kunde inte bli värre.

Det var då den nittonde november och gatan var tyst. Med några skrik, såklart. Folk stannade inne och skrek dagen ut. De gick bakvägen för att komma ut om de behövde handla.

När klockan var 3 på natten hände något fruktansvärt. Det var mörkt och rysligt och det regnade mycket. Fast det var tyst regn. En man kom plötsligt fram från ingenstans och gick mot hus nummer 13. Han hade en lång svart regnkappa på sig och en svart hatt. Han gick långsamt och försiktigt, så att han inte skulle höras. När han var framme gick han till vänstra sidan av huset och böjde sig ner. Han sträckte in handen i sin jacka och drog ut en hammare. Ena sidan stor och platt för att hamra, och den andra är lång och vass för att dra ur en spik. Sedan slog han fönstret till alkohol affären med hammaren så att den gick sönder och glas for överallt. Efter det hoppade han in i det spruckna fönstret.

Nu var mannen inne i alkohol affären. Där inne låg det glas och alkohol på golvet. Golvet var så täckt av smuts att man lämnade ett fotavtryck var man än stod. På högra sidan kunde man se en kassa som såg 30 år gammalt ut. Ovanför hängde ljusslingor som inte gav ifrån sig något ljus. Det fanns ett bord fullt med tobak och droger. Fast hälften låg på golvet. I mitten av rummet stod en kyl med flaskor av alkohol. Till vänster fanns en dörr med söndrigt handtag.

Bakom dörren bodde Kristian Lövlund, ägaren av affären. Han hörde någonting från affären och gick in för att kolla vad det var. Han öppnade försiktigt dörren.

Hallå? Är det någon där? frågade han, som om någon skulle svara: "Ja, jag är här inne i affären. Vill du ha en dricka?"

Sedan slets dörren upp. Bakom dörren såg Kristian en stor man klädd helt i svart. Han var nästan dubbelt så lång som Kristian och stirrade rakt in i hans ögon. Kristian var rädd. Väldigt rädd. Han ville inte dö. Han kände en kall droppe av svett åka nedför hans rygg. Rädslan var som ett spöke som åkte igenom hans kropp. Han skrek så högt att om glaset inte redan var krossat skulle det sprickas.

Han sprang förbi mannen in rummet och knuffade ned kylskåpet så att glaset gick sönder och alkohol flaskor ramlade på golvet. Han sprang vidare till kassan och gömde sig bakom den, även när han visste att mannen visste var han var. Han hörde långsamma steg som kom närmare och närmare. Han hade nästan panik nu. Det var som om skräcken i honom var en ballong som höll på att spräckas.

Då kände han två kalla händer runt hans hals som sedan kastade honom tvärs över rummet.

Snälla, sluta! sa Kristian och hostade.

Mannen tog fram sin hammare igen och slog ned Kristian med den platta sidan, hårt på huvudet och sedan sparkade in honom i det andra rummet. Mannen vände sedan på hammaren så att den skarpa sidan var nu riktad mot Kristian som nu låg på marken och hostade och försökte komma undan. Men det gick inte. Mannen i kappan högg Kristian 23 gånger och han var död.

Över de nästa dagarna flyttade alla bort från gatan. Alla förutom Adolf Frankein, Kjell Wicked, Adrian Tyskenborg och den okända. Alla flyttade för att dem misstänkte vem det var som var mördaren.