Secretly in love

[Kapitel 48]

ADAMS PERSPEKTIV
Sex år tidigare...

Jag drar snabbt efter andan samtidigt som jag flyger upp i sängen. Jag försöker fånga andan och tar ett hårt tag i mitt täcke. Den där jävla mardrömmen. Samma jävla mardröm som jag har haft i sex månader nu.

Jag kan inte få bilden av Heaven som faller ner för den där bron ut ur mitt huvud, jag tror inte jag har sovit en hel natt utan att vakna sen den dagen.

Jag lyfter upp min mobil och tittar på klockan. 04;18. Jag suckar för mig själv och lägger mig ner i sängen igen. Jag tittar på mitt nattygsbord där jag har en inramad bild på mig och Heaven tillsammans.

Idag ska hon äntligen få komma hem. Jag kan inte ens föreställa mig hur hon måste ha haft det på det där behandlingshemmet och hur tufft det måste ha varit för henne. Men Jesper bestämde att det var det som hon behövde, och jag tror också det, hur mycket jag än önskar att hon var här med mig.

Jag somnar till igen och nästa gång jag vaknar så är klockan nästan nio. Jag går upp, duschar och åker hem till Jesper för att följa med honom för att hämta Heaven.

Jag går in utan att knacka, som jag alltid gör och börjar leta efter honom. Jag går in i hans rum och ser att han fortfarande ligger och sover.

"Hallå, vakna, vi ska ju vara och plocka upp Heaven om en timme?" säger jag irriterat till honom och skakar honom lite.

Han vaknar förvirrat till och jag kan direkt känna doften av alkohol från hans andedräkt. Jag suckar högt mot honom och skakar på huvudet för mig själv.

"Nej, vi ska inte plocka upp henne." svarar han flummigt och lägger sig och blundar igen.

"Vad fan snackar du om? Vi pratade ju senast igår om det?" frågar jag förvirrat och han hostar till lite.

"Ja, men det blir inget av det. Socialen var här igår och de har bestämt att de ska skicka henne till en fosterfamilj långt som fan härifrån istället, och ingen av oss får ta kontakten med henne." svarar han och drar täcket över huvudet för att jag ska låta honom vara. Nu börjar jag bli riktigt förbannad.

"Asså vad fan snackar du om? Varför inte?" nästan skriker jag på honom och då vänder han sig aggressivt mot mig.

"Kom inte här och skrik på mig, tror du inte jag är ledsen över det också? Du må ha varit förälskad i henne, men hon var min fucking syster, okej? Det finns inget jag kan göra, jag försökte, hon kommer stanna där tills hon är 18 och sen får hon bestämma själv om hon vill kontakta oss eller inte, men vi får inte kontakta henne, fattar du? Så gå fucking vidare." väser han förbannat på mig och vänder sig bort från mig igen. Jag kan känna tårarna klämma bakom ögonen och jag stormar argt ut ur Jespers lägenhet, tillbaka till min bil.

Jag kör runt i vad som känns som timmar, och bara tänker. Ett år. Ett helt år.

Det var inte såhär saker och ting skulle sluta, vi skulle ha det bra. Vi skulle vara lyckliga. Och jag fuckade upp det totalt.

Vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen? Jag kommer inte kunna bara 'gå vidare'. Jag tar ett djupt andetag och sätter ena handflatan mot pannan innan jag argt slår ner den i ratten.

Ett år. Bara ett år.

———
Nästa kapitel är karaktär update, sex år senare. Och jag vet att detta kanske inte var det bästa men jag känner att det är så mycket enklare att skriva saker om de är lite äldre nu, jag vill dessutom att karaktärerna ska ha utvecklats lite grann.