Charles
Jag springer fort genom skogen, måste försöka få ur ilskan få ut det bubblande hatet. Jag måste hitta Blake, slita ur hans hjärta och se han plågas till döds.
Han är förmodligen inte själv så mina chanser är förmodligen inte så stora. Fan jag skulle tagit med mig Tom och Jacob, då hade jag kunnat koncentrera mig på Blake.
Jag känner att Anne försöker nå fram men jag har stängt av henne. Fan hon kommer bara stoppa mig om jag hör hennes röst. Kan inte leva utan henne, det går inte, kan inte förlora henne till någon annan. Speciellt inte den där jäveln!
-"Charles!" Det är Anne! Hur.. hur kunde hon nå fram. Helvete...
-"Inte nu Anne, låt mig va."
-"Låta dig va? Låta dig bli dödad?? Är du inte klok!! Jag har precis hittat dig och du ska redan kasta dig åt vargarna!! Hur kan du göra så här mot mig!?"
-" Anne.. Anne??.."
Nu har hon stängt ute mig istället! Jäkligt bra det här! FAN!!
Jag stannar och tittar mig omkring, jag har nått Blakes territorium, så han lär ha några nära här. Fan! Jag måste vända! Anne har rätt, jag kan inte göra det på det här sättet. Jag måste samla alla och ta till strid, inte så här, som en ensam idiot!
Jag börjar springa tillbaka när jag känner ett hugg rätt över ryggen, satan jag märkte inte att det var någon här! Jag vänder mig om ser att någon i varulvsform biter mig över ryggen. Jag kastar mig bak och biter han rätt över huvudet. Han släpper taget om min rygg och smärtan gör mig ursinnig. Jag hoppar snabbt åt sidan och hinner precis väja undan ett bett i buken. Jag hukar mig och tar sats, han tar ett språng, jag hugger underifrån och träffar strupen. Jag biter åt och sliter loss den i ett enda ryck. Varulven faller till marken med ett duns. Jag slänger iväg slamsorna och går fram till den döde. Helvete! Är det Blakes bror??
Han börjar sakta återgå till sin människoform och visst sjutton är det Dev! Det måste det vara, lite kortare och mindre än Blake, samt lite ljusare i håret, lite skäggsgubb, gulbruna ögon. Men de är lika varandra.. Helvete..
Jag måste tillbaka nu! Innan de andra kommer, innan Blake känner av att han är död!
Jag skyndar som aldrig förr, ingen följer efter, men jag får inte titta bakåt. När Blake får reda på att Dev är död och dessutom känner min lukt på hans lik, ja då är kriget igång.
Jag skymtar huset, jag är nästan framme, jag ser Anne står på verandan och tittar åt mitt håll. Jag saktar ner, stannar en liten bit in i skogen.
-"Älskling? Jag behöver dig. Släpp in mig snälla."
-"Charles.. du är här.. vad har du gjort?" Jag hör många arga röster från Blakes sida."
-"Jag blev attackerad."
-"Av? Någon nära Blake verkar det vara iallafall. För han är galen!"
-"Dev, hans bror."
-"Charles..."
-"Det var antingen han eller jag."
Hon börjar springa mot mig, jag sjunker ner på knä, all luft lämnar mina lungor, jag kan inte andas. Allt svartna.
Anne
Jag får syn på Charles och springer mot honom. Han ser matt och hängig ut, hans ögon rullar bakåt och han faller på knä. Jag springer fortare och hinner precis fram innan han landar i marken. Hans huvud vilar nu i mitt knä och jag börjar smeka hans kind, försöker väcka honom.
Han börjar sakta förvandlas till sin människoform. Jag tittar mot ryggen, där är ett sår, det ser ut att vara ett bett. Det blöder kraftigt och jag försöker stoppa blödningen med min hand.
-"Julie!! Kom fort! Det är något konstigt med Charles!! Han föll ihop och är helt blek!!"
Charles!!! Svara mig!"
Det går inte att nå honom, vad är det som är fel??
-"Hans sår läker inte som det ska Anne, det måste vara silver i det. Då.. då läker vi inte som vi ska."
-"Silver? Hur fick han in det i såret?"
-"Den som bet måste haft det på sina tänder på något vis eller spottat in det. Vi måste få in honom fortsätta, tvätta såren ordentligt och sen är det bara att vänta."
-"Vänta? Vad då vänta?? På att det läker?"
-"Ja, endast då kan han klara sig, vi tål inte silver Anne, det dödar oss om vi har det i kroppen för länge. Ibland räcker det med en liten stund."
Jag tittar på Julie, hennes ansiktsyttryck visar att hon är osäker på om han kommer klara sig.
Nej.. nej.. NEJ!! Han får inte lämna mig! Klarar mig inte utan honom!
Jag känner ett tryck över bröstet och jag börjar skrika! Paniken kryper i hela kroppen, jag kastar mig över honom och pussar honom i hela ansiktet.
-"Charles, du kommer klara dig, du måste! Du får inte lämna mig."
Jag samlar mig när jag märker att de andra kommit för att hjälpa oss in med Charles. Ingen säger något, alla vet allvaret.
-"Anne, spring och förbered kokt vatten och handdukar, jag går och hämtar min väska."
Jag nickar och springer så fort jag kan in i köket, rotar fram den största grytan jag kan hitta och fyller den med vatten. Det går långsamt och jag känner stressen stiga igen, nej nej nej. Jag måste fokusera! Ställer grytan på spisen och letar i varje skrymslen efter handdukar, hittar tillslut några stycken i hallen.
Dörren öppnas och in kommer de med Charles, han blöder ännu, fan jag kan inte titta på honom utan att känna att jag nästan dör själv. Det måste vara bandet vi har som älskade? Känner tom hans smärta fast på ett dovt sätt.
-"Bra! Lägg honom i bortre gästrummet, Anne du måste vara med honom, han har större chans att klara sig om han har sin andra hälft vid sig." Säger Julia och springer efter in i gästrummet. Tom kommer med det kokta vattnet och handdukarna.
-Bra! Hämta en sax och några lakan." Säger hon till Tom. Han nickar och springer iväg.
Jag sätter mig bredvid Charles och tar hans hand. Direkt jag rör hans hand känner jag ett rus och huvudet snurrar.
-"Anne? Vad händer med mig?
-"Charles! Åh älskling! Han som bet dig hade silver I sin mun på något sätt, det slutar inte blöda. Men din mamma ska tvätta dina sår nu.
-"Jäkla Dev!! Tur han är död!"
-"Sssh.. älskling. Jag ska hjälpa Julie nu. Älskar dig, du får inte lämna mig."
Jag släppen hans hand och jag är tillbaka igen.
-"Jag fick kontakt julie, via våra händer. Jag vill hjälpa till, vad vill du att jag ska göra?"
-"Jag kommer skära upp såren och skölja dem. Sedan vill jag att du baddar med handdukarna så blodet och silvret sugs upp. Okej?"
Jag nickar tålmodigt. Jag tar ett gäng handdukar och är beredd.
Julie tar en skalpell och börjar skära, Charles jämrar sig och jag känner hur det svider i ryggen. Hon skär lite till och han stönar högt.
Hon börjar skölja såren och tittar på mig.
-"Så Anne, skynda dig med handdukarna!"
Jag börjar ivrigt trycka dem mot såren. Kastar och tar en ny. Vi gör om proceduren några gånger sedan är Julie nöjd. Hon ber Jacob klippa remsor av ett lakan. Sen lindar hon in såret.
-Så nu är det bara att vänta." Säger hon och pussar sin son på pannan.
Jag tar hans hand igen, han är blek och grådassig. Som om livet lämnat honom.. nej nej..
-"Charles, hade jag kunnat ge dig kraft så hade jag. Men du är stark, jag vet det, du kommer klara dig." Viskar jag medan jag kysser honom på munnen.
När våra läppar möts blir det som om att vi länkas med varande. Det känns som att jag överför en ström av energi, som stötar som pulserar fram. Charles kropp böjer sig som en båge med magen uppåt, sedan ner igen och våra läppar säras på. Jag rycks bakåt och sätter mig i stolen igen, jag känner mig illamående. En smärta i ryggen gör att jag viker mig framåt. Det känns som någon huggt mig i ryggen.
Jag tittar på Charles, han börjar få färg i ansiktet igen och det ser ut som han slutat blöda.
-"Anne! Vad gjorde du?" Säger Tom.
-"Jag kysste honom, jag ville så gärna ge han krafter att vakna så jag försökte föra över min energi."
-"Vad du än gjorde, så hjälpte det." Säger Julie som kommit in i rummet igen. Hon lyfter på omlägget och ja.. det läker!!!
-"Anne?" Viskar Charles med hes röst.
-"Shh, jag är här älskling." Viskar jag medan jag lutar mig över honom lägger mitt huvud på hans bröst.