Jasons perspektiv
Min blick var fast på Briannas ansikte för att se hennes reaktion medan hon lät sin blick glida över min kropp om och om igen. Som att hon inte kunde få in tanken att jag var där. Jag antar att jag inte kan klandra henne, hon har aldrig sett mig så här förut och jag önskar att hon aldrig skulle behöva göra det. Men jag hade ingen annan stans att ta vägen. Briannas hur var det säkraste för mig för tillfället. Eller det var i alla fall min ursäkt. Egentligen ville jag bara vara nära henne så att jag kunde hålla henne säker. Jag hade inte sett några spår av Amanda men ville inte riskera något.
Efter ett tag insåg jag att Brianna var alldeles för chockad för att både röra sig och säga något. Glasbitar låg runt hennes fötter efter lampan som hon hade tappat. Jag kunde se små skärsår på hennes fötter. Smått skakade jag på huvudet för jag insåg att hon inte skulle kunna röra sig även om hade velat pågrund utav glaset.
Jag reste mig upp och slängde ner handduken i badkaret för att kunna hjälpa Brianna därifrån. Men innan jag ens hann ta ett stag stoppade hennes röst mig. Hennes röst som knappt kunde få fram orden då den var så skakig ”Vad håller du på med Jason?”
”Jag är påväg att hjälpa dig bort från allt glas. Du har inga skor på dig så om du skulle gå någonstans skulle du kunna skära upp fötterna”
”Jason jag menar inte vad du håller på med nu, jag menar vad gör du här? Vad har hänt med dig? Varför har du skotthåll i dig. Jag förstår inte, varför, varför? började Brianna stamma fram och tårarna rann nu som floder längst hennes kinder vilket bokstavligt talet bröt mitt hjärta. Jag vill inte att hon skulle gråta över mig, jag ville inte att hon skulle oroa sig över mig.
”Brianna jag lovar dig att det ser värre ut än det är. Det är absolut inte så farligt som du tror det är och jag lovar att berätta allt som hänt när jag fått bort dig från allt glas” jag visste inte vad mer jag skulle säga, jag var inte bra på det här tröstande grejen. Jag har aldrig behövt göra det tidigare. Men jag skulle göra vad som helst för att få henne att må bättre. Jag hatade att se henne gråta, jag hatade det.
Väll framme vid henne kunde jag se att hon lätt skakade och jag försökte ge henne ett litet leende. Ett leende som jag visste inte nådde mina ögon. Hon sa inget utan bara fortsatte att kolla på mig. Så utan att säga något böjde jag mig ner för att lyfta upp henne i min famn innan jag gick med henne in till hennes sovrum så jag kunde placera henne på hennes säng. Jag släppte mitt grepp om henne och skulle precis ta ett stag bak när hennes armar lindades runt min nacke för att hålla mig kvar. Brianna begravde ansiktet vid min hals och jag kunde känna hennes tårar längst min nacke.
”Brianna snälla gråt inte, jag hatar att se dig gråta”
”Jason jag kan inte. Du vet inte hur orolig jag är för dig varje gång du ska ut på ett av era uppdrag. Jag är alltid lika rädd att jag ska få ett samtal från någon av killarna att du är skadad eller värre. Jag oroar mig konstant för dig och nu kommer du hit med skotthål och låtsas som att ingenting har hänt. Som att det här inte är en stor grej”
”Det är för att det här inte är en stor grej för mitt liv. Jag är van med det här. Att antingen jag eller killarna blir skadade. Det är inget nytt för oss”
”Men det är nytt för mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill gråta mina ögon ut men samtidigt som jag vill slå dig gul och blå för att du ens låtit dig själv bli skadad” mumlade Brianna fram vilket fick mig att skratta kort innan jag drog mig undan från henne så att jag kunde kolla ner på henne.
”Brianna jag vet att det här är svårt för dig och jag är ledsen men det är inget jag kan göra åt det. Det här är mitt liv och även om jag slutade åka på dem här uppdragen skulle jag fortfarande vara i fara. Det är bara så mitt liv fungerar”
”Jag vet, jag menar jag förstår det. Men det betyder inte att jag gillar det”
”Jag vet det baby och jag” började jag men slutade tvärt när det hög till i sidan vid en utav skotthålen vilket drog mig tillbaka till varför jag var här.
”Omg Jason är du okej? Så klart du inte är okej, du har blivit skjuten och du blöder fortfarande. Finns det någonting jag kan göra? Jag kan inte så mycket men du kanske kan guida mig igenom det”
”Det låter bra, jag behöver faktiskt din hjälp. Jag behöver nämligen din hjälp att ta ut kulorna”
”Vänta, kulorna sitter kvar?” frågade hon och kollade chockat upp på mig.
”Ja, i vanliga fall hade jag tagit ut dem själv men jag kan inte komma åt dem nu. Det är för dålig vinkel för mig, jag kan varken se eller komma åt dem. Jag har redan försökt men jag tror jag gjorde mer skada än nytta” sa jag och hon nickade lite smått innan hon började kolla runt i rummet. Efter vad visste jag inte men jag sa inget, jag ville inte pressa henne. Det skulle bara göra det värre för henne.
”Kan jag bara få byta om till andra kläder, jag kan inte röra mig så bra i den här klänningen. Plus om jag får mer blod på den här klänningen kommer nog våra hushållerskor ställa en massa frågor, en massa frågor som vi inte behöver. Så länge du inte tror att det är brådska och att du kommer förblöda under tiden som jag byter om” hon försökte skämta bort det, hon försökte lätta stämningen som var mellan oss. Men det nådde varken hennes läppar eller ögon. Hennes ögon var fortfarande tårfyllda, dystra och hennes läppar var bara som ett smalt träck.
”Du kan gå och byta om, jag kan ta fram dem grejerna som behövs under tiden”
Brianna nickade bara kort till svar innan hon snabbt skyndade sig in i hennes WIC. Jag ville följa efter henne, bara hålla om henne och säga att allt skulle bli bra. Men vi båda skulle veta att jag ljög. Plus jag var faktiskt tvungen att få ut kulorna och få stop på blödningen innan det faktiskt blev en ordentlig skada. Jag hade blivit skjuten förut men jag hade alltid fått ut kulan snabbt, antingen själv eller med hjälp av någon av killarna. Den här gången var annorlunda däremot och jag kunde inte åka hem, inte på ett tag i alla fall.
Tillbaka blick
”Okej så alla har klart för sig vad dem ska göra?” frågade jag säkert för hundrade gången men man kunde aldrig vara för försiktig när det kommer till sådant här. Ett enda litet misstag och hela planen skulle kunna falla samman. Plus vi var många personer med på den här planen vilket gjorde att chansen till misslyckande var större.
Jag hörde gemensamma ”ja” och ”mm” som gick runt i gruppen och jag nickade smått innan jag reste mig upp från våran lilla grupp och gick bort en liten bit. När jag var säker på att jag var tillräckligt långt bort från dem drog jag upp mobilen och kunde inte låta bli att att le smått när jag sett att jag fått två meddelanden från Brianna. Men en snabb blick över axeln för att se att ingen var bakom mig öppnade jag meddelandena och mitt leende blev ännu större.
I det första meddelandet stod det samma sak som i alla andra meddelanden hon skickar när jag ska ut och arbeta. Okej inte exakt samma, men det var samma betydelse i dem. Hon bad mig alltid att vara försiktig och att ringa henne när jag var säker hemma igen. Jag älskade att hon oroade sig för mig, det betydde att hon brydde sig. Men jag hatade samtidigt att jag oroade henne för jag ville inte utsätta henne för den stressen.
Hennes andra meddelande fick mig dock att skratta då hon klagade på hur tråkigt hon hade utan mig på den där galan eller vad det nu var. Att det typ bara var en massa gamla personer där som bara ville prata politik och skit.
”Jason kommer du, det är tid att köra igång. Vi har fått klartecken från killarna” ropade Ryan och jag gjorde en snabb gest att jag skulle komma strax. Jag var bara tvungen att svara Brianna för jag visste att hon skulle oroa sig ännu mer om jag inte svarade.
<Jag lovar gottgöra dig imorgon, vi kan åka till klubben med killarna en stund innan vi kan gå ut och äta. Eller om vi tar det innan så att vi kan spendera natten åt att göra annat ;) Och oroa dig inte, jag lovar att vara försiktigt. Du behöver inte oroa dig, det kommer bara ge dig hjärtattack och rynkor<3>
Med det skickat stängde jag av mobilen så att den inte skulle störa under uppdraget. Jag gjorde min väg bort till killarna och gav dem en snabb blick innan jag nickade åt dem att sätta igång.
Killarna splittrades upp i olika grupper som stack åt olika håll med olika uppgifter att ta hand om. Jag stod kvar tillsammans med nio av killarna, där ibland Ryan, Chaz, Mike och Robert. Det här var den kretsen av killar som jag litade på mest, dem skulle inte svika mig och dem skulle aldrig baka ur en strid hur underlägsen dem än var. Jag litade på dem här killarna med mitt liv och dem lika så.
Jag gav Mike en blick och han nickade lite smått till mig innan han tillsammans med mig började styra våran lilla grupp upp för gången som ledde till huset. Vi stötte på några vakter på vår väg upp men hann få ner dem innan dem hann varna någon och efter som vi hade ljuddämpare på våra pistoler drog ljudet inte till sig någon heller.
*********
”Det är väldigt tyst” viskade Ryan fram som gick precis bakom mig och kollade runt sig som om att något eller någon helt plötsligt skulle hoppa fram. Jag kan väll inte säga att jag klandrade honom, det var tyst här inne. Nästan för tyst, sådan där tystnad som kommer innan stormen.
”Det är något som inte stämmer, håller er på eran vakt” killarna nickade smått åt min order innan dem fortsatte att kolla runt sig med vapnen i högsta hugg, redo att skjuta om någon kom.
Vi gjorde våran väg bort till där ”boende” delen av huset startade och där vi antog att deras gäng just nu låg och sov men helt ärlig så var det något som inte stämde. Visste vi hade redan tagit ner några av deras killar som stod vakter men det kändes alldeles för lätt. Min magkänsla sa åt mig att något var fel och min magkänsla har aldrig fel, aldrig. Men just nu drevs jag av så mycket hat för Amanda att jag sket i det. Hon hade förstört så mycket i mitt liv och nu var det dags att hon skulle betala.
Jag gjorde en gest att killarna skulle ställa sig längst väggarna medan jag öppnade dörren fall det var någon på andra sidan som väntade på oss. Vana som dem var med alla mina gester stod dem längst väggarna på bara någon sekund. Jag placerade handen på handtaget och kände lite försiktigt på den för att se om den var öppen innan jag slet upp dörren.
Först verkade allting lugnt, ingenting kom och ingenting hördes. Men i samma sekund som Henrik flyttade sig från väggen hördes ett skott avfyras och inte ens en sekund senare skrek han till utav smärta. Hans ena hand flög upp till hans mage där han blivit träffad. Men innan någon av oss han reagera avfyrades nästa skott som träffade honom i huvudet. Jag kollade chockat på honom en sekund innan min hjärna stängdes av och min kropp började göra saker av sig själv som den alltid gjorde vid såna här tillfällen. För i sådana här situationer var det en nackdel att tänka, det gjorde en seg och gjorde så att man förlorade dyrbar tid.
Jag vred mig runt dörrkarmen och sköt ner båda killarna som stod där innan dem ens hann sikta på mig. Jag hörde hur resten av min grupp följe efter mig när jag började gå ner för korridoren som ledde till jag vet inte hur många rum. Jag brydde mig inte längre om att smyga då våran täckmantel redan var sabbad. Killarna jag nyss dödade hade inte ljuddämpare på sina pistoler vilket gav ifrån sig ett ljud som förmodligen varnade alla som var i huset. Vi skulle bara ha någon sekund på oss innan alla Amandas killar skulle komma springandes för att försvara sig och med tanke på att vi var hos henne skulle vi var i underläge. För det första så kunde dem stället utantill och hade förmodligen mer vapen i huset än vad vi hade med oss. Men sen så skulle hon även ha fler man på sin sida vilken skulle vara ännu en grej som spelade i hennes fördel. Men det betydde inte att jag skulle backa, jag har jobbat med dem oddsen förut. Det var inget nytt.
*********
”Jason vi blir attackerade, dem ligger i bakhåll och jag tror inte att vi kan komma förbi dem utan att förlora för mycket mannar. Vi har redan förlorat några, vad ska vi göra?” hörde jag någon stressat ropa fram genom radion vi använde för att kommunicera med varandra och jag skakade argsint på huvudet. Jag visste att det var för bra för att vara sant, jag borde ha lyssnat på min magkänsla när den sa att något inte stod rätt till.
”Dra er tillbaka Luke, se till att komma iväg så fort som möjligt och dra er tillbaka till en säker plats. Undvik huset, dem vet vart vi bor och det är säkrast om vi undviker det någon dag om dem skulle bestämma sig för att slå tillbaka för det vi gjorde idag” skrek jag tillbaka och såg till att alla grupper skulle höra mig.
Jag kanske hade vart lite idiotisk när jag trodde vi kunde ta oss på Amanda när hon hade hela sitt gäng här. Dem var minst dubbelt så många som oss och ingen hade ens sett Amanda än vilket fick mig att tvivla på att hon var här. Med tanke på att dem verkade ha någon liten tanke på att vi skulle komma idag så hade dem förmodligen gömt henne någonstans för att skydda henne. Amanda var deras ansikte utåt och om hon dog skulle dem förlora väldigt stor respekt. Precis som vi hade gjort efter min bror dog innan jag och Mike lyckades bygga upp den igen. Det var inte lätt men vi hade lyckats och jag tänker inte låta någon som Amanda komma in och sabba allt. Inte igen.
”Jason vad ska vi göra. Vi är omringade och jag tror inte vi kan stå ut mycket längre till. Vi har redan förlorat tre i våran grupp och jag vet inte hur många skott vi har kvar. Det kanske räcker för att döda dem som är här men inte för att döda resten av deras gäng och vi har absolut inte tillräckligt med folk då du skickat hem dem” ropade Mike som stod med ryggen pressad mot min så att vi kunde skydda varandras ryggar. Jag kunde höra på hans röst att han var en aning oroad och det var inget man hörde ofta. Det var bara gånger som den här som faktiskt oroade honom, tillfällen där vi var i underläge och nästan ingen chans att klara oss. Men aldrig i livet att jag skulle låta honom bli skadad, han var som min bror.
”Dörrarna är blockade så vi tar oss ut genom fönstret. Vi skickar ut dem som är skadade först så gör vägen klar för Drake och William så att dem kan ta sig ut”
Jag kunde höra Mike säga något i still med ”det ska bli” innan jag hörde honom ropa någon åt Drake som stod och försökte skydda både sig och William vid ena hörnet. Ljudet av krossat glas hördes och jag tog mig en sekund att kolla bak för att se Drake hoppa ut efter William som redan var ute.
”Vad nu Jason?”
”Nu täcker jag dig så att du kan sticka iväg och leta rätt på Trish”
”Jason jag lämnar dig inte kvar dig här, du vet att jag aldrig skulle lämna dig”
”Jag vet också att det dödar dig att inte veta fall Trish är okej eller inte så gå. Jag förstår vad du känner Mike så oroa dig inte för mig, jag har dem andra killarna som kan hålla koll på mig. Så stick se till att din tjej är okej” sa jag och puttade honom åt fönstrets riktning. Jag sköt ner två av killarna som ställt sig i vägen för fönstret innan Mike tog hand om resten. Jag vände mig om igen när jag sett att Mike tagit sig ut ordentligt men hann inte reagera innan ett skott träffade mig i bröstet. Jag stönade till av smärta men höll tillbaka skriket som ville lämna mina läppar.
Jag sköt ner killen som skjutit mig och hans kompis som stod bredvid innan jag började göra min väg bort till resten av mina killar stod. När jag kom närmre kunde jag se att Ryan var skjuten i benet medan Robert verkade var skjuta i axeln. Som tur var rätt axel då han fortfarande kunde skjuta ordentligt.
”Killar vi drar oss tillbaka. Dörrarna är spärrade och det finns ingen chans att vi kan komma ut där så vi tar fönstret. Jag kommer att röja en väg så bra jag kan åt er men ni får vara beredda och vänta på min signal” ropade jag åt dem och hörde dem skrika ett okej tillbaka. Jag gav dem en sista blick innan jag vred mig och och började skjuta mot killarna som än en gång ställt sig i vägen för fönstret.
När jag fått ner tillräckligt många för att dem skulle klara sig bort till fönstret utan problem skrek jag åt dem att det var dags. Dem började röra sig mot fönstret med Robert som spets med pistolen i högsta hugg och Chaz där efter med en arm runt Ryan som haltade. När jag väll fått ut dem kände jag en lättnad glida över mig, jag hade fått ut dem jag brydde mig om mest nästan helt oskadda.
Okej jag visste fortfarande inte hur det var med Brianna för jag var rädd att Amanda hade något i kikaren med tanke på att hon inte var här och hon verkade veta att jag inte kunde skydda henne. Snabbt vände jag mig bort från fönstret och jag tröck ner på avskjutaren men till min förskräckelse kom inget. Skotten hade tagit slut och jag var nu på mitt sista vapen. Den lilla sekunden som jag fick panik fick jag sota för när jag kände två skott träffa mig. Chockad som jag var staplade jag tillbaka och föll ut för fönstret som var bakom mig. Jag föll ett tag innan jag landade på något mjukt som jag sen insåg var döda kroppar som låg längst sidan av huset. Till min lättnad kände jag inte igen någon utav dem och greppade snabbt tag i två pistoler som låg i närheten.
Jag kunde höra folk ropa runt omkring mig men ignorerade dem och sprang bort mot där jag såg Robert och Chaz hjälpa Ryan in i bilen. Dem flesta som hade vart ute på tomten var nu antingen skjutna eller så hade dem sprungit iväg vilket funkade bra för mig då jag bara behövde ta ner två killar på vägen bort till killarna. Väll framme vid dem kunde jag höra att dem fått igång bilen och jag kunde höra dem skrika något men jag kunde inte höra vad förs än jag kom fram till dem.
”Shit Jason du är skadad, vi måste få dig till ett av husen så att vi kan fixa det där” sa Chaz som satt bakom ratten. Han hade hade blod över hela vänstra sidan men med tanke på att han inte verkade vara skadad så var det inte hans blod.
”Killar ni får sticka utan mig, jag kan inte bara sticka iväg till ett av husen. Jag måste se till att Brianna är okej”
”Jason du är inte i något skick att sticka iväg på ett eget uppdrag och kolla till Brianna. Du vet att vi gillar henne men du går före mannen och just nu måste vi få iväg dig så att vi kan fixa dina sår”
”Chaz du förstår inte, jag tror att Amanda kan ha något i kikaren. Jag är rädd att hon kan vara efter Brianna och om något händer henne pågrund av mig kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv”
”Visst men då följer vi med dig”
”Nej det gör du inte. Du måste se till att Ryan och Robert får den hjälp som dem behöver”
”Jason jag” var allt Chaz hann säga innan jag avbröt honom.
”Chaz det är inte en frågan det är en order” sa jag och höjde rösten åt honom vilket jag tror bara hänt tre eller fyra gånger sen jag lärde känna honom. Jag såg Chaz rycka till en aning men han nickade smått.
”Visst, men låt mig i alla fall ge dig skjuts först så att du slipper gå. Det är det minsta du kan låta oss göra” sa Chaz efter ett tag och jag skakade smått på huvudet åt hur envis han var innan jag nickade smått. Jag gav honom en sträng blick som för att säga att det var allt han skulle hjälpa mig med innan jag slängde mig in i bilen.
Briannas perspektiv
”Fuck Brianna försiktig, det gör ont” nästan morrade Jason fram när jag än en gång råkade rycka till lite med pinseten vilket fick mig att hoppa bak en aning. Sen vi blivit tillsammans har han aldrig höjt rösten åt mig. Stryk det, jag tror aldrig att han höjt rösten åt mig ordentligt.
”Då kanske du nästa gång ska se till att du inte blir skadad. Jag vet att det ingår i dit liv och allt det där men du lovade mig. Du lovade mig att du skulle komma tillbaka hel och Justin det här är inte vad jag kallar hel. Du har tre skott hål i dig. Hur kan det vara okej?” nu var det min tur att skrika åt honom och jag kunde se hans ansiktuttryck mjukna när han såg tårarna rinna än en gång längst mina kinder. Jag hatade att jag var så svag, att jag inte kunde vara lika samlad som Trish var. Visst hon var van med allt det här men hon verkade ta på sig allt som att det inte vore svårare än att lära sig cykla.
”Brianna jag” började han men jag lät honom inte prata klart innan jag avbröt honom.
”Nej Jason du förstår inte, du förstår inte hur svårt det här är för mig. Jag försöker hjälpa dig, hålla mig stark men jag håller på att bryta ihop här. Jag är inte van med det här och allt du gör är att klaga på mig. Så varför sköter du inte det här själv så går jag och plockar upp glaset som ligger i badrummet så länge”
Jag slängde ifrån mig grejerna jag hade i händerna men han inte ens hoppa ner från hans knä som jag satt i. Vi satt tillsammans i min säng. Jason sittande med ryggen vilande mot alla kuddar som jag hade och benen rakt framför sig så att jag kunde sitta gränslande över hans lår. Det här var det bästa sättet vi kunde komma på. På det här sättet kunde jag komma nära honom och han kunde se vad jag höll på med så att han kunde vägleda mig.
Jason händer greppade tag om mitt ansikte och tvingade mig att kolla ner på honom där han satt med ett sorgset ansiktuttryck. Hans tummar gick över mina kinder för att torka bort tårarna som låg där. Han försökte ge mig ett leende men det var inte övertygande på något sätt då hans läppar var alldeles för stela och hans ögon sorgsna.
”Brianna jag är ledsen, jag menade inte att såra dig. Jag är van med att någon av killarna fixar sånt här, killar som är lika vana med det här som jag. Kanske var det ett misstag för mig att komma hit men jag kunde inte komma på något annat ställe. Jag behövde komma undan och här hos dig var det säkraste jag stället jag kunde komma på. Men jag är ledsen att jag kom hit, jag borde ha tänkt att det skulle såra dig”
”Jag är inte ledsen att du kom hit, jag är ledsen över att jag inte kan hjälpa dig. Jag känner mig hopplös. Här ligger du på min säng skadad och i den takten som jag plockar ut kullorna kommer du förblöda innan jag ens fått ut alla”
”Okej Brianna lyssna på mig. Det här kommer att bli lättare. Tror du att jag och killarna var bra på det här när vi började?” frågade Jason men lät mig inte svara innan han fortsatte att prata ”Ryan gav mig ett permanent ärr på ryggen som är den dubbla storleken av en kula då han inte lyckades få ut den utan att skada mig mer än jag redan var. Det är inte lätt i början. Men det kommer bli lättare, du kommer att vänja dig”
”Grejen är bara att jag inte vill vänja mig Jason. Att plocka kulor ur min killes bröst borde inte vara något jag behöver vänja mig. Att ens kille snarkar eller är stökig är något en flickvän borde behöva vänja sig med, inte plocka skott ur honom när han vart och jobbat”
Tårarna fortsatte att rinna ner för mina kinder och jag var osäker på att Jasons kunde höra vad jag sa så mycket jag stammade och sluddrade fram orden. Men han verkade höra mig, någorlunda i alla fall. Han skakade smått på huvudet innan han drog ner sitt huvud mot hans så att han kunde luta sin panna mot. Hans ögon borrades in i mina och jag är ganska säker på att han kunde se rakt in i min själ just nu. Mina tårar fortsatte han att torka bort med tummarna som fortfarande låg på mina kinder.
Utan förvarning lutade sig Jason plötsligt fram och hans läppar låg över mina. Jag besvarade snabbt kyssen och hans läppar rörde sig nästan försiktigt mot mina. Som att han var rädd att skada mig, som att jag vore den skadade och inte han.Så jag fick ta ledningen och visa honom att det här är vad jag ville, vad jag behövde. Jag behövde en stund där jag bara kunde försvinna in i Jason så allt kunde försvinna för någon minut. Jag begravde mina fingrar i hans hår så att jag kunde dra honom närmre mig innan jag kysste honom med mer kraft.
Jason stönade in i min mun och lät sina händer falla ner till mina höfter istället. Han grepp om mig var bestämt och han drog mig om möjligt närmre sig. Min tunga hittade sin väg in i hans mun och när han möte min med sin var det min tur att stöna. Jag kunde inte få nog av honom, jag kunde inte komma honom tillräcklig nära. Det var som att jag ville bli en del av honom, aldrig släppa honom ur mitt sikte. Men när mina händer började vandra över hans bröst och mage stönade Jason än en gång till. Men den här gången inte utav njutning utan utav smärta.
”Jason jag är ledsen, jag glömde helt bort. Det var absolut inte meningen att skada dig, men du kysste mig och jag bara” började rabbla fram innan Jason satte en hand över min mun för att tysta mig.
”Det är lugnt baby, vi båda blev för med dragna. Det är inte ditt fel. Men jag tror att jag måste få ut kulorna snart, ju längre dem sitter i desto större skada gör det”
”Jason jag tror vi båda vet att jag inte har vart till så stor hjälp idag. Jag menar efter all den här tiden har jag inte ens lyckats få ut en”
”Det är för att du är alldeles skakis, du behöver vara stadigare på handen och kanske inte en kille som skriker på dig. Jag lovar att vara lite lugnare. Jag tror på dig”sa Jason och log ett litet leende. Ett leende som den här gången inte kändes fram tvingat, utan faktiskt ett genuint leende.
Jag nickade lite smått och försökte besvara leendet men nervositet tog återigen över min kropp. Tänk om jag faktiskt inte kunde hjälpa Jason att få ut kulorna? Skulle han förblöda då eller förgiftas på något sätt? Vem vet vad för bakterier som finns på dem där kulorna. Efter att tveka någon sekund kunde jag se en pinset och papper framför mig som Jason räckte mig. Jag tog ett ordentligt andetag innan jag tog grejerna ifrån honom.
Än en gång lutade jag mig fram för att se bättre och gick för skotet som satt vid hans revben. Mina händer skakade fortfarande smått men absolut inte lika farligt som innan. Jag kollade upp på Jason som log smått mot mig en kort stund innan min blick föll ner på hans sår igen. Sen efter att jag dragit pappret över såret för att ta upp det värsta blodet och bättra synan började jag mitt uppdrag att få ut dem.
*********
”Se det var väll inte så farligt?” sa Jason samtidigt som han drog händerna längst mina armar för att lugna mig. Kulorna var nu ute och jag hade plåstrat om honom ordentligt. Först presenningar över såren sen ett stort bandage som täckte stor del utav hans överkropp. Från precis under armarna ner till en liten bit under revbenen. Jason hade tyckt att jag överdrev, att det inte var nödvändigt men jag vågade inte chansa.
”Det är lätt för dig att säga, allt du behövde göra var att sitta där och se söt ut medan jag fick göra allt jobb. Mitt hjärta har gått i 180 sen jag kom hem och jag tror att jag var nära på att svimma vid ett tillfälle”
”Poor baby” sa Jason lite retsamt och lindade sina armar runt min midja för att dra mig till sig. Hans läppar var utdragna i ett stort leende och det var ett sånt där leende där man inte kunde låta bli att le själv ”Och där har vi det vackra leende jag har väntat på att se sen jag kom hit. Du har ett så vackert leende baby, det kan bokstavligt talat göra min dag”
Jag kände rodnaden spridas på mina kinder men för ovanlighetens skull drog jag inte bort blicken för jag kunde inte dra bort blicken från hans vackra ansikte. Jag vet att han kanske inte är den bästa pojkvännen i världen men för mig var han perfekt och jag kommer på mig själv ibland att undra vad jag har gjort för att förtjäna honom. Visst han har sina brister men vem har inte?
Tanken som jag haft tidigare slog mig igen och jag föll nästan i tårar igen. Tanken om att förlora honom hade slagit mig och jag visste inte vad jag skulle göra utav det. Jag visste inte vad jag skulle göra utan honom. Mitt liv hade förändrats så mycket sen Jason kom in i mitt liv och jag tror inte att jag någonsin skulle kunna gå tillbaka till det som var förr. Både för att jag inte var nöjd med mitt liv innan men sen den större anledningen, jag tror inte att jag skulle klara av spåren som det skulle lämna på mig. Sorgen som skulle slita mig isär. Jason var den enda den enda förutom Alexandra och Emily som jag helt rakt igenom älskade och litade på. Mina föräldrar var inte där för mig när jag behövde dem.
När min bror dog lämnade han ett håll i mitt hjärta och när jag är runt så känner jag inte av det. Jag kommer alltid att ha det där hållet, inget kan fylla det men när jag är runt Jasons så känns det inte lika jobbigt. Han skulle aldrig kunna ersätta Brandon men han kan dämpa smärtan.
”Lämna mig inte Jason”
”Aldrig, Brianna förstår du inte hur mycket jag älskar dig? Du betyder allt för mig”
”Jason jag älskar dig också, mer än allt annat. Men det är inte vad jag menar. Jag menar snälla var mer försiktigt. Jag vet inte vad jag skulle göra om något hände dig, om jag förlorade dig. Jag behöver dig mer än du anar och jag vet inte om jag skulle klara av att förlora dig. Jag älskar dig för mycket Jason och du gav mig nästan en hjärtattack när jag såg att du var skadad”
”Brianna jag älskar dig mer än jag borde men jag kan inte lova dig att jag inte kommer bli skadad igen. Det ingår liksom i mitt liv. Om jag kunde så skulle jag lova dig men jag ville inte ge dig ett löfte som jag inte kan hålla”
”Jag förstår det men snälla lova mig i alla fall att du kommer vara mer försiktigt. För Justin jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig”
”Och det behöver du aldrig få reda på. Brianna jag kan inte lova dig att jag inte kommer bli skadad men jag kommer aldrig att sätta mig i en situation där jag kan förlora dig. Du betyder så mycket för mig och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag skadade dig. Jag älskar dig Brianna. Mer än du anar”
”Jag älskar dig också Jason” sa jag och i nästa sekund var hans läppar över mig. Omvärlden försvann och allt som fanns var jag och Jason.
A/N
Okej så här är det, lång väntat jag vet. Men nu är det äntligen här och det blev ett hyffsat långt kapitel på nästan 6000 ord. Jag hoppas att ni gillar det och att det gör upp lite för den långa väntan<3.
Juste om ni inte redan sett då så har har jag börjat lägga upp en av mina gamla noveller här på wattpad. Noveller heter Game On och är den andra novellen som jag har skrivit för typ två och ett halvt år sen. Några kanske redan har läst den på min gamla blogg men om inte titta gärna in. Det är bara prologen som ligger uppe nu men ska lägga upp kapitel 1 strax :)<3