"Alex? Hur är det här möjligt? Du borde vara död, du borde inte stå här framför mig" min röst var svag och skakig medans jag fick pressade fram orden men jag orkade inte bry mig. Allt det här var bara för mycket och chocken för stor.
"Jag är inte död Jason, det har jag aldrig varit heller"
"Jag hörde dig, jag hörde dina skrik inne från huset när det brann. Jag sprang in efter dig"
"Jag vet att du gjorde det, vem tror du drog ut dig från flammorna efter att du tuppat av?" Alex fråga fick en massa bilder att spelas upp i mott huvud. Eller snarare en massa minnen. Jag vet att jag hade sett Alex ansikte efter jag tuppat av inne i elden men trodde alltid att jag drömt det eftersom ambulansen inte hittade någon annan person runt om eller i huset. "Jag menar dem hittade aldrig min kropp eller hur? På min begravning fick ni ha en tom kista?"
"Så det du säger nu är att du har varit vid liv under alla dessa år? Att när jag grät floder för din skull och nästan tog livet av mig för att du var borta var du faktiskt vid liv och mådde bra?" jag hörde hur Brianna drog efter andan bredvid mig när jag nämnde att jag nästan tog livet av mig men lät min blick ligga kvar på Alex för att se han reaktion. Jag kramade istället om Briannas hand för att visa henne att jag var här.
Alex reaktion var däremot inte vad jag hade trott, inte för att jag hade förväntat mig något egentligen. Men istället för att svara mig lät han blicken fall ner till sina egna händer som pillade på något och suckade smått. Det gick flera sekunder innan han tittade upp igen och mötte min blick. Medlidandet jag såg i hans blick gjorde mig redan argare än vad jag var och jag knöt min fria hand hårt längst min sida. Min hjärna gick på högvarv just nu och jag kunde inte riktigt få styr på dom.
Jag menar jag borde ju vara glad över att se min bror framför mig igen men allt det här vara bara för mycket. Självklart var en del av mig överlycklig men den större delan av mig kände mig besviken och övergiven. Jag menar om han kunde stå framför mig här idag så betydde det att han hade varit vid liv hela tiden. Så vart hade varit och vad hade han gjort? För många frågor flög runt i mitt huvud och jag kunde nästan bokstavligt talat se rött just nu. Jag menar jag sörjde honom, han var min fucking brorsa och jag sörjde honom. Han var mitt allt när jag förlorade honom men uppenbarligen betydde jag inte detsamma för honom.
"Jason jag säger inte att jag är stolt över vad jag har gjort, jag har mycket att gottgöra nu när jag är tillbaka. Till dig framför allt" började han men jag lät han inte prata så mycket innan jag avbröt honom.
"Vart var du? Vart var du all den här tiden och varför kunde du inte låta oss veta att du levde?" Vid det här laget hade jag släppt mitt grepp om Briannas hand och gjort min väg över till där Alex stod. Mina händer med ett fast grepp om luvan på hans tjocktröja. "Brydde du dig ens att vi sörjde dig? Hur allt det här påverkade oss? Du var allt jag hade, allt jag hade och brydde mig om. Varför tog du mig inte med dig? Betydde jag inget för dig?"
"Jason snälla, kan vi inte sätta oss och prata?"
Briannas perspektiv
"Brydde du dig ens att vi sörjde dig? Hur allt det här påverkade oss? Du var allt jag hade, allt jag hade och brydde mig om. Varför tog du mig inte med dig? Betydde jag inget för dig?" smärtan i Jasons röst var så tydlig och det gjorde ont i hjärtat att se honom så här.
"Jason snälla, kan vi inte sätta oss och prata?"
"Så nu vill du prata? Vart var du för några månader sen när jag bröt ihop? Vart var du när jag behövde dig som mest, när jag nästa söp och jobbade mig själv till döds?" jag kunde höra gråten i Jasons röst och det bröt mitt hjärta i tu att se honom så här. Jag kunde inte ens börja försöka förstå vad han gick igenom just nu, hur blandade hans känslor måste vara för tillfället. En del utav honom måste vara över månen överlycklig att se sin storebror igen men det var inte allt som han kände just nu. Ja han var överlycklig men en del av honom måste känna sig så förvirrad och sviken.
"Jag är ledsen Jason, jag är så ledsen för"
Innan Alex hann avsluta den meningen hade Jason släppt sitt grepp om Alex tjocktröja och svingat ett slag mot honom. Ett slag som träffade honom rakt över vänstra käken och fick Alex att ramla ner mot på golvet med en hög duns. Chocken spred sig i rummet och det kändes nästan som att något tryckt på paus. Alla utom Jason och Alex stod fastfrusna på sina platser och verkade inte kunna få sina tankar runt vad som precis hade hänt. Jag kunde se hur Alex greppade sig om käken och verkade röra smått på den för att se skadorna, men han visade inge tecken på att han skulle ge tillbaka för slaget som Jason hade givit honom. Jason däremot såg ut att förbereda sig för nästa slag och det var nu jag kände att jag behövde hoppa in. Jason må kanske hata sin bror just nu för vad han verkar ha gjort men det var fortfarande hans brorsa och han skulle nog ångra sig senare om den här fighten gick för långt.
Så utan att tänka rundade jag Jason och greppade tag om hans ansikte för att försöka vända det mot mitt vilket kändes som en omöjlig uppgift så mycket som Jason motarbetade mig. Han stod bara med sin blick fast spänd på Alex medan orden bara flög ur honom. "Så du är ledsen va? Ja men okej det gör ju allting så mycket bättre. Nu är allt magiskt fixat och vi kan återgå till det normala. Nej vänta, mitt normala involver inte dig längre och har inte gjort det på länge. Du övergav mig, du övergav mig och lämnade mig nästan för att dö. Det kommer ta mycket mer än en halvhjärtad ursäkt" Jag kunde nästan känna hur Jason skakade under mina fingrar som nu ramlat ner till hans bröst i ett lamt försök att lugna ner honom.
"Jason titta på mig"
"Inte nu Brianna, jag vill inte skada dig"
"Jo nu Jason, snälla" tveksamheten i Jason var tydlig innan han faktiskt slet blicken från Alex och tittade på mig. Hans ögon såg nästa galna ut av ilskan men mjuknade något när dom möte mina. Jag visste att inget jag sa just nu skulle lugna honom utan jag var tvungen att få honom att tänka på annat. Så utan att lägga för stor vikt på dem runtomkring oss pressade jag mina läppar hårt mot Jasons. Den lilla awkward känslan jag kände från att ha folk tittande på oss var jag tvungen att putta undan då detta inte handlade om mig. Jason besvarade kort kyssen innan jag kunde känna att han försökte dra sig undan men jag lät honom inte. Än en gång lätt jag mina händer läggas på hans kinder innan jag lät dem glida upp i hans hår där jag flätade in mina fingrar. Det resulterades i att Jason inte kunde dra sig undan för långt från mig.
"Brianna snälla släpp mig, jag vill verkligen inte skada dig"
"Jason jag vet om att du aldrig skulle skada mig, men just nu skadar du dig själv. Jag fattar att allt det här kommer som en chock för dig, du måste ha en miljon olika tankar i ditt huvud just nu så varför går vi inte undan en liten stund bara vi två? Försöker få ett grepp om dina tankar och låta chocken lägga sig lite. Jag vet om att du behöver prata med din bror men du är inte i rätt sinnesstämning för det just nu. Alex är kvar här när vi kommer tillbaka så varför går vi inte upp till ditt rum och tar den där duschen vi pratade om?"
Man kunde nästan se hur kugghjulen snurrar runt i Jason huvud medan han tänkte, hans blick gled smått runt i rummet och landade på Alex som nu lyckats ställa sig upp. En hand fortfarande placerad på hans kind men han gjorde inte mer än så, han sa ingenting heller och för tillfället tror jag att det var bättre så. Visst grabbarna kommer behöva prata med varandra men just nu är Jason för uppe i varv för att ha ett ordentligt samtal. Dem andra grabbarna visste också bättre än att lägga sig i när jag försökte lugna Jason. Det var inte mycket jag kunde hjälpa till med häromkring men att lugna Jason är något ingen kunde göra bättre än mig.
"Jag är kvar här när du är redo för att prata" erbjud Alex tillslut som verkade se att det inte var någon idé att prata med Jason för tillfället. Det hade inte gett något att prata nu, det hade förmodligen slutat med att dem bara stod och skrek på varandra eller att knytnävar skulle blandas in.
Ingen annan i rummet sa något, eller ens verkade våga röra på sig. Det kändes nästan som att vi vore i en film, där alla andra hade blivit pausade av någon anledning medan Jason och jag tillsammans med Alex var dem enda som fortfarande kunde göra något. Inte för att Alex gjorde så mycket, han stod bara och tittade på oss efter ha sagt sitt. Jason sa ingenting heller utan stirrade bara tillbaka på Alex. Hans blick såg nästan ut som att han hade sätt ett spöke och jag antar att han på ett sätt hade det.
"Jason varför går vi inte upp till ditt rum och tar den där duschen du pratade om. Vi har varit på resande fot hela dagen, vi kan komma ner och prata med Alex senare när allt lugnat ner sig något" mina ord var knappt högre än en viskning men med tystnaden som låg i rummet behövdes det inte så mycket mer för att Jason skulle höra mig. Han svarade mig däremot inte, han såg nästan för förvirrad och borta ut för att ens kunna tänka.
Jasons perspektiv
Jag vet inte hur jag hamnade här, min hjärna var suddigare än någonsin tidigare. Inga tankar var klara, ingenting gick ihop. Det var som att någon vände mitt liv upp och ner. Den enda stadig punkten jag hade i mitt liv just nu, det enda som faktiskt var en klarhet i allt kaos var Brianna. Brianna som på något sätt lyckats leda mig upp för trappan och in i badrummet som var kopplat till mitt sovrum. Brianna som utan att säga något började dra ner dragkedjan på min tjocktröja innan hon sakta började dra ner den från mina axlar och ner för armarna innan hennes fingrar greppade tag om kanten på min t-shirt. Lyfte den smått innan hon pausade, sökte min blick nästan som för att titta efter tillåtelse att fortsätta.
Mitt svar blev en enkel nickning innan jag lydigt lyfte på armarna för att göra det lättare för henne att dra av mig tröjan. Tröjan som snabbt gjorde tjocktröjan sällskap på golvet och skulle få sällskap av ännu fler klädesplagg de närmsta minuterna. Till och börja med Briannas blus som jag försiktigt började knäppa upp för att visa den svarta bh:n som gömde sig under. Den svarta bh:n som jag viste matchade med de svarta spets trosorna som hon hade på sig. Så innan Brianna hann göra något började jag knäppa upp knapparna på hennes jeans. Hennes jeans som jag långsamt drog ner längst med hennes ben efter att fått upp alla knappar, noggrann med att låta mina fingrar dras längst med hennes hennes nu nakna hud som visade sig för mina ögon.
Mina hungriga ögon som inte kunde få nog utav henne, mina ögon som likt mina händer ville ta in varje centimeter av hennes kropp. Jag menar hur kunde jag inte? Var enda del utav henne var perfekt och just nu var hon den enda som fick mina tankar att inte rusa. Nu i stunden med henne, här ensamma i badrummet var det som att allt annat försvann. För en kort stund kunde jag ignorera allt som föregick på undervåning.
"Brianna snälla få mig bara att glömma en kort stund, min hjärna går i 180 och jag klarar inte av det. Så få mig att glömma, få mig att glömma allt annat än du och jag"
"Din önskan är min lag" var allt Brianna svara innan hennes läppar fann mina. Hennes läppar som tillsammans med hennes fingrar skapade magi över hela min kropp. Min kropp lika så Briannas som nu var helt nakna efter att vi fått av oss dom sista klädesplaggen. Nu var allt jag kunde känna Briannas mjuka hud mot min och det varma vattnet som nu rann längst med våra kroppar.
Precis som värmen från vattnet kände jag hur allt hettade till runtomkring oss. Mina läppar var placerade över Briannas i en sådan het kyss att den bokstavligt talat verkade ta andetagen ur Brianna då hon andfått drog sig undan från mig. Inte långt men tillräckligt för att ge mig utrymme att själv vrida lite på huvudet för att kunna börja placera kyssar längst med hennes käke och ner mot hennes hals. Hennes hals där jag var noga med att ge hennes svaga punkt lite extra uppmärksamhet vilket belönade mig med ett stön från hennes läppar.
Briannas ena ben lyftes upp och hon la den runt min midja vilket gav mig möjligheten att komma närmre henne. Men jag vill komma ännu närmre, jag vill ha mer utav henne. Jag lät min högra hand falla ner från hennes midja där den legat ett tag till hennes vänstra lår som inte var runt mig. Med ett fast grepp om hennes lår lyfte jag upp det benet också och pressade henne närmre väggen bakom för att hjälpa henne att hålla sig uppe. Nu med båda hennes ben lindade runt min midja kunde jag känna hur mitt skrev kom närmre hennes och värmen som kom ifrån henne.
Hennes händer hade ett fast grepp om mina axlar som för hjälp att hålla sig uppe och jag kunde känna hur hennes naglar grävde sig in lite i min hud när jag började röra mina höfter mot hennes. Inte tillräckligt för att faktiskt sjunka in i henne men tillräckligt för att retas med henne och driva henne till vansinne. Jag visste att hon hatade när jag retades med henne men jag älskade det, jag älskade att sakta få henne närmre sig sin pik. Ta min tid med henne, se till att hon verkligen fick njuta fullt ut som hon förtjänade. Att se henne njuta, att få vara den som gav henne den njutning gav mig njutning också. Inte bara att jag fick ha hennes kropp i min händer, att jag fick kyssa varenda centimeter av hennes kropp utan även synen av hennes njutning gjorde saker för mig.
"Jason snälla, sluta retas"
"Alltid i sådan brådska min älskade. Vi har ingen stress, se bara till att njuta och låt mig ta hand om dig" Brianna tittade misstroget på mig men endast för en kort stund innan hennes ögon nästan såg ut att rulla bak i huvudet på henne när jag återigen lät mina höfter rulla framåt samtidigt som jag lät mina fingrar på min vänstra hand vandra upp och börja leka med hennes ena bröst.
Ett belåtet leende tog form på mina läppar för jag kunde inte låta bli när jag såg hur Brianna såg ut att falla ihop framför mig. Känslan som spreds inom mig av synen var obeskrivlig. Inte bara var jag den som fick henne att känna så här, hon var bara min. På alla sätt möjliga var hon min och inget skulle kunna ändra det. Hon var min och jag var hennes. Det kanske var en udda tanke att börja gå in på så här under en intim stund som denna men allt hängde ihop. Det var våra känslor och koppling till varandra som gjorde att allt var så mycket bättre än något annat jag haft. Jag visste om att Brianna aldrig haft någon innan mig vilket jag älskade, men jag hade varit med ett antal tjejer innan henne och ingen hade någonsin ens kommit i närheten av att ge mig den känslan som Brianna gjorde. Hon visste vilka knappar hon skulle trycka och allt hon sa gick raka vägen ner till mitt skrev under dessa stunder. Allt hon gjorde drog mig till henne, hon var som en drog jag inte kunde få nog utav.
Ännu ett stön lämnade Briannas läppar innan hon pressade dem mot mina. Hennes läppar var ivriga, nästan hungriga mot mina. Det var en sån där kyss där tänder slog i varandra, händer var överallt och allt bara gick på stundens hetta. Briannas händer gick in i mitt hår och drog i ändorna vilket fick mitt huvud att automatiskt falla bak något och den lilla smärtan jag fick utav det fick mig nästan att släppa taget. Jag var inte någon som tände på smärtor och sådant egentligen men just hårdragning var något jag hade fattat tycke för senaste tiden när det var i rätt mängd. Vilket hon även märkt av också då hon mer och mer gjorde det, inte längre bara för hennes skulle utan för att få en reaktion ifrån mig också.
"Vi båda vet att du också vill vara i mig babe, känna mig tajt runt om dig medan du stöter in och ut ur mig. Mina läppar mot din hals medan jag lämnar kyssar längst med den. Mina stön i ditt öra medan mina fingrar går över din rygg och upp i ditt hår" bilden Brianna nu skapade i mitt huvud fick ett ofrivilligt stön att lämna min läppar. Hennes röst var något av det sexigaste jag hört och det hjälpte inte heller att hon redan börjat placera öppna mun kyssar över min hals efter hon pratat klart. Men det var hennes röst i kombination med det hon just sagt som fick bli mitt fall. Jag hade gärna spenderat mer tid att retas med henne, bygga upp en stämning men Brianna spelade fult. Hon hade sagt flera gånger att hon egentligen inte kände sig jätte bekväm med att prata snuskigt under akten men hon visste att det var en svaghet för mig. Det fick på riktigt rysningar att gå igenom hela min kropp.
"Dom saker du gör mot mig babe, du kommer bli min död" mumlade jag smått fram innan jag pressade mina läppar mot hennes igen. Mina händer tog även ett fastare grepp om hennes lår för att se till att hon var på plats innan jag placerade mig till rätta och stötte in i henne.
Stön flög från oss båda och just nu var jag glad att vi stod i duschen som dämpade våra stön något. Jag brydde mig inte jätte mycket om någon hörde oss men jag visste att Brianna gärna undvek det. Men alla tankar som låg utanför duschen och vad som pågick inuti den försvann lika snabbt som den kom när Brianna rörde sina höfter mot mina för att möta mina stötar.
"Okej så vad är du sugen på? Det finns inte jätte mycket hemma att välja på men jag kan säkert slänga ihop något" sa Brianna som nu stod med ryggen åt mig i köket medan hon tittade igenom vad vi hade i kylskåpet. Vi hade precis kommit ner till köket efter att ha klätt på oss igen efter duschen. Jag hade nämnt för Brianna att jag började bli hungrig och när min mage sen hade stämt in med att kurra hade hon i princip tvingat mig ner för att äta något. Hon vägrade att ta ett nej, vilket inte borde förvåna mig. Jag visste hur hon var när det kom till mat, hon hatade på att vi grabbar åt så ojämnt samt att vi allt som oftast käkade väldigt onyttigt.
"Babe du vet att jag inte bryr mig särskilt mycket, jag äter allt. Plus även när du säger att du inte har mycket att röra dig med så blir din mat fantastisk"
"Min mat är inte fantastisk men med tanke på att ni aldrig äter hemlagat annars om inte jag gör den är inte konkurrensen jätte hög. Jag kan göra köttbullar med makaroner och ni tycker att det är svin gott"
"Hej hata inte på köttbullar och makaroner, det är är barnsligt gott" skrattade jag skämtsamt fram och kunde se hur Brianna himlade smått med ögonen innan hon vände sig tillbaka till bänken bredvid kylen men jag kunde se hur ett leende var placerat på hennes läppar.
Jag kunde nu även se att hon hade plockat fram olika varor från kylen men kunde inte se kopplingen mellan någon av dem. Att lagga mat var inte någon av mina starka styrkor även om det var något jag faktiskt ville bli bättre på. Speciellt om vi skulle bo i New York. Jag vet egentligen inte varför men jag antar att det hade med något Brianna hade sagt. Hon hade nämt när vi var i lägenheten vi skulle flytta in i att hon kunde se sig själv komma hem efter en lång dag i skolan, helt slut men positivt överraskad när hon kommer hem till färdigmat och ett dukat bord för bara oss. Det skulle förmodligen inte vara något super avancerat i början men jag menar har man ett recept framför sig kan det väll inte vara allt för svårt. Eller?
"Det här är något nytt, jag tror aldrig jag har känt doften av hemlagad mat i det här huset" hörde jag en röst säga bakom och kände igen den direkt. Konstigt egentligen, att jag efter så lång tid fortfarande kände igen den lika väl som min egen men det hjälpte kanske lite också att jag kände igen rösterna på dem andra som bodde i huset.
Jag vred lite på mig så att jag kunde kolla tillbaka på dörren där Alex mycket riktigt stod tillsammans med Mike som lät sin blick glida fram och tillbaka mellan oss två. Inte förs än nu slog det mig att det inte bara var jag som hade fått tillbaka Alex. Förutom mig så var Mike super nära Alex, precis som alla andra killar i gruppen var vi nästan mer som bröder än något annat. Mike var Alex bästa kompis och det var ju trotts allt Mike som hade tagit oss under sina vingar när vi väl kommit ur systemet. Allt det här måste ha varit en chock för honom också men han verkade ha tagit det bättre än mig, eller vad vet jag egentligen. Alex var ju redan här när jag kom hem så jag kan ju inte direkt veta hur deras första möte gick. Men med tanke på att dem verkat prata lite och det enda märket Alex hade på sig var det som såg ut att ta form runt hans öga var från min knytnäve så hade Mike i alla fall tagit allt bättre än mig.
"Kan vi prata Jason?" Alex fråga kom inte oväntat men jag kände hur osäkerheten smög sig upp på mig vilket i sig kändes konstigt. Osäkerhet var aldrig något jag hade känt runt min bror förut, han var alltid den jag kunde lita på och verkligen släppa allt med. Men allt var annorlunda nu, det kändes nästan som att det var en främling som stod framför mig. En främling som på något sätt tagit ansiktet av Alex. Men även om jag kände en viss osäkerhet och tveksamhet till det så visste jag att jag inte kunde undvika honom för alltid. Jag skulle bli tvungen att prata med honom för eller senare så det var väll lika bra att ta tjuren vid hornen direkt? Att ignorera honom skulle bara göra allting värre.
Men för tillfället kunde jag inte forma några ord så jag nickade bara smått till svar innan jag med ena handen visade att vi kunde röra oss ut på verandan för att kunna snacka lite ostört. Inte för att jag egentligen brydde mig om någon hörde vad vi skulle prata om men det kändes lättare att bara ta samtalet ensam med Alex. Kunna prata utan att någon skulle flika in eller styra samtalen åt något annat håll. Allt jag ville ha av honom nu var svar, jag ville ha sanningen och ingenting annat.
"Jag finns här inne om du behöver mig" erbjöd Brianna som stått tyst borta vid spisen sen grabbarna kom in och jag kunde se hur avvaktande hon var just nu. Hon om någon visste vad jag kände om allt det här. Visste hur min tankegång gick och kände jag henne rätt vill hon vara vid min sida om hon kunde. Men hon visste lika väl som jag att det här var något jag behövde göra själv. Så med en enkel nickning och snabb kyss på hennes läppar tackade jag henne innan jag vände mig om för att följa efter Alex som redan gått i förväg.
Jag kunde höra hur viskningarna började från grabbarna så fort jag lämnade rummet men var inte förvånad. Dem satt förmodligen just nu och försökte lista ut hur den här pratstunden skulle sluta. Men det skulle förmodligen bli omöjligt för dem att lista ut det, för just nu visste jag själv inte hur det skulle gå.
Väll ute på terassen kunde jag se Alex sittandes med ryggen mot mig. Han satt högst upp i trappen med benen vilandes på trappsteget under. En tänd cigarett redan vilande mellan hans läppar som han inom kort drog bort med hjälp av fingrarna på hans vänstra hand för att sen luta huvudet och blåsa upp röken mot himlen. Det var något jag sett honom göra så många gånger tidigare men precis som allt annat för tillfället kändes allt som berörde min brorsa nästan fel. Som att det här bara var någon konstig dröm och jag skulle vakna upp när som helst.
Så utan att säga något drog jag upp en egen cigg som jag snabbt tände innan jag lite tveksamt satt mig ner på trappan bredvid honom. En tung tystnad spred sig över oss medan vi satt där i total tystnade. Alex verkade för osäker för att ens öppna munnen och jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga. Vilket egentligen var konstigt, jag hade en miljon olika frågor som jag ville ställa. Frågor som jag ville ha svar på men jag visste inte hur jag skulle ställa dom, visste inte hur jag skulle reagera på svaren jag fick. Men till sist var det Alex som faktiskt öppnade munnen, bröt tystnaden som så tungt låg över oss.
"Jason jag är ledsen för allt, du måste" började han men jag lät han inte komma längre än så innan jag avbröt honom. Jag ville inte ha någon ursäkt, inte just nu i alla fall. Jag ville ha svar.
"Alex jag vill inte vara taskig men jag vill inte ha några ursäkter, jag vill ha förklaringar. Jag menar du har varit borta i nästan 2 år nu, utan någon som helst förklaring till varför du försvann eller varför du inte berättat att du lever"
"Jason jag dömmer dig inte för att var arg, du har all rätt i världen att vara det. Som jag sa till Mike efter att du gick upp till ditt rum så hade jag förväntat mig en hel del mer än bara ett slag när jag väll träffade dig igen. Gud vet att jag hade förtjänat det efter att ha lämnat er alla så där, dig speciellt"
"Du fortsätter upprepa att du är ledsen och att du förstår att vi reagerar. Men du ger mig ingen förklaring till varför du lämnade, varför du kände att du behövde dra och inte kunde ta med dig mig".
"Jason hade jag förklarat för dig då varför jag var tvungen att sticka så hade du inte förstått. Du hade inte förstått helt varför jag inte kunde vara kvar här, varför jag av flera olika anledningar var tvungen att fly"
"Vad är skillnaden nu? Vad gjorde att du behövde fly då men nu kunde komma tillbaka?" just nu kändes det inte som att spelade någon roll vad Alex sa, desto mer han pratade ju mer förvirrad blev jag. Det kändes nästan som att han pratade i gåtor.
"Jason när jag drog var det av flera olika anledningar. Polisen var den största anledningen, dem började knappa in på mig och hade tillräckliga bevis för att kunna få mig insatt på livstid. Jag var klantig i några av mina sista uppdrag och det fick jag sota för. Min plan var att lämna långt innan jag gjorde det men det var aldrig planerat att göra det utan att säga hejdå till dig. Du måste verkligen tro på mig när jag säger att jag aldrig menade att såra dig Jason, men efter det som hände med Amanda och huset kunde jag inte stanna kvar"
"Vad har Amanda med det här att göra? Jag fattar polisen, det är fullt förståeligt. Men jag ser inte hur händelsen med Amanda kan ha påverkat om du kunde vara kvar i landet eller inte. Du sa också att något hade hänt sen du försvann som skulle ge mig en större förståelse till varför du var tvungen att dra"
"För att oavsett vad Amanda gjorde mot mig kunde jag inte se mig själv skada henne. Hennes kärlek till mig kanske var falsk men mina känslor, min kärlek för henne var sann. Jag älskade henne mer än jag trodde var möjligt och det var den kärleken som hade kommit i vägen för mitt arbete. Jag menar vad hade du gjort om rollerna var ombytta? Om det var Brianna som på något sätt försökt såra dig eller någon annan i gruppen? Hade du kunnat få dig själv att döda henne?"
"Brianna skulle aldrig göra något för att skada mig eller någon annan för den delen"
"Kanske inte, men det här är en hypotetisk fråga. Jag vet att Brianna betyder världen för dig, jag menar ingen kan missa de. Det syns i båda era ögon när ni tittar på varandra. Det är därför jag ställer den frågan till dig. Med den kärlek du håller för Brianna, skulle du kunna döda henne om hon i framtiden skulle förekomma som ett hot för dig eller de andra du bryr dig om?"
Jag öppnade munnen som för att svara Alex men stängde munnen lika snabbt när inga ord kom ut. Jag ville svara ja, att ja jag skulle vara tillräckligt stark att göra det om Brianna visade sig vara lika ond som Amanda visade sig vara. Men jag visste innerst inne att det skulle vara en lögn, inget i världen skulle kunna få mig att döda Brianna. Vad hon är gör mot mig. Hon var min svaghet, men hon var också min styrka. Konstig kombination egentligen men det var sanningen. Jag vet inte riktigt hur jag skulle förklara det, hur hon skulle kunna vara min styrka och svaghet på samma gång. Men det bästa sättet att beskriva det på är väll egentligen att säga att det var hon som gav mig styrka, det var hon som fick mig att kämpa vidare när det inte fanns något hopp kvar. Hon som fick mig att gå den extra milen om det behövdes. Hon var styrkan som fick mig att gå upp på morgonen, fick mig att se ljuset. Men det är även pågrund av alla dom grejerna som gjorde henne till min svaghet. Om något skulle hända henne, om hon på något sätt skulle bli skadad eller värre skulle jag gå under. Det fanns ingen annan än Brianna, hon var mitt allt och även om hon skulle göra något för att skada mig i framtiden så skulle jag inte kunna göra något mot henne. För att skada henne skulle skada mig också, jag menar hur skulle jag ens kunna börja tänka tanken om att skada henne? Hon var mitt liv, mitt allt.
"Som svar till din fråga Alex. Nej, jag skulle aldrig kunna skada henne"
"Då kanske du kan börja förstår lite varför jag gjorde vad jag gjorde" sa Alex men jag skakade smått på huvudet. Jag fattade varför han inte försvarade sig mot Amanda, varför han inte kunde få sig själv att döda henne. Men det förklarade inte det andra, varför han var tvungen att lämna oss. Allt var fortfarande så oklart. Men innan jag ens hann ställa någon av frågorna som snurrade runt i mitt huvud knackade någon på dörren ut till terassen där vi satt som för att få våran uppmärksamhet. Jag vände mig snabbt om för att mötas av Briannas oroliga bruna ögon som snabbt fann mina.
"Ursäkta att jag stör, jag ville bara säga att maten är klar om ni är hungriga. Om ni vill kan jag komma ut med två tallrikar till er"
"Det behövs inte babe, jag tar och käkar när jag kommer in sen. Så käka ni, ni behöver inte vänta på oss"
Hon nickade bara smått till svar och gav mig ett litet försiktigt leende innan hon vände om och gick tillbaka in i huset. En kort tystnad spred sig återigen över oss efter att Brianna försvann men den här gången var det jag som bröt den.
"Alex det kanske är jag som är långsam men jag fattar fortfarande inte själva anledningen till att du försvann, till att du helt spårlöst försvann. Jag menar vi trodde att du var död, vi hade begravning för dig. Var det någon som visste om att du levde? Visste Mike?"
"Nej Mike visste inte, ingen visste till en början. När jag lämnade landet så gjorde jag det under ett annat namn. Som jag nämnde tidigare så hade jag planerat ett tag att dra men inte så drastiskt. Så efter att jag drog ut dig ur elden den kvällen åkte jag direkt till flygplatsen. Jag ville ta med mig dig men du hade blivit skadad i branden och behövde åka in till sjukhuset för att bli omhändertagen. Det var även pågrund av det som gjorde att jag inte kunde åka med dig, efter allt som hände den kvällen visste jag att polisen skulle vara på sjukhuset så fort dem fick nys om det. Hade jag visat mitt ansikte där hade det varit godnatt, jag hade åkt in i fängelse för att sen aldrig komma ut"
"Okej så jag förstår varför du åkte, men det förklarar fortfarande inte varför du inte meddelade oss om att du var vid liv"
"Jason beslutet om att hålla min hemlighet gömd är inget jag är stolt över. Till en början var det en säkerhetsgärd, jag var efterlyst här i USA så jag behövde se till att komma till ett land utan utbytespolitik. Ett land där jag visste att även om jag blev påkommen så skulle jag inte bli överlämnad till polisen. Inte för att polisen längre letade efter mig, jag menar det är inte direkt någon ide att jaga efter en död person" Alex pausade smått och jag kunde se hur han pillade smått med fingrar på tändaren som låg i hans vänstra hand. En vana jag visste var ett bevis på att han var något obekväm eller osäker. Men innan jag hann säga något eller ens försöka ta in all info fortsatte han förklara.
"Så när jag väll hade gjort mig bekväm antar jag att man kan beskriva det som försökte jag logga in på min Facebook. Jag hade lämnat min telefon och allt i huset när det brann för att stärka bevisen på att jag dött där inne så jag hade inga kontakter eller liknande. Jag tänkte då att Facebook var det enklaste vägen att gå till väga för att få kontakt med er. Du kan ju tänka dig min chock när jag väl kom in på mina egna sida endast för att se att jag redan var begraven och hela min sida var antingen folk som beklagade sorgen eller arga medmänniskor som tyckte det var rätt åt mig efter allt jag gjort. Jag fastnade i timmar att läsa allt dem hade skrivit, det bra och det dåliga. Jag tror det var en ursäkt för mig själv att läsa allt det där, för ju mer jag läste igenom allt desto mer övertygade jag mig själv om att alla hade det bättre nu när jag var borta. När jag satt där och läste igenom allt kom en svag röst upp i mitt bakhuvudet, en ynken röst egentligen som började intala mig om att detta var något bra. Att detta var min chans att börja om på nytt, att vända ett blad"
"Så du valde egentligen att vända din rygg mot oss? Bara glömma bort oss och starta om på något nytt problemfritt liv?" till det här kände jag hur irritationen började stiga i mig igen, under hela tiden vi suttit och pratat annars hade jag hållit mig lugn. "Jag menar det andra kan jag förstå, jag fattar varför du var tvungen att dra. Varför du inte kunde vara med och hämnas din så kallade död mot Amanda. Men detta? Du valde den fega vägen ur, du valde den enkla vägen ut. Du valde den enklaste vägen för dig, en väg där du slapp dras med mig"
"Dras med dig?" avbröt Alex mig frågandes och höjde rösten något han också innan han fortsatte i ett lugnare tonfall "Jason inte en dag har gått förbi där jag inte har tänkt på dig. Du är min lillebror och jag såg det aldrig som ett problem eller en börda att ta hand om dig. Jag älskade dig mer än något annat, jag älskar dig fortfarande. Men ja, jag tog den fega vägen ut, inte pågrund av dig eller någon annan utan för mig. Efter att Amanda visade sina sanna sidor kunde jag inte få mitt huvud att fungera. Du varnade mig för henne redan från början men jag ignorerade dig, sa att du bara oroade dig i onödan. Hon lurade mig, lurade oss alla egentligen. Men för mig för mig blev det så mycket mer personligt, så mycket mer direkt. Jag älskade henne Jason, jag hade gjort allt för henne. Så jag valde att hålla mig borta, jag visste att ni för eller senare skulle ta ut eran hämnd mot henne så min plan var alltid att hålla mig borta till dess. Jag var inte stark nog att ta hand om henne jag själv och jag hade nog inte varit tillräckligt stark heller för att höra era planer på att döda henne"
Alex pausade smått och skakade lite på huvudet innan han la ner huvudet i händerna som låg vilande på hans knän. "Jason jag förväntar mig inte att du kommer förlåta mig, jag har inte gjort mig förtjänt av det egentligen. Du gjorde rätt som slog mig bland det första du gjorde, jag förtjänar så mycket mer efter det jag utsatte er för. Dig speciellt. Du frågar varför jag höll mitt välmående borta från dig all den här tiden och helt ärligt så har jag inget bra svar. Jag var svag helt enkelt, jag var rädd att du skulle hata mig för att jag stuckit. Att du inte skulle vilja ha mig i ditt liv igen. Så jag tog den fega vägen ut och höll mig borta istället"
"Alex jag hatar dig inte, jag skulle aldrig kunna hata dig. Du är min storebror. Jag sörjde dig, i månader gick jag runt som en zombie. Så tro inte att jag hatar dig, eller inte vill ha dig i mitt liv. För det är inte inte möjligt. Är jag arg? Ja, jag är förbannad att du gjorde det du gjorde. Det kommer ta tid att låta det här sjunka in, att vänja mig med tanken av att ha dig i mitt liv igen. Men jag vill ha dig i mitt liv"
"Jason jag förstår det, jag vet att du har ett eget liv nu. Ett fantastiskt liv vad jag förstår det som, jag menar även fast du inte visste om mig betyder det inte att jag inte har haft koll på dig. Men Jason jag är här för att stanna den här gången, jag kommer inte försvinna. Jag vill gottgöra dig och grabbarna mer än något annat, hur lång tid det än må ta. Jag är villig att göra allt för att du för eller senare ska förlåta mig och jag vill mer än gärna lära känna tjejen som äntligen fick dig att stadga dig. Det var något jag alltid hoppades skulle hände men var rädd att det aldrig skulle bli, speciellt efter allt med Amanda. Du kan ju tänka dig min chock när jag fick reda på att du skaffat en tjej. Min lillebror som inte trodde på kärlek hade skaffat sig en riktigt relation"