Briannas perspektiv
Så fort Jason hade stannat flög bildörren upp på min sida och till min stora chock stod Jace där. Hans ögon var uppspärrade så pass att dem lika gärna hade kunnat vara biljardbollar.
"Jace vad gör du här?"
"Jag skulle kunna fråga dig samma sak. Men jag fick nyss reda på att du varit kidnappad från Ryan så det förklarar väll ett och annat" till det här växte mina ögon till golfbollar utav chocken och orden fastnade i min hals. Jag visste verkligen inte vad jag skulle säga i den stunden. Visst Jace var inte dum, han visste vad som pågick bakom stängda dörrar i det här huset men vi har varit väldigt noga med att inte gå in på några detaljer.
"Jace jag, jag" orden satt fortfarande fast i min hals och det var det enda jag kunde få fram för stunden. Som tur var verkade Jason kunna läsa av mig som alltid och innan jag hann tänka för mycket på det stod han på min sida utav bilen precis bakom Jace.
"Jace jag lovar att vi kan förklara allt för dig, men inte här ute. Låt oss ta oss in så svarar jag på alla dina frågor"
Jace såg ut att tveka något först men nickade sedan smått till svar för att sen vända om och gå in i huset tillsammans med dem andra killarna. Varför dem alla vistades här ute hade jag ingen aning om, det var inget som min hjärna kunde fokusera på just nu när bomben av att Jace visste om allt precis släppts. Jag ville hålla honom så långt från den mörka sidan av det här livet, jag ville inte att han skulle hamna i fara så som jag har gjort. Men den positiva sidan av att Jace nu tagit ett steg in i det här livet är att jag har någon jag kan prata med. Någon som förstår min sida utav allt, som inte är uppväxt i det här livet och förstår min rädsla när dem ska ut på uppdrag.
"Brianna" jag drogs ur mina egna tankar vid ljudet av Jasons röst och mötte snabbt hans blick. Han log smått lugnande mot mig och räckte ut sin vänstra hand för mig att hålla. Mina fingrar var ihop slingrade med hans bara sekunden efter och log tacksamt upp mot honom medan han började leda oss bort till huset.
När vi väll kom in i huset hittade vi killarna inne i vardagsrummet så vi rörde oss in dit för att göra dem sällskap. Jace satt i den stora soffan tillsammans med Ryan och jag slog mig ner bredvid honom. Jason satte sig på armstödet bredvid mig och jag kunde inte låta bli att nästan automatiskt luta mig mot honom för att komma närmre. Det var inget jag egentligen tänkte på men så fort Jason var runt mig drogs jag nästan till honom som en magnet. Så hade det alltid varit under våran relation och det var tydligen inget som hade ändrats heller under uppbrottet.
"Okej så när kommer jag få min förklaring till det här? Jag vet inte med er men när jag får information om att min bästa kompis har blivit kidnappad vill jag veta om det. Jag förstår att era liv inte är det samma som syns utåt och jag respekterar det, men jag gillar inte att hållas i mörkret när det kommer till mina vänner" Jace var den första att bryta tystnaden och jag kunde höra irritationen blandat med oro i hans röst.
Jag vill dra in honom i en ordentlig kram men innan jag ens hann reagera såg jag Ryan hand flätas ihop med Jace ena. Jag vet att det inte är vad min fokus borde ligga på men jag kunde inte låta bli när jag såg hur Ryans tumme gick lugnande över Jace hand. Jag vet inte när det här hade hänt men jag är helt här för det.
"Jace vi håller inte dig i mörkret som du uttrycker det för att vara taskiga. Vårt liv är inte en dans på rosor som du redan listat ut, så att hålla dig ovetande är för ditt eget bästa. Ju mer du vet, ju större fara hamnar du i. Vi har fiender, fiender som skulle göra allt för att sänka oss" Jason var den som började förklara och jag kunde känna hur Jasons hand spändes något på min axel när han nämnde att deras fiender kan göra allt för att komma åt dem.
"Som Ryan redan har berättat för dig så blev Brianna kidnappad, hon blev kidnappad utav en av våra största fiender så att säga och det är för att hon var tillsammans med mig. Dem kunde inte komma åt mig och visst att om dem tog den enda personen som jag verkligen älskar så skulle det såra mig mer. Vårat liv är riskfyllt och det är något man måste leva och acceptera om man ska ha med någon av oss att göra"
"Och vad hände med dem som kidnappade Brianna?"
"Dem är omhändertagna och kommer inte vara något problem för oss någonsin igen" den här gången var det Ryan som svarade honom och Jace vände sig snabbt mot honom. Hela hans ansikte speglade ett stort frågetecken men Ryan verkade förstå vad han undrade och nickade smått. Jag hade mina aningar om vad han faktiskt undrade men var inte helt hundra. Men om jag kunde gissa så undrade han om det var död som Ryan egentligen menade med att dem var omhändertagna.
Tystnaden spred sig i rummet medan vi lät Jace smälta tanken. Jag visste ju att han hade anat att det hände mörka saker bakom stängda dörrar i det här huset men det var en helt annan sak att få det bekräftat. Att faktiskt höra någon säga det högt. För även om Ryan inte hade sagt de exakta orden så gick det inte att missförstå vad han hade menat med det.
"Brianna jag vet inte vad jag ska säga, jag känner mig som världens sämsta vän som inte sett att något varit fel. Vi alla bara antog att Jason hade gjort något för att såra dig, legat med någon annan tjej eller liknande. Inge illa menat Jason" sa Jace och tittade upp på Jason som ryckte smått på axlarna, tog uppenbarligen åt sig av vad Jace hade sagt. Vi hade nämligen redan haft den här konversationen i bilen om hur folk skulle reagera på att vi var tillsammans igen. Dem flesta av mina kompisar hade dragit exakt samma gissning som Jace och jag hade inte avfärdat deras funderingar. Detta då jag inte riktigt kunde berätta sanningen för dem, så en liten lögn var väll bättre än sanningen. Jag trodde ju aldrig att Jason skulle komma in i mitt liv igen så vad gjorde det egentligen om alla trodde att han hade sårat mig? På ett sätt hade han ju gjort det men inte av samma anledning som folk trodde.
"Jace du behöver inte be om ursäkt eller något, jag lät er tro att Jason hade sårat mig på det sättet för sanningen var jobbigare att berätta och jag kunde inte berätta sanningen utan att sätta killarnas liv i fara"
Jace kollade frågandes på mig och efter att ha tänkt efter någon sekund började jag berätta allt, och med allt så menade jag verkligen allt. Att hålla alla hemligheter från mina vänner hade tagit något enormt på mig så att äntligen få öppna upp för någon av dem kändes som en enorm lättnad. Visst jag kunde alltid prata med Jason och Trish, även dem andra grabbarna var här för mig om jag ville prata men det var inte samma sak. Dem förstod inte min rädsla till allt det här, det här var deras liv på ett helt annat sätt och dem var vana med det. Det är något jag börjat vänja mig med också men jag skulle alltid oroa mig, inget Jason eller dem andra säger skulle någonsin kunna få mig att sluta oroa mig. Dem alla betydde för mycket för mig och jag skulle inte klara av att förlora någon av dem.
*****
Jasons perspektiv
"Jag måste säga att det kommer kännas konstigt att åka tillbaka dit efter all den här tiden. Jag trodde aldrig att jag skulle sätta min fot där inne igen" rabblade Brianna fram medan hon stod och fixade till det sista med sitt smink framför spegeln. Hon fortsatte att prata om annat också men jag kunde inte lägga något fokus på det då all min fokus låg på själva Brianna. Min blick var som fastklistrad på Brianna och jag kunde inte för livet av mig dra bort den från henne. Hon var så himla snygg och klänningen hon nu hade på sig passade henne som jag vet inte vad, det var nästan som gjord för henne. Den mörkt blå, nästan svarta klänningen som räckte henne ner till mitten av låren kramade om varje liten kurva hon hade. Det var klänningar som det här på Brianna som fick mig att undra varför jag någonsin tyckte att tjejerna på klubben klädde sig sexigt. Visst jag skulle aldrig någonsin klaga på att se Brianna i mindre kläder men hon var min flickvän, jag älskade henne i allt. Men när vi skulle gå ut på klubb eller något liknande så föredrog jag klänningar eller klädstilar som denna. Den visade upp Briannas kropp på ett så smakfullt sätt, det fick en att vilja låta händerna vandra över hela hennes kropp medan tyget ändå lämnade lite till fantasin när man inte såg vad som fanns under.
Jag vet att jag sett Brianna i liknande klänningar flera gånger tidigare, klänningar som har varit mer visande eller sexiga men det var något med den här klänningen. Eller kanske var det bara den här kvällen, bara tanken att faktiskt gå ut med Brianna igen. Det här blir första gången vi går ut tillsammans sen innan vi gjorde slut och jag kunde verkligen inte tygla mig. Jag trodde aldrig att jag skulle ha den möjligheten igen och för att var helt ärlig så var det inte samma sak att gå dit utan henne. Visst det kunde vara roligt med en grabbkväll ute men killarna men det var inte samma sak. Brianna fick mig att slappna av på ett sätt ingen annan kunde och allt var bara bättre med henne. Bara den lilla detaljen att hålla om henne när man stod vid baren, kunna dansa med henne när bra låtar började spelas. Det var något jag hade saknat enormt efter vi hade gjort slut. Det plus så många andra grejer som jag inte behöver gå in på just nu.
"Jason lyssnar du ens på mig?" vid ljudet av mitt namn drogs jag ur mina tankar och min blick landade på Brianna som kollade roande på mig. Hon måste har märkt att jag zoomat ut medan hon pratade men hon såg inte arg ut, bara road.
"Jason jag vet att jag inte alltid pratar om jätte intressanta grejer men du kan ju åtminstone låtsas vara intresserad" skrattade hon fram och la ner det hon höll i händerna på bänken innan hon gjorde sin väg över till mig.
"Jag är ledsen babe, jag fastnade bara i mina egna tankar. Vad sa du?"
"Inget speciellt, mest bara att jag är taggad på att gå ut ikväll. Känns som sagt lite konstigt efter alla dessa månader"
"Jag förstår precis vad du menar, jag har ju vart där några gånger sen vi gjorde slut men det har inte varit samma sak"
"Du menar att du inte hade massa snygga halvnakna tjejer klängandes över dig när jag inte var där för att skrämma bort dem" jag vet att Brianna menade det hon sa på ett retfullt sätt men jag visste även om att den oron fortfarande fanns där hos henne. Det spelade ingen roll att jag sagt till henne att det inte fanns någon annan medan hon var borta men hennes dåliga självförtroende motarbetade mig. Hon hade svårt att tro på att hon var svår att ersätta, till och med omöjlig att ersätta. Det skulle aldrig finnas någon annan.
"Babe hur många gånger ska jag behöva förklara för dig att det inte finns någon annan? Det kommer aldrig finnas någon annan för mig och jag hoppas verkligen att du inser det någon dag. Jag är din så länge du vill ha mig"
"Jag vet det Jason, eller åtminstone så vet en del av mig det. Men du vet hur jag är, jag kommer alltid tycka att det finns vackrare, roligare och bättre tjejer för dig. Jag vet att det är fånigt med tanke på allt vi har varit med om men jag är livrädd att du en vacker dag skulle se att jag inte är vad du vill ha. Eller den skulle ju inte vara så vacker utan hemsk. Vi båda vet ju hur jag reagerade förra gången vi bröt allt och det var inte vackert. Det skulle förmodligen bli ännu värre om du försvann för att dina känslor gjorde det också. Jag kan inte" Brianna fortsatte bara att rabbla på och jag zoomade ut lite för att bara kolla på tjejen framför mig. Den mest fantastiska människan på jorden men en av de mest osäkra människor jag mött.
Så för att stoppa hennes rabblande och tankegång som började bli alldeles för dyster för min smak pressade jag mina läppar hårt mot hennes. Jag greppade tag om Briannas lår för att dra upp henne i mitt knä och tätt intill mig innan jag lät mina händer glida upp längst hennes sidor och upp till hennes skuldror. Detta för att kunna hålla henne så tätt intill mig som möjligt. Nära var aldrig tillräckligt, jag ville alltid ha henne närmre mig. Jag har alltid velat ha henne så nära mig som möjligt men sen hon kom in i mitt liv igen var det som att min kropp ville ta igen för förlorad tid. Jag kände mig som en nykär 15 åring igen som inte kunde hålla händerna borta från sin flickvän. Killarna hade skrattat åt mig men jag kunde inte bry mig mindre. Jag brydde mig inte om att dem kunde se min "mjuka" sida, dem om något visste vad Brianna betydde för mig och framför allt vad jag var kapabel till.
Briannas perspektiv
Väl inne på klubben så kunde jag inte låta bli att tänka på alla minnen som skapats här inne. Det var tekniskt sett här inne som jag och Jason hittade våran flamma. Eller flamma kanske är att överdriva men i all fall våran sexuella dragning till varandra. Det är lite svårt att inte bli dragen till Jason överlag men att han honom tätt tryckt mot sin kropp gör saker mot en. Sättet hans kropp kropp rörde sig så perfekt synkat tillsammans med min, nästan som att vi var gjorda för varandra. Jag vet att det är en fånig grej att tänka men efter allt vi varit igenom tillsammans så tänkte jag hålla fast vid den tanken och glädjen. Jag och Jason hade varit till helvetet och tillbak tillsammans och vi kom ut starkare på andra sidan.
"Vad står du och tänker på baby?" det var Jasons röst som drog mig ur mina egna tankar och jag kunde nu se att Jason redan lett mig över till baren tillsammans med dem andra. Jag kollade något förvirrat runt mig då jag måste varit så fast vid mina tankar att jag inte märkt att vi faktiskt gått in i klubben. Senast jag kom ihåg stod vi utanför och väntade på att bli insläppta.
"Jag tänker inte på något speciellt, mest bara tänker tillbaka på alla minnen vi skapat här"
"Det är en hel del bra minnen" instämde Jason och jag kunde se hur ett nästan flin spreds på hans läppar. Hans hjärna hade helt klart gått in på det "sexuella" spåret direkt och jag kan inte direkt skyll honom. Mina tankar hade också gått åt det hållet vilket inte är så konstigt. Blandningen av känslor, attraktion och alkohol brukar kunna ha det resultatet.
"Det är det verkligen och många fler kommer det att bli"
Till detta nickade Jason bara instämmande och lutade sig neråt mot mig för att pressa sina läppar mot mina. Det blev bara en kort kyss däremot då Jason drog sig undan när någon harklade sig framför oss som för att få våran uppmärksamhet. Min blick landade på Robert som kollade något avvaktande på oss. Jag kunde se ur ögonvrån hur Jason höjde frågande på ögonbrynet mot honom men det tog ett tag för Robert att svara.
"Brianna skulle jag kunna få prata med dig en kort stund?" frågan som kom från Robert var långt ifrån den jag hade förväntat mig och det verkade vara samma för Jason då han nästan stelnade till framför mig. "Jason jag vet hur min historia ser ut med Brianna men jag lovar dig, jag kommer inte skada henne eller låta någon annan göra det om jag kan prata med henne ensamt en kortis"
Man kunde på riktigt se hur osäkerheten osade ur honom och det verkade inte bli bättre heller när Jason inte svarade honom direkt. Så för att hjälpa honom och korta ner hans plåga svarade jag honom.
"Visst Robert, jag kan prata med dig" till det nickade Robert bara och visa smått med handen att han ville att jag skulle följa med honom. Jag gav han ett litet leende och började röra mig mot den bakre utgången som han pekade mot. Jag vände mig kort om för att le mot Jason som följde oss med blicken och försökte ge honom ett lugnande leende att allt var okej.
Vi gick under tystnad ut till baksidan där jag satte mig på en av alla stolar som stod där. Jag brukade inte hänga här ofta, det här räknades som rök "hörnan" för dem som ville gå ut och ta en cigg. Så jag hade hängt med Jason någon gång när han behövde röka men undvek det allt som oftast då jag hatade röken. Förut skulle jag säga att jag hatade doften också men har nog på något sätt vant mig. Jag kan fortfarande tycka att det luktar illa ibland, speciellt när man bara går på stan och folk går runt och rökar i stora folksamlingar. Det tycker jag blir lite respektlöst för alla runtomkring som inte röker. Men på Jason hade jag nästan lärt mig att älska det, rökdoften blandat med hans tvål som han alltid använde. Jag gillade fortfarande inte själva doften men när det satt sig på hans kläder känns det nästan som hemma. Ganska sjukt egentligen då röken annars får mig att vilja spy men med koppling jag gjort med Jason så funkar det på något sett.
"Okej så jag vet inte riktigt hur jag ska börja om jag ska vara ärlig" började Robert förklara medan han pysslade smått med tändaren i hans hand. Att faktiskt se Robert nervös var något nytt så jag kunde inte låta bli det lilla leendet som spred sig på min läppar.
"Det är lugnt, börja bara med att förklara varför du ville prata med mig. Jag antar att det inte bara var för att ha en rök kompis eller någon att hångla med som alla andra" till detta spottade nästan Robert ut drickan han hade i munnen utav chock. Men han lyckades svälja det han hade i munnen innan ett litet skratt lämnade hans läppar samtidigt som han skakade på huvudet.
"Jag tänker ignorera det du just sa. Jason skulle mörda mig bara jag tänkte tanken på att kyssa dig nu. Med tanke på statistiken så har Jason inte gillat min försök mot dig"
"Sant, men till hans försvar så var du en stor pina i början av min och Jason relation"
"Jag vet" mumlade Robert fram och lät än en gång hans blick falla ner till hans tändare som han hade in händerna med en hög suck. "Det är faktiskt det jag vill prata med dig om Brianna. Jag har gjort mycket dumma grejer i mitt liv men det finns inget jag ångrar lika mycket som att jag bråkade med dig. Att jag fick din tid här i början att vara ett helvete"
"Robert du behöver inte"
"Nej Brianna jag måste få säga det här. Jag vet att du förmodligen kommer att säga att det inte är någon fara för det är den du är som person. Men jag behöver verkligen få be om ursäkt för jag var hemsk mot dig Brianna. Det sättet jag behandlade dig på och fick dig att känna är inte okej. Jag har som sagt gjort mycket dumt i mitt liv men det finns inget jag ångrar lika mycket som att såra och skrämma dig. Jag var på riktigt ett svin, när jag tittar tillbaka på det så skulle jag också hata mig" han tog en liten paus och tittade nu upp på mig för första gången sen vi kom ut innan han fortsatte. "Jag vet att jag egentligen inte förtjänar din förlåtelse med tanke på hur jag behandlade dig men jag vill i alla fall försöka. Med tanke på att du är tillsammans med Jason igen så kommer vi se mycket av varandra och trotts att du åker till New York till hösten så vill jag ändå få detta att funka. Både för vår skull men även för Jasons skull. Jag vill inte att han ska behöva hamna i kläm eller behöva välja mellan oss"
"Det kommer han inte behöva göra heller. Robert jag må ha avskytt dig i början och jag håller fortfarande inte med om det du gjorde. Men jag kan inte hålla fast vi det hur länge som helst. Det jag fokuserar på nu är killen som hjälpte Jason att rädda mig. Killen som riskerade sitt liv för att rädda mitt. Vi kanske inte är bästa kompisar Robert men du är långt ifrån min fiende nu för tiden. Jag skulle nog kunna gå så pass långt att säga att du är en kompis"
Jag skickade Robert ett leende när jag var klar och kunde nästan se hur hela hans kropp slappnade av medan han tog ett djupt andetag. Ett litet leende spreds på hans läppar innan han chokade mot totalt och drog in mig i en hård kram. Det tog några sekunder innan jag hittade kontrollen över min kropp från chocken men kramade sen om Robert.
Det är ganska kul egentligen. Hade någon sagt till mig för ett halvår sen att jag frivilligt skulle stå och krama Robert hade jag trott att dem var mentalsjuka. Men så mycket hade hänt under de senaste månaderna att detta ändå var en av de minst konstiga.
3 månader senare
"Jason var du seriös när du sa att du skulle följa med mig till New York om jag blev din igen?" jag vet inte varför den här frågan skrämde mig så mycket men vi hade undvikt det här samtalsämnet enda sedan vi blev tillsammans igen. Vi ville bara ta saker och ting långsamt så att prata om framtids planer, speciellt så stora som att flytta till andra sidan landet tillsammans hade känts väldigt långt bort.
Det var tre månader sen olyckan med Amanda hände och om jag ska vara ärlig så har de varit dom tre bästa månaderna i mitt liv. Relationen mellan mig och Jason är bättre än någonsin, jag kunde inte för livet av mig få nog av honom. Skolan rullade på som vanligt och med bara någon vecka kvar nu kunde jag äntligen se ljuset att få lämna det stället. Visst jag gillade skolan, förmodligen för att jag hade många bra vänner där men jag gillade även att plugga också.
Men jag såg verkligen fram emot att ta nästa steg i mitt liv, flytta till New York och påbörja mitt nya liv. Förhoppningsvis med Jason vid min sida för jag vet inte vad jag ska ta mig till om han inte ville hänga med längre. Jag vet ju om att han hade ett eget liv här i LA och vi skulle se till att få det att funka men det skulle vara så jobbigt att inte se varandra varje dag. Inte kunna krypa ner i sängen tillsammans när vi skulle sova. Jag vet heller inte hur jag skulle kunna sova om nätterna utan han vid min sida. Han var det enda som kunde lugna mig när mardrömmarna kom. För även om mardrömmarna inte kom lika mycket längre så hade Amanda en förmåga att hemsöka mig. I början var det nästan varje natt, jag vaknade antingen upp med ett skrik och tårar eller av Jason som skakade om mig när han märkte att drömmarna började komma. Det var som sagt något som hade börjat minska men ibland kunde jag fortfarande känns trycket av Amandas kniv mot min strupe om jag blundade för länge. Speciellt om jag inte hade Jason med mig, han fick alltid spökena att försvinna och fick mig alltid att känna mig bättre.
"Brianna tror du verkligen att jag hade sagt det om jag inte hade menat det?"
"Jag vet inte, du kanske menade det för stunden men jag tänker inte ta något föregivet. Jag menar följer du med mig behöver du ge upp en stor del av ditt liv här. Jag vet att du sa att du skulle få det att funka men du skulle fortfarande inte se killarna dagligen, du skulle behöva lämna huset som din bror fixade åt er"
"Brianna det spelar ingen roll vad du säger för jag kommer inte ångra mig över det här. Är det vad du har grubblat över de senaste dagarna?" Jasons fråga fick mig att snabbt kolla ner på mina fingrar som lekte med tröjan jag lånat av honom. Jag vet inte varför men när han sa det kändes jag mig nästan dum som hade dragit ut på det här i rädsla av att han skulle ha ångrat det han sa.
"Babe det spelar ingen roll vad jag lämnar bakom mig, det som spelar roll för mig är vad jag får om jag tar det här steget med dig. Visst jag kommer att sakna killarna, precis som du säger är jag van att se dem varje dag så det kommer bli en stor omställning. Men det är något jag kan leva med, något jag kan leva utan. Tanken att leva utan dig är däremot otänkbar, även om det nu bara är någon dag eller vecka"
"Jag är bara rädd att du ska ångra något efteråt, att du ska ge upp en stor del av dit liv pågrund av mig och sen ångra dig. Jag vill inte att du ska behöva ge upp något för min skull"
"Brianna kolla på mig" jag gjorde som han sa åt mig utan att bråka och hans händer placerades på mina kinder för att hålla mig på plats. "Snälla lyssna på mig babe. Det finns inget som kommer få mig att ångra det här beslutet, du är den personen som betyder absolut mest för mig just nu och jag hade flyttat till Kina om du så bad mig. Du är min värld nu och det finns inget som kan ändra på det"
"Följ med mig nästa helg då?"
"För att kolla på skolan? Brianna jag vet att jag sa att jag kommer följa med dig dit men själva skolan i sig är inget som intresserar mig"
"Nej inte för att kolla på skolan, utan kolla på boenden" Jason såg ut som ett frågetecken framför mig där han satt och jag kunde inte låta bli det lilla skrattat som lämnade mina läppar.
"Leta boende? Jag trodde redan att du hade ett boende? Skulle du inte på ett av dom där student boenden"
"Det var idén men om du skulle följa med mig skulle jag hellre hitta ett eget boende med dig. Vi lär inte kunna ha något jätte stort då det är svin dyrt att bo där men jag hade kunnat bo i en skokartong om det betydde att jag kunde bo tillsammans med dig"
Leendet som spreds på Jasons läppar fick det på riktigt att värmas i hela kroppen, mina kinder gjorde nästan ont från hur stort mitt egna leende blev. Istället för att svara mig greppade han tag om mina höfter och lyfte upp mig så att jag nu satt gränslande över hans lår.
Jag visste att vi var ensamt hemma men min blick gled snabbt runt i vardagsrummet där vi satt för att dubbelkolla innan jag fäste min blick på Jason igen. Jasons ögon hittade snabbt mina och rysningar gick igenom hela min kropp när han drog med fingrarna över mina nakna lår. Mina egna händer låg istället på hans axlar men skulle förmodligen röra sig upp till Jasons hår eller ansikte inom kort om jag kände mig själv rätt.
"Du menar alltså att om jag flyttar med dig till New York kan jag göra det här" instället för att avsluta meningen pressade han sina läppar försiktigt mot min hals för att sen börja placera sensuella kyssar där. "Och det här" kyssarna fortsatta upp för min hals, längst med min käke på vänster sida medan hans händer letade sig in i min tröja. "Och det här utan att behöva oroa mig för att någon ska komma in och avbryta oss"
Hans läppar hittade tillslut mina och ett stön föll snabbt från mina läppar. Jasons läppar kändes fantastiska mot mina och bilden han målade upp om att ha vårat egna ställe hjälpte inte heller. Det började bli något tröttsamt att hela tiden behöva tänka på om någon var hemma eller inte. Och se till att hålla sig diskret om det faktiskt var folk hemma.
"Jason om vi hittar en egen lägenhet kommer du kunna göra det där och så mycket mer. När vi vill och vart vi vill, jag vet att du bland annat brukar tända på att se mig i köket"
"Brianna köket är bara början, skulle vi ha vårt eget boende skulle jag ta dig på varje möjliga yta"
A/N
IM SO SORRY, vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt för min dåliga uppdatering och sagt att jag ska bli bättre. Men denna gång kan jag LOVA er med 100% att denna novell är klar inom 1 vecka. Jag har egentligen skrivit klart nästan hela novellen, det är bara det absolut sista kvar. Så jag ska egentligen bara läsa igenom allt och se att allt ser bra ut. Så förvänta er mer kapitel inom KORT framtid. YAY
Jag hoppas förresten att ni gillar det här kapitlet, är lite utfyllnads kapitel men dom behövs ju dom också ibland. Men mer kommer snart och så JÄKLAR ska ni se, det är inget som ni kommer förvänta er. Hihihih.
Puss och kram, Emelie