Isabelle

Kapitel 10:Sea och Mano

Förra kapitlet:

-En lönngång!, utropade jag förtjust.

-Ja, har man sett på maken, svarade All och såg så förvånad ut att jag inte kunde hålla mig för skratt.

- Ja du Isabelle, du verkar ju vara en lyckotjej, sa All och lyfte upp mig i luften och snurrade runt, runt, runt.

Han lyfte ner mig på maken igen. Vi pressade oss mot väggen och som tur var fick vi båda precis plats. Jag gick först och till min lycka hörde jag ett dånande ljud långt bort i tunneln, dånet av ett vattenfall!

Kapitel 10:

Vi fortsatte ungefär hundra meter till in i tunneln och snart var dånet av nära. Tunneln smalnade av igen och vi fick åter igen pressa oss hårt mot väggen.Vi tryckte oss ut genom gången och snart stod både jag och All mitt i en stor grotta.

Ljus strömmade genom glastaket i grottan och gav ifrån sig ett klart ljus trots att vi var omkring hundra meter in i berget. I andra änden av det mycket stora grottan dånade ett stort vattenfall rakt ner och vidare genom golvet i ett stort hål. Det flög färggranna fåglar i hela grottan och längst ena grottväggarna växte samma sorts klätter växter som utanpå berget. I en bred rabatt växte tropiska träd och buskar fullsmockade med frukt. Större delen av grottans golv var knaggligt av sten med vissa andra delar växte det mjuk mossa på.

Jag och All stod bara och gapade en lång stund. Allting var så otroligt vackert! Vi började små springande gå fram till vattenfallet och vi båda kastade oss ner på knä och fyllde handkuporna med det friska, klara vattnet och förde sedan händerna mot munnen. När vi släckt törsten reste vi oss långsamt upp när vi hörde ett rop längre bort i grottsalen.

Vi vände oss om och cirka 10 meter längre bort stod ett 20 tal indianer och alla med spända pilbågar mot oss. Ja faktiskt indianer! Indianer fast de såg inte riktig ut som vanliga indianer med fjädrar och sådant.De flesta av männen bar ett klar gult skynke runt höfterna. Deras hår var långt och svart som kol. Håret hängde ner längst axlarna och på varje sida av deras huvud satt tre små flätor.På överkroppen bar de stora mörkröda cardians. I mitten av männen stod två unga kvinnor i 20 års åldern. De var klädda i byxdresser i varsin färg. den längsta av de två kvinnornas byxdress var smaragdgrön och pryddes av eleganta små pionröda blommor. Den andra kvinnan bar en likadan dress förutom att henne var ljusblå med ljusrosa blommor. Båda två hade håret uppsatt i underbara knutar med små flätor här och var i. De var underbart vackra allihop.

Vi lyfte våra händer i fredstäcken.

-Vilka är ni?, frågade den längsta av de båda kvinnorna med bågen fortfarande riktad mot oss.

- Ursäkta att vi stör,men det här är Isabelle, ni vet från historierna, och hon och jag skulle behöva skydd hos er några dagar, svarade All och log artigt.

- Har ni bevis på att hon verkligen är Isabelle?, frågade det blåklädda av kvinnorna.

-Jag lovar att hon är Isabelle, ta mitt liv ifall det inte är sant!, svarade All med lite osäkrare röst nu.

Jag bara stirrade på honom. Hur kunde han svära på sitt liv på att jag var den Isabelle som alla kände till. Jag menar, tänk om jag var "fel" Isabelle!

Indianerna diskuterade en stund och efter en tag vände de sig återigen mot oss och svarade:

-Att ni svär på ert liv bevisar ingenting herrn, sa de och tittade på All. Vi har beslutat att ni kommer få stanna i våra fängesen några dagar tills vi har bevis.

Jag och All tittade förskräck på varandra och jag fattade hans hand.

-Men innan vi fängslar er måste vi presentera oss sa kvinnorna:Vi är systrar och ledare av Wang-folket. Vi är bergsindianer och har levt i bergen här i urminnes tider. Jag heter Sea, sa den längsta av systrarna, och detta är min syster Mano .

De båda systrarna vände på klacken och började gå bort åt. När vi bundits med rep på ryggen fördes vi väg bort grottsalen. I rask takt gick vi ner för en brant trappa ner mot bergsgrunden. Vi lämnades i ett rum med mjuk heltäckning matta och två tallrikar med varsin baguette på. Jag satte mig ner och åt av Baguetten och All gjorde det samma. De var något i mackan som smakade konstigt men det tänkte jag inte på utan åt vidare. Plösligt föll All ihop bredvid mig och innan jag hunnit reagera så kände jag hur jag sjönk ihop på golvet och gick in i en djup sömn.

Fortsättning följer...

Hej!

Förlåt att det inte kom något kapitel i Söndags men min pappa fyllde år och vi firade honom genom att bo på ett vandrarhem i en skog och jag hade inte tagit med min dator så tyvärr bli detta kapitel 2 dagar sent. Jag hoppas att ni tycker om berättelsen och jag skulle bli jätteglad om ni röstar, följer kommenterar! Jag kan redan säga att nästa kapitel inte kommer förenst nästa onsdag för att det är valborg och jag kommer vara utan internet ett tag... Så tråkigt att det bli försenat.

Kramar /Indra