Isabelle

kapitel 7: Gyllende drakar på djupblå himmel

Förra kapitlet:Han verkade bli lite chockad men släppte efter och levde sig in i kyssen. Hans läppar var mjuka som sammet och jag ville aldrig sluta, men till sist var jag tvungen att hämta luft. Han granskade mitt ansikte med varm blick, jag rodnade och böjde ner huvudet. Han stök mig över håret.

- Förlåt, sa jag tyst, jag vet inte vad som flög i mig.

-Förlåt för vad?,sa han och lyfte mitt huvud och log.

Jag tog tag i rankan med stora rosa blommor och började klättra uppåt. Och All gjorde det samma.

Kapitel 7:

Vi klättrade högre och högre upp längst den gröna klippväggen och efter ett tag såg jag någonting sett till vänster om mig. Om man inte tittade så noga såg det bara ut som en färgskiftning på den mossiga klippväggen. Men när jag kom närmare färgskiftningen såg jag att det inte bara var en liten mörkare ton på mossan där, utan det gick in som ett hål i väggen där!

-All titta!, det är en grotta, ropade jag till All som klättrade någon meter under mig.

såg sig om kring men verkade inte lägga märke till inbuktningen i klippväggen. Jag pekade och efter ett tag såg jag att hans ansikte sprack upp i ett stort leende.

-Vi klättrar bort dit och ser om den är stor nog att sova i, sa All och började klättra i sidled.

Efter bara någon minut hade vi nått grottan och såg att mossan fortsatte åtminstone 3 meter inåt i klippan. Jag ålade mig in i grottan och strax var även All inne.

Grottan var ganska smal men ganska djup och Formad ungefär som en toarulle. klippväggarna och grottans golv var helt täckta av torr mossa som var mycket mjuk att sitta på. Jag la mig ner på det svala golvet och innan jag visste ordet av hade jag somnat.

Det var kväll när jag vaknade och syrsor och apors avlägsna skrik hördes på avstånd. All satt och dinglade med benen utanför grottan kant. När jag reste mig upp gick jag långsamt fram och satte mig bredvid honom.

- Hej, viskade jag.

-Hej svarade All och lät som om han hade tankarna på ett annat håll.

- Vad tänker du på?

- Jag funderar över vad vi ska göra nu. Vi kan ju inte stanna här förevigt. Vi behöver mat och dricksvatten ganska snart och så undrar jag vad den här resan är menad för och varför vi är här.

Jag hummade till svar och tänkte på vad han just sagt.

- Det var ju tänkt att vi skulle till staden, inte hit. Och dessutom undrar jag vad du är menad för. Jag vet egentligen inte varför alla vet vem du är eller varför jag har väntat på dig hela min barndom, sa All och lät nästan lite irriterad.

Det stack till i bröstet och för en micro sekund kändes det som om han tyckte det var förgäves. Men och andra sidan så visste jag ju inte heller vad jag var menad för eller varför vi var här.

- Jag vet inte varken varför jag är här eller varför alla har väntat på mig så länge, men en sak vet jag och det är att vi inte kan stanna här. Snart så hittar drakarna oss och då är det kört. Vi måste komma på ett sätt att komma härifrån men låt oss sova på saken, svarade jag honom, tog honom i handen och vi la oss längst in i ett hörn av grottan.

-Godnatt, viskade All och strök bort en hårslinga ur mitt ansikte, du har rätt i att vi nog behöver lite vila innan vi kan ta några större beslut.

- Godnatt, viskade jag till svar och kurade ihop mig för att sova.

När jag vaknade hade hela skogen redan vaknat till liv och solens strålar tittade fram i horisonten. Jag låg och lyssnade till skogens ljud ett tag innan jag lätt ruskade All för att han skulle vakna.

Vi sa god morgon och var snart uppe på benen, nu mycket piggare än igår.Jag kände hur magen knorrade och halsen kändes alldeles sträv. Vi båda hade förstått att vi inte kunde stanna här längre i och med bristen på både mat och vatten. Plötslig tände jag en svag vindpust från inre delen av grottan och vände mig förvånat om.

-All, kände du också det där, frågade jag honom ,och till svar fick jag en nick.

Vi gick på lätta steg bort mot grottan innersta vägg och till vår förvåning upptäckte vi att grottan inte alls tog slut där. Det fanns en smal gång som gick snett inåt från grottan som inte syntes om man inte pressade huvudet mig kippväggen.

-En lönngång!, utropade jag förtjust.

-Ja, har man sett på maken, svarade All och såg så förvånad ut att jag inte kunde hålla mig för skratt.

- Ja du Isabelle, du verkar ju vara en lyckotjej, sa All och lyfte upp mig i luften och snurrade runt, runt, runt.

Han lyfte ner mig på maken igen. Vi pressade oss mot väggen och som tur var fick vi båda precis plats. Jag gick först och till min lycka hörde jag ett dånande ljud långt bort i tunneln, dånet av ett vattenfall!

fortsättning följer...

Hoppas ni gillade det här lite längre kapitlet! Jag skrev lite extra långt som jag inte skrivit på ett bra tag! Vad som händer återstår att se till nästa vecka då nästa kapitel kommer att publiceras!

kram/Indra