Isabelle

kapitel 4: De gyllene skyskraporna

Slutet på förra kapitlet:Och här flög jag nu, i en annan galax, på en annan planet med en okänd kille på en okänd himmel. Fantastiskt!

Jag visste inte vart jag skulle flyga, inte heller varför jag flög, men det var som om en osynlig kraft drog med mig längre och längre bort med All. Vi flög över åkrar, skogar och städer. Vi hade inte svävat i mer än en kvart när vi såg hur solen som höll på att gå ner reflekterades i tre skyskrapor mycket högre än alla andra byggnader i staden framför oss. Solen, som nu såg ut som en apelsinklyfta gav de tre byggnaderna ett guldaktigt sken som sedan lyste upp ett stor bit av staden. Jag tror det var tänkt så, att skyskraporna skulle fungera som lampor under skymningen.

- Så, nu är vi strax framme, sa All och fortsatte.

- Du ser de tre byggnaderna där framme, sa han och pekade, det är de tre byggnaderna som drar oss hit. De är gjorda av ett material som heter alfintit, det är tillverkat för att dra hit människor från andra delar av vår planet som har en biljett hit, men den fungerar bara om man är över 100 meter ovanför marken.

-Okej, men hur stannar man?, frågade jag och såg mig om.

- Det är lätt. det är bara att blunda och säga ''sailma" så stannar man av sig självt, där man än ber om att stanna!, svarade All och gjorde genast som han hade instruerat mig att göra.

Jag följde hans exempel och blundade och sa "salima". Det fungerade!

Jag kände hur farten började saktas ner och sedan stanna helt. Jag stod nu på en av skyskrapornas tak. Taket var blankt, med stora vita metall plattor över hela taket. Jag kände en vindpust när All landade bredvid mig.

- Bra jobbat Isabelle!, sa All och log mot mig.

- Tack!, svarade jag, men hur tar man sig ner här ifrån då?

Jag såg mig omkring men såg inget som liknade en trappnedgång.

-Kom, sa All började gå längre bort på taket, så jag följde efter honom. När vi kom kanten av taket såg jag hur fem långa köer bredde ut sig längst med taket. En bom fälldes upp och personen längst fram i sin kö gick framför bommen som snabbt fälldes ner igen.I kön längst mot oss stod en flicka i tio årsåldern framför bommen. Hennes vingar försvann! Vad skulle hon göra nu? Jag vände och vred oroligt på mig och såg mig om för att se hur de andra i kön reagerade på det som nu skulle hända. Hon tog satts och sprang mot takkanten och kort där efter tog hon och de andra i köerna ett språng och kastade sig ut från taken.Jag spärrade ut ögonen och gapade. Jag såg hur flickan och de andra föll allt längre ner, och tillsist kunde jag inte se henne längre på grund av det dimmiga vädret.

Jag var chockad. Var skulle kunna hända härnäst? Allt det som hade hänt sedan jag kom hit var ofattbart och jag hade ingen aning om det hela var en lång och konstig dröm eller om det faktiskt hände.

Kön rörde sig långsamt fram och snart var det min tur.

- Vad händer med de som hoppar?, frågade jag och vände mig mot All.

-Jag vet inte riktigt, men jag är ganska säker på att de klarar sig.Jag har aldrig gjort detta förut. Jag har väntat på dig i väntrummet till verkligheten enda sedan jag var sju år gammal. Mina föräldrar skickade dit mig med endast en lapp om att jag skulle gå och kolla om hade kommit till ängen en gång om dagen, svarade All.

-Så du har inte sett dina föräldrar sedan du var sju år gammal?

-Nej,svarade han. Jag har funderat över hur du såg ut enda sedan den dagen mina föräldrar lämnade mig.

- Men hur kände du igen mig när jag kom då?

-Det var självklart, jag kände det på mig. En gammal klok dam som också satt i väntrummet hade berättat för mig hur jag skulle känna igen dig. Hon sa att jag bara skulle veta, och detta stämde, sa All och log mot mig.

Jag log tillbaka och vände mig om. Nu var det bara två personer framför oss. Bommen fälldes upp och ut sprang en man i 30-årsåldern. Nu stod jag först i kön. Min mage slog kuller byttor och jag fingrade på en hårlock som jag hade hade snurat runt pekfingret. Bommen fälldes upp och försiktigt steg jag fram. Bommen fälldes häftigt ner bakom mig och jag kände hur mina vingar försvann från min rygg. Jag tog ett djupt andetag och blundade, öppnade ögonen och backade några steg, Jag tog ett skutt och började springa mot kanten beslutsamma med alldeles kanten. Också kastade jag mig ut i luften. Jag var rädd. Sist jag gjorde det här hamnade jag i på en stor äng alldeles ensam. Jag sprattlade med benen och gav ifrån mig ett ljust skri. Efter en liten stund såg jag All ovanför mig. Han är tyngre än jag och därför föll han snabbare. Jag kände hur det kom svarta fläckar på min näthinna och snart såg jag ingenting alls. Allt runt mig, vinden som susade i öronen, Mannen under mig skrik, blev tyst. Jag kände fortfarande att jag föll och för andra gången i mitt liv undrade jag om jag var död. Det jag inte visste var...

/Hej, förlåt för dåligt uppdaterad! Berätta vad du tycker, idéer eller något annat du vill säga i kommentar fältet. En snäll kommentar eller en röstning gör min dag. Kram <3