Isabelle

kapitel 3: Väntrummet till Verkligheten

slutet på förra kapitlet:Vi väntade en stund och till min förvåning såg jag en dörr började ta form rakt ut i ingenstans. Den gled långsamt upp och där inne såg jag...

Innanför porten såg jag en park. Parken var full med bänkar och fontäner där barn sprang runt. Solen sken och det gick flamingos runt i parken. Pojken som presenterat sig som All, som jag träffade på ängen ,tog min hand och ledde mig ner för en trappa. Trappan var inte mer än fyra trappsteg, och när jag vände mig om där trappan tagit slut såg jag att vi hade gått rakt ut från en fontän. När All också var nere såg jag hur trappan långsamt började försvinna. Jag såg mig om, men ingen verkade reagera på det som skett.

- Japp, här är det som vi kallar för väntrummet, sa All.

-Varför kallas det så?, frågade jag.

All fyrade av ett snett leende mot mig innan han svarade.

-Förstår du inte, detta är ''väntrummet'' till verkligheten. Den riktiga världen, så som den skulle ha varit på jorden egentligen om inte mänskligheten hade utplånade det vackra i världen med egoism och ondska, sa All. Medan han berättade fick han en lite bekymmers rynka mellan ögonbrynen.

- Vänta lite, är vi inte på JORDEN?! Var är vi då?, svarade jag förvirrat.

-Nej, vi är inte på jorden, vi är på planeten som motsvarar jorden fast i en annan galax, så långt ifrån jorden att människor aldrig kommer upptäcka eller ens misstänka att den finns.

- Men jag är ju en mäniska, varför är jag här? Och vadå, är du inte en mäniska eller?, svarade jag.

-Isabelle, du är speciell, precis som alla andra här. Alla personer här kommer från början från Jorden men har hämtats hit för att bilda ett fantastiskt samhälle! Jo, det är så att jag också var en männinska, men nu har både du och jag förvanlats till ängla kroppar. Alla mindre barn här är födda här, men de flesta har hämtas hit när de blivit äldre och skulle klara av sitt uppdrag. Isabelle, förstår du inte? Du är inte speciell för ditt utseende utan för ditt inre. Du är född med något bara du har!

- Okej... Men vart ska vi för att ta oss vidare till '' Verkligheten''? då, frågade jag.

- Kom, svarade All, Jag ska visa dig.

All tog min hand och drog med mig längre bort. Marken började slutta uppåt i en backe, och så småningom såg jag toppen av backen. Högst upp på backen stod ett litet rött hus med rök ur skorstenen. All och jag gick den sista biten upp för kullen, och när vi väl kommit upp ställde vi oss i en kö. Kön rörde sig framåt snabbt, och snart släppte vakten in oss i husen. Vi kom innanför dörren som vakten stängde snabbt. Huset såg större ut inifrån en vad det tyckts vara när vi gick upp för krönet. Det var rökigt i rummet och framför ett skrivbord satt en mycket gammal man. Han tittade upp från ett papper som låg på det stora skrivbordet och knäppte händerna.

-Vilka är ni då, och vart ska ni?, sa mannen med skrovlig röst.

-Jag är All Dernidos, och detta är Isabelle.

- Jaså detta är den berömde Isabelle, sa mannen och granskade mig med nyfiken blick.

Va? Vad Vad berömde Isabelle? Jag kom ju alldeles nyss! Allt här blev bara skummare och skummare men jag kan inte påstå att jag var rädd.

- Vi vill ta oss till Nyha tack, sa All.

- Vad ni än önskar herrn, svarade den gamla mannen och sköt långsamt ut sin stol från skrivbordet och öppnade en låda.

- Ska Isabelle med dig?, frågade mannen och tittade upp från lådan.

- Ja, det blir hennes första gång, svarade All.

Mannen åter gick till sin låda och efter ett tags rotande höll han triumferande upp två biljetter.

- Lyssna noga nu ,sa mannen, När ni kommit igenom röken kommer ni till en mur med en mörkgrön port med guld detaljer. Där ska ni uppge era för och efternamn och därefter be vakten vid porten att ringa Hallidi.

- Okej, jag tror vi kan fixa det här, sa All och tittade på mig.

Jag nickade och vi tog emot biljetterna. Mannen visade oss vidare genom huset och bad oss krypa in i vedspisen. Jag tittade på All med förskräckt blick men han såg lugn ut och förklarade att elden bara var en illusion, på låssats.

All kröp först in i vidspisen och tveksamt kröp jag efter honom.

-Trevlig resa!, sa mannen och stängde luckan till spisen.

Jag fick snabbt panik av hettan, och av min klaustrofobi (det innebär att man är rädd för trånga utrymmen) . All tog ett stadigt grepp om mina axlar, och till min förvåning lyfte vi från marken. Jag tittade häpet på All som skrattade åt min häpna min.

-Vad ska man annars ha vingar till?, frågade All.

Jag bröt ut i ett hysteriskt skratt, eller i alla fall något mitt emellan skrik och skratt.

Jag kände att All släppte mig och jag var säker på att jag skulle falla, men det gjorde jag inte!!

Hela mitt fjorton åringa liv har jag drömt om att kunna flyga. På dagis satt jag ofta själv men några gosedjur som sällskap och slåsades att jag flög. När jag började skolan tillbringade jag det mesta av lektionerna med att sitta och titta ut genom fönstret och fantisera om att jag lyfta och flyga ut genom fönstret. Sedan när jag började sexan färjade jag mitt hår blått för första gången. Jag ville att de skulle påminna om himlen.

Och här flög jag nu, i en annan galax, på en annan planet med en okänd kille på en okänd himmel. Fantastiskt!

följer...

/Hoppas ni gillade kapitlet, lite mer händelse rikt denna gången! Kommentera gärna vad ni tycker eller rösta på mig Kommentar blir jag super glad!

Ha en bra dag!