Kapitel 24

275 11 0
                                    

• Felix perspektiv•
Efter en stunds sittandes i Oscars knä kommer en person jag mycket väl kände igen springandes igenom sjukhusdörrarna. Hon kollar på mig och Oscar innan hon springer fram mot oss med tårar i ögonen.
"Hur mår hon?" Gråter Gabriella och sätter sig utmattat i stolen mittemot.
"Vi har inte hört något än" säger Oscar med en hes röst. Jag kollar in i hans ögon och ser att även han har gråtit.

En dam i 45- årsåldern kommer in rusandes och kollar ledset på först mig, sedan Oscar när blicken sedan stannar på Ella. Hon går långsamt mot oss och Ella reser sig och ger kvinnan en kram.
Kvinnan gråter hysteriskt mot Ellas axel när hon slutligen sätter sig i en av de osköna sjukhusstolarna.

Ella mimar åt oss att det är Sandras mamma och jag reser mig för att ge henne en kram.
"Hej..." mumlar jag tyst i kramen. när hon släpper taget om mina axlar ger hon mig ett ledsamt leende och sjunker ner ljupare i stolen.
"Du måste vara Sandras pojkvän" sa hon med en sprucken röst och jag tror jag skymtade ett litet leende i hennes mörka ögon. De såg precis ut som Sandras, stora, bruna ögon med långa mörka fransar.

Jag nickade långsamt och slog sedan ner blicken i det gråa golvet innan jag satte mig ner i stolen bredvid Oscar. Jag vände blicken mot klockan på väggen mittemot och insåg att jag skulle vart hemma för några timmar sedan. Diskret frågade jag Oscar om jag kunde låna hans mobil för att skriva ett snabbt sms till mamma om vart jag var.

Efter ett tag gick Ella bort till receptionen och pratade med den blonda sjuksystern. De pratade en stund innan hon kom med ett litet, litet leende på läpparna.
"Doktorerna har kontroll på situationen men de vet inte när Sandra kommer vakna" sa hon tyst.

Ett leende spred sig på mina blöta läppar när en man i doktor rock och glasögon kom fram till vår lilla samlingsgrupp.
"Är det ni som känner Sandra Graine?" Frågade han med en mörk röst.
"Ja..." nickade Sandras mamma som tidigare presenterat sig som Lena.
"Hon har vaknat och kan ta ett besök" mumlade doktorn ner i sina papper.

Lena tyckte att jag skulle gå in först, även om mina motargument om att det var hennes dotter som hade legat i koma i över ett dygn, var väldigt övertygande. Hon puttade mig bara mot Sandras rum och log. Försiktigt öppnar jag den grå dörren och ser genast Sandra ligga där i sjukhussängen med dropp i armen, en stor vit grej runt magen och ryggen och ett litet leende.

"Hej" sa hon med en sprucken röst.
"Hur mår du?" Frågade jag försiktigt och satte mig i den röda stolen bredvid sjukhussängen.
"Det gör ont..." mumlade hon och kollade på den vita saken hon hade för revbenen.
"Lova att du inte dör" sa jag med gråten i halsen.
"Nej då. Jag kommer säkert ut här ifrån snart" svarade hon säkert och log mot mig. Sakta la jag handen på hennes och kramade om den. Hon var så söt där hon låg med sår i ansiktet och håret i en lös knut.

"Sandra? Jag måste berätta en grej" sa jag dystert och slog ner blicken i golvet. "Jag ska till USA om en vecka ungefär, och jag vet inte om du kan följa med."
Hennes leende försvann för ett ögonblick när hon insåg att hon inte skulle träffa mig på ett tag.
"Hur länge stannar ni?" Frågade hon.
"Åtta hela veckor" suckade jag.
"Då får vi väl ta reda på den tid vi har" log hon och flyttade sig lite åt sidan i sängen. Sakta och försiktigt lade jag mig bredvid och vände blicken mot henne. Min fina flickvän.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ förlåt för den dåliga uppdateringen!! Men har nästan skrivit klart nästa kapitel så det kommer mera snart!

All about you | F.SWhere stories live. Discover now