Föll för dig

Vi ses snart igen...eller?

Louis POV

Jag vaknade av att Harrys hår var i mitt ansikte men jag gjorde inte något åt det. Det var söndag nu och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. "Godmorgon haz, vad vill du göra idag" sa jag när han vaknat. "Godmorgon, jag vet inte" gäspade han. Jag satte mig upp och sträckte på mig medan Harry fortfarande låg kvar i mitt knä och kollade på sin telefon. "Om du vill kan du va me Zayn o dina andra kompisar idag, du behöver inte va me mig hela tiden, jag förstår om jag e jobbig" sa jag och han la snabbt ner mobilen.

"Va nej! Jag vill vara me dig och du e absolut inte jobbig" sa han och tog tag i min hand. "Okej men varför vill du inte va me Zayn o Oscar o dom där andra" frågade jag. "Vene dom e elaka o jobbiga" sa han och började leka med min hand. "Okej" sa jag tveksamt. "Vill du inte va me mig?" Sa han och kollade upp mot mig. "Såklart jag vill! Jag trodde bara du va trött på mig" sa jag. "Nej nej, de skulle jag aldrig bli" sa han och fortsatte leka med min hand. "Vill du ha ett eget rum eller vill du fortsätta dela me mig?" Frågade jag sen honom. "Asså om du tycker de e jobbigt att jag sover me dig och delar rum me dig så måste jag inte de, jag kan...jag vet inte jag får väll bo på gatan eller nånting" suckade han. "Neeej Harry det var Inte så jag menade! Jag menade om du tycker jag e jobbig att dela me så kan vi skaffa ett eget rum åt dig, jag gillar att dela me dig men jag va osäker om du gör de" sa jag. "Jag älskar att dela me dig" sa han och log mot mig.

Jag log tillbaka och kysste sen hans panna. "Älskar dig haz" sa jag och log. "Älskar dig me lou" sa han och tog ett nytt stadigt grepp om mig hand. Dörren öppnades fort vilket fick både mig och Harry att rycka till. "Hej mamma" sa jag snabbt o mötte hennes blick när hon kom in. "Ville du nått?" Frågade jag sen. Hon suckade och satte sig på sängkanten. Jag blev fort nervös över att hon betedde sig så konstigt. Harry låg kvar i mitt knä och stirrade oroligt på min mamma. "Jag har en grej o säga" sa hon kollade på oss båda. Vi kollade undrande på varandra sen tillbaka på min mamma. "Så jag har pratat med Anne" började hon och vi nickade långsamt instämmande.

"Hon tycker att du borde flytta till din moster i USA" när hon sa det rasade hela min värld. Aldrig! Aldrig att min Harry skulle flytta från mig! Nu började ilskan mer ta över inom mig och jag kollade argt på mamma. Harry satte sig upp utan att släppa min hand och kollade förvånat på mamma. "V-va!?" Utbrast han.
"NEJ ALDRIG! JAG LÄMNAR INTE HONOM NU MAMMA! UTAN HONOM ÄR JAG INGENTING! HAN SKA STANNA JAG SKITER I VAD ANNE SÄGER! INGEN TAR HARRY IFRÅN MIG!" Skrek jag argt mitt ut i rummet medan Harry smekte min hand och försökte lugna ner mig. "Ta de lugnt boo, jag går ingenstans" viskade han. "Louis jag gör bara vad som är bäst för Harrys skull" sa mamma och jag kollade ilsket mot henne.

"MAMMA JAG TÄNKER INTE SLÄPPA IVÄG HONOM TILL USA!" Fortsatte jag argt. "Kan du gå! Jag vill va ensam me Harry" sa jag sen lite lugnare efter mitt raseriutbrott. "Okej" suckade hon och gick ut från rummet och stängde dörren. Så fort dörren stängts kom tårarna. De rann och rann. "J-jag tänker inte l-lämna dig" stammade jag och tittade på honom. "Jag tänker inte heller åka" sa han och kramade om mig. "Gråt inte Lou, det löser sig" sa han och en liten tår föll ner från hans kind. "N-nej" grät jag och tog tag stenhårt i hans händer. "Jodå, vi kommer lösa det, ta de lugnt, jag ska ingenstans" sa han och log mot mig.

"Tänk om dom tvingar dig då" sa jag tyst. "Då kommer jag och hälsar på ofta jag lovar" sa han och då började tårarna igen. Mamma kom in igen och kollade sorgset på oss båda. "Jag e ledsen" sa hon och satte sig ner igen. "Jag vet hur mycket ni betyder för varandra men ibland måste man säga hejdå. Det måste inte vara länge, bara tills ni kan hälsa på varandra igen" sa mamma och både jag och Harry började gråta av de hon sagt. Ingen av oss ville säga hejdå. Jag släppte Harrys händer och lindade dom runt hela honom istället. Vi bara satt där och höll om varandra och grät. "H-Harry även om jag kanske inte känt dig särkilt länge vill jag  b-bara att du ska veta vilken underbar person du är och hur mycket du har hjälpt mig i mitt liv, jag älskar dig till månen och tillbaka och om du åker vill jag att du ska veta att jag aldrig någonsin kommer att glömma dig" grät jag. De jag sagt fick honom att gråta ännu mer.

"Åh Lou, jag älskar dig också till månen och tillbaka, jag kommer aldrig glömma dig heller" grät han och höll hårdare om mig. Mamma satt bara där och om jag såg rätt hade hon också tårar i ögonen. Vi släppte varandra en aning så våra pannor möttes och jag kollade in i hans vackra gröna ögon som nu inte var lika glada som vanligt. Jag log mot honom och han log tillbaka. Vi båda grät fortfarande för vi båda visste om att han skulle behöva åka. Där antar jag var slutet på våran historia....eller?

// hejsan svejsan..,jag e ledsen förlåt, meeeen ska jag göra ett kapitel till så vi får ett slut på de? Eller ska jag ba fortsätta me den? Elr ska den sluta här, jag e osäker men jag kommer nog iaf göra ett kapitel till, kay måste gå nu för bussen till skolan går snart ha de så bra puss, tacohej leverpastej:))