Livia vs Ganondorf

Till Zora's Domain del 4. Hjälten

Kvinnan stirrade på platsen där Lyneln just stått och sedan på Livia. Hon försökte få fram ett ljud men Livia hann före.
"Vi pratar sen. Kom upp här till mitt och min kompis läger och vila lite först." Hon tog kvinnan i den ena handen och barnet i den andra. Lova hade vaknat och blev mycket förvånad när Livia tog med familjen upp. Kvinna såg ännu mer skräckslagen ut när hon såg Lova -Hon hade aldrig sett en zora förut och trodde därför att det var ett monster.
De satte sig ned och Livia gav dem lite mat. Efter en stund lyckades kvinnan prata.
"Tack" sa hon tyst. "Tack så jättemycket" upprepade hon lite högre. Livia log, men inte lika mycket som hon gjorde inombords. Hon var så glad att hon lyckats rädda någon utan att skada den. Hon uppmanade henne att sova en stund och tillslut lyckades hon. Då passade hon på att också ta en tupplur till morgonen.

Trots att Livia var uppe längre än de andra vid midnatt var det hon som vaknade först. Hon kollade så att de andra mådde bra och sedan gjorde hon iordning lite mat ifall de skulle vakna. Själv var hon inte så hungrig, så hon tog en promenad istället. Hon var fortfarande glad, men behövde lite tid för sig själv. Om hon både kunde göra goda och onda saker, betydde det att hon kunde göra vad som helst? Typ som att fixa fram en ny båt? Hon skulle nog behöva lite träning för det. Kanske nån annan gång.

Hon kom tillbaka till lägerplatsen och såg att kvinnan hon räddade under natten hade vaknat. Hon var på bättre humör nu.
"Tack än en gång för att du räddade oss från det där monstret. Jag vet inte hur du gjorde det eller varifrån du kommer men du är ett underbarn. Det ska du veta." Livia satte sig ned bredvid henne och svarade,
"Det är jag som ska tacka dig. Tack vare dig har jag äntligen upptäckt att jag inte bara kan skapa lidande utan även hopp. Jag är otroligt glad över att jag träffade dig. Vad heter du förresten?"
"Jag heter Alyne, och han här..." Hon klappade den lilla killen på huvudet. "Han heter Taow. Och du?"
"Jag heter Livia och hon heter Lova." Sa Livia. Alyne kollade misstänksamt på Lova och Livia förstod att hon såg lite mystisk ut i hennes ögon.
"Hon är en zora" sa hon. "De är ett vattenfolk som bor ett par dagar ditåt." Hon pekade dit floden ledde. "Jag och Lova är på väg dit nu, men vår båt gick sönder, så nu vandrar vi. Vad gjorde du och Taow här mitt i natten?"
Alyne tvekade lite med att säga, men sen svarade hon,
"Vi är resande. Vi har länge bosatt oss på stables och i små byar och aldrig riktigt haft ett fast hem. Vi hörde nyligen talas om en by några dagar härifrån vid namn... Kakrako tror jag. Vi bestämde oss för att gå dit."
Livia sken upp.
"Kakariko menar du? Jag har en vän där! Det är en mysig by." Alyne såg sorgsen ut och fortsatte.
"Vi började gå men slog läger för att sova igår. Men mitt i natten vaknade jag av att några läskiga monster började närma sig oss. Jag blev livrädd och tog direkt Taow i handen och sprang iväg. Stackars liten. Han var knappt vaken när vi sprang rakt in i den där besten." Hon såg ned men gav sedan Livia en obehaglig blick.
"Vad var det du gjorde egentligen? Igår. Den skulle precis slå oss med det enorma svärdet när det bara blev ljust från ingenstans och den försvann. Kvar var du..." Hon tystade en stund, och mumlade sedan så tyst att Livia knappt kunde höra en tidigare skapad mening.
"...'tack vare dig har jag äntligen upptäckt att jag inte bara kan skapa lidande utan även hopp'..."