Tjugoett Nitton

Kapitel 20, Slutet, eller början på något nytt

Folket i bunkern hade varit igång med att packa sedan länge. Enda sedan Jean-Paul, dan före dopparedan, hade berättat hade de varit igång. Alla var glada och i matsalen spelades det varje måltid glad och lättsam musik i bakgrunden.
   - Du hade packat klart va? Frågar Johanna samtidigt som hon lägger i det sista klädesplagget i sin väska.
   - Jag började ju redan för en vecka sedan så klar är jag, svarar Jakob där han ligger i sängen.
Johanna suckar, kan inte låta bli att vara irriterad på sin pappa. Han som sa att, det kommer att bli den sista julen i bunkern för på juldagen kommer vi vara ute ur denna håla! Ikväll är det nyårsafton och de är fortfarande kvar i denna håla. Jakob vet exakt vad Johanna tänker på och säger uppmuntrande:
   - Du, ni har ju ändå fått en mycket bättre relation på så kort tid.
   - Det är ju tack vare Joel, muttrar Johanna men känner ändå hur hjärtat värms när hon tänker på lillebrodern.
Johanna ler mot sin bästa vän, är glad att de har hållit ihop alla dessa år, trots alla ups and downs. Hon kan inte låta bli av att glädjas över att hennes bästa vän och Eleonora inte längre är ett par. Han har det bättre nu, tänker hon.
   - Vi får se vad han säger på nyårstalet ikväll. Vad han har för ursäkter denna gång...

   - Skynda, skynda professorer. Vi behöver komma med resultat snabbt, vi kan inte låta Månstråle borra upp porten. Skulle innebära döden för oss alla, säger Professor Wendersson högt.
Skynda skynda, alltid skulle man stressa. Tore tittar upp från dataskärmen där han har redan suttit i ett par timmar. Han känner klådan i kroppen. De senaste veckorna av arbete har utvecklat stora röda utslag på både armar och rygg. Ångesten och stressen är hög och det som är Tores drivkraft nu är hans fru, trots det han gjorde. Vilken syndare, tänker han om sig själv.
   - Jag måste pinka, säger Tore snabbt och skyndar sig ut ur laboratoriet, ytterst benägen om att få andas igen.
Han lutar sig mot väggen i korridoren. Äntligen. Tore drar djupa andetag in genom lungorna och räknar sina andetag som hans numera bortgångne far lärde honom. Du vet vad jag har på dig. Chefens ord ringer fortfarande i hans öron då och då. Borde han göra det? Att borra upp porten skulle kunna ge dem en fin nystart, frugan och han. Tore ruskar på huvudet för att få bort alla tankar, klart det inte ska borras, korkat ju! Han bestämmer sig för att gå tillbaka in till Laboratorium XY och hans datorskärm. Just då går Jean-Paul förbi i korridoren och Tore känner hur han synar honom uppifrån med dem stränga ögonen alla professorer skärras av.
   - Har du samlat dina män eller? Säger chefen. Vi måste ut ur denna håla snarast! Tänk på löneförhöjningen och Patricia och vad du gjorde mot henne.
   - Låt Wendersson eller någon annan hitta ett annat jävla sätt att komma tillbaka på.

Det hade varit skönt att inte tänka på Liliott. Benjamin hade börjat umgås med Johanna igen, något han visste hon var glad över. Nu sitter de i matsalen tillsammans med Peggy. Både han och Peggy äter av potatisgratängen som serveras som nyårslunch. Johanna har sin lillebror i famnen, hela hon lyser i hans närvaro. Han tittar upp från tallriken och in i ett par välkända ögon på andra sidan matsalen. Ett par ögon som lyser av ånger och längtan, han vet det. Benjamin vänder snabbt bort blicken från Liljan.
   - Vad ska fina familjen ha på sig på nyårsmiddagen ikväll då? Frågar han glatt för att lätta upp hans egna humör.
Johanna ler mot honom, Peggy fnissar.
   - Det blir en suprise, svarar Peggy. Vi måste hitta något åt Joel också, om inte han ska stanna hemma det vill säga.
   - Vi kanske ska ta och dra oss? Frågar Johanna. Måste ju sola Joel med lampan så han är redo för solens strålar.
Både hon och Peggy fnissar, Benjamin vet att de härmar Jean-Paul. Men han nickar åt sina vänner och de reser sig upp. Han slänger en sista blick på Liljan, vill så gärna prata och vara med honom igen, han hoppas att ingen ser det på honom.

   - Helt otroligt... Helt otroligt, muttrar han.
Mannen är stressad, fumlar med slipsen, hur svårt kan det vara?
   - Det kommer ta död på oss alla! Hade Professor Wendersson sagt till honom. Porten är täck av något, förmodligen sten. Vi alla kommer dö!
Som om. Jean-Paul himlar med ögonen framför spegeln. Folket får inte tvivla mer på mig, speciellt inte Peggy och Johanna. Han ger sig själv en självsäker blick i spegeln och tar sedan ett snabbt beslut som han bara timmar senare kommer ångra grovt. Ett beslut som kommer hemsöka hans goda drömmar och som få kommer glömma bort. Jean-Paul går med stora bestämda steg ut från rummet, fortfarande med slipsen halvkunten.
     När han kommer till trapphuset springer han för en gångs skull uppåt, Peggy brukar alltid klaga på att han borde träna mer. Zwartzenhais ledare fortsätter flåsande upp för trapporna, vid våning tre tar han en avstickare och sätter kurs mot matsalen. Utan att bry sig om de chockade mattanterna rusar han in i köket och tar en av de större knivarna. Perfekt. Jean-Paul bryr sig inte om att folk tittar snett på honom, han har bestämt sig. Han ropar:
   - Tjenare Liljan, kommer du ikväll?
Liljan hinner inte svara, Gullskärs ledare har redan försvunnit in i trapphuset och ner mot Laboratorium XY och en viss forskare.