Tjugoett Nitton

Kapitel 12, Augustifesten

  - Du måste låta honom gå ordentligt, det har snart gått tre månader, säger Jakob försiktigt.
Johanna känner hur ögonen tåras och lägger ner skinnjackan på sängen. De står i Ashtons rum för en av de sista gångerna. “Allt ska bort” sa rådet. De står i syrgasdräkterna eftersom syret inte är tillbaka på våningen ännu. När problemet var löst skulle de som ville få flytta tillbaka och resten skulle göras om till allmänna hörnor. Ashtons mamma var fortfarande i stor sorg och hade därför låtit Jakob och Johanna rensa ur Ashtons rum.
  - Skinnjackan, gosseninen, hans dagbok, favorit kaffekopp och favvo vinylskivor. Det är bra, vi fortsätter imorrn, säger Jakob.
  - Mmm, svarar Johanna.
Hon tar skinnjackan med sig men låter resten ligga kvar i spara högen.

Johanna sitter vid hennes och Ashtons bord, nu utan Ashton. Hon brukar sitta där åtminstone tre måltider i veckan för att minnas honom. Hon känner att gråten är nära, det gör så jävla ont. Bara tanken av dig river upp det hjärta jag dagligen försöker lappa ihop. Varför just du?
Johanna känner hur en ensam tår rinner ner längs kinden.
  - Hej, säger någon och slår sig ner bredvid Johanna.
Benji. Hon har inte träffat honom sen jubileet. Eller, hon har sett honom men undvikit honom lite. Hur tar man sig ut att man stack från killen på partyt? Utan anledning också…
  - Det var ju längesen! Säger han.
  - umm, ja.
De fortsätter äta i tystnad. Sen börjar Benji prata om sitt liv. Vad som hänt under veckan, frågar henne om hennes vecka. Tillslut säger Benji:
  - Låt dig ha en kul kväll imorrn! Ashton hade inte velat att du skulle deppa såhär ju.
Hon nickar. Benji har rätt. På Augustifesten ska hon dansa för Ashton. Med Benji. Förhoppningsvis. Om han vill. Johannas tankar går. Hon behöver nya vänner. Hon behöver folk för att inte falla in i de djupa tankarna och sorgen som hon dagligen försöker fixa.

Inne på ett rum i korridor tre står en kille, på gränsen till en vuxen man. Han är nervös inför kvällen. Röda slipsen eller röda flugan? Hans tankar går. Tillslut bestämmer han sig för flugan, hans pappas. Han spänner sig i spegeln och ler. Armhävningarna på kvällen har lönat sig.

Johanna sitter på allmänna toaletten. Hon har redan bytt om. Hon tänkte länge på vad hon skulle ha på sig men det fick bli Ashtons skinnjacka och hennes topp som han tyckte var den snyggaste. Hon spolar och öppnar dörren, shit. Vid handfaten står en ryggtavla som hon känner igen väl vid det här laget:
  - Tjenare! Säger hon förvånansvärt självsäkert.
Benji hoppar till. Johanna undrar om han har bytt om, han har en vit t-shirt och adidas byxor på sig.
  - Taggad eller?? Frågar han.
Absolut, svarar Johanna.
  - Då ses vi om två timmar, fortsätter han.
  - mmen va?! Det börjar ju om en…
  - Det bästa på partysarna börjar alltid efter den första timmarna, säger Benji innan han går ut ur dörren.

Augustifesten. Sextonåringarnas stora party. Festen som alla väntar på, festen alla pratar om, till och med de gamla och småbarnen. Liljan och Kim hade nämnt redan när de kom till bunkern, för lite mer en två år sedan att de skulle hosta partyt. Och som sagt har de hållit vad de lovat. Liljan och Kim hade redan fyra månader börjat leta efter den bästa platsen att ha partyt. Inte kunde väl de ha det i någons sovsal?
    Liljan står längst ner i bunkern, vid femman i kyrkan där det för tre månader sedan var minnesstund. Han har lite dåligt samvete, Men gud vill väl att jag ska ha ett roligt och händelserikt liv? Liljan fingrar på korset runt hans hals. Det var Kim som hade sagt att de skulle ha festen i kyrkan, Liljan hade spelat med, man kan inget annat än att hålla med Kim. Innan han åker upp lovar han sig själv att han ska komma hit och städa upp allting tidigt imorgon bitti.

Svettiga kroppar. Dansande kroppar. Ungdomar som skrattar. Ungdomar som lever ut. Klockan är snart 23:00, Benji borde dyka upp snart. Benji får henne alltid glad, nu sitter hon här, ensam i en kyrkbänk. Hon har en mugg med dricka från bålen. Hon luktar på den. Starkt. Lägger ifrån sig den, vill inte ens prova. Var fan är han egentligen?

På andra sidan salen sitter en ensam sextonåring och tittar ut på de dansande ungdomarna. Han har fortfarande på sig sina urtvättade adidasbyxor men han har bytt sin vita t-shirt mot ett vitt linne. Han tittar ut på de dansande ungdomarna, tar en klunk av drickan, usch. Mest tittar han på en ung kvinna. Den unga kvinnan är mycket vacker, man kan inte slita blicken från henne. Hon dansar med hennes tjejkompisar i takt med musiken, deras hud glittrar av svettpärlor. Han ler.

Ute på dansgolvet får Liljan syn på honom. Han sitter ensam på en av kyrkbänkarna. Liljan tycker Benji ser solkysst ut, trots att de levt i bunkern i två år. Ikväll hade Liljan valt hans snyggaste Hawaiiskjorta just för att killen i adidasbyxorna skulle lägga märke till honom. Man kan inget annat än att gilla Benji, och det är det Liljan hatar.

Tillslut ser Johanna Benji. Hon blir smått irriterad, Varför sitter han bara där? Johanna går fram till honom och drar upp honom. Benji ser chockad ut.
  - Ska vi dansa? Frågar hon.
Benji säger inte emot och tillsammans går de ut mot dansgolvet. Johanna är för första gången på länge glad, hon skrattar och därför märker hon inte hur Benji hela tiden sneglar mot ett annat håll, en annan tjej.

  - Jag gillar dig, asså jättemycket, säger Jakob nervöst.
Han och Eleonora står och håller varandra på dansgolvet precis som de har gjort hela kvällen. Jakob älskar varje sekund, Eleonora med.
  - Jag med. Gillar dig supermycket, svarar hon, inte alls lika självsäkert som vanligt.
Med ens kan inte Eleonora vänta längre, hon lägger händerna runt Jakobs nacke och drar honom ännu närmare sig. Jakob känner Eleonoras andhämtning i hans svettiga ansikte. Hans puls går upp ytterligare. Eleonora trycker sina läppar mot Jakobs, det känns bra, men hur i helskotta kysser man någon? Under en sekund känner hon hur Jakob fryser till is, Fan han gillade det inte… Men hon har fel. Jakob kysser tillbaka, en mjuk kyss full av känslor.

  - Det är lugnt, säger Ann-Katrin trött när Bernard knackar på hennes dörr långt efter midnatt.
Assistenten rycker på axlarna, lättad över att kunna gå tillbaka till sovsalen direkt. Kommunfullmäktige Ann-Katrin tänker, det är bara en natt. Hon menar att ungdomarna måste få ha en kul kväll medan de kan. Därför har hon inte brytt sig vad de förväntansfulla sextonåringarna planerat de senaste månaderna.

Ute i korridoren på våning fem står en svettig sextonårig ung kvinna. Hon är glad och lycklig och har fått dansa med en äldre kille. Hur killen kommit in på partyt vet hon inte, men han är inget som stör henne. Nu har den unga mannen dragit ut henne i den tomma korridoren och står tryckt mot tjejen. På hans bara arm lyser en svart tatuering, nästan ny. Hon tittar noggrannare på tatueringen, det stora svarta Z med den halva änglavingen bakom. Den unga kvinnan trycker bort den unga mannen, hon känner sig obekväm. Killen suckar uppgivet men följer efter henne tillbaka in i kyrkan.

Eleonora kysser Jakob igen och ler med hela ansiktet.
  - Vad är det? Frågar han och skrattar.
  - Det vet du väl???? Svarar hon. Det är din födelsedag. Grattis!
Han ler och är säker på att hans år som kommer bli det bästa på länge.

Fan, tänker Liljan. Klockan är 09:33, gudstjänsten börjar snart. Han är snabbt uppe slänger av sig hawaiiskjortan, det blev sent igår. Liljan sätter snabbt på sig en ny, en mer proper en. Jag kan fortfarande hinna! Han rusar ut ur sovsalen och ner mot trapphuset och ner mot våning fem. Liljan slår upp porten till kyrkan och möts av hans pappas besvikna blick. Fadern står på knä tillsammans med kyrkvärdarna och plockar muggar och annat skräp från natten. Liljans pappa, prästen ser på honom med blicken som alltid får honom att brista. Han känner skammen komma fram. Men utan att säga något hjälper han sin pappa att städa innan han sätter sig på kyrkbänken längst bak precis innan mässan börjar.

Nere på våning fyra står kommunfullmäktiges assistent i växthuset. Han vattnar plantorna och drar bort de vissna plantorna. Han suckar, det vissnar fler och fler dagligen. Bernard skriver en anteckning i sitt kollegieblock att han ska nämna detta för rådet. Den här morgonen tänker Bernard inte mer på det, men om ungefär ett år kommer växterna och ransonerna vara det enda han och rådet tänker på om dagarna.