Tjugoett Nitton

Kapitel 16, "Folket har segrat!?"

Ute i korridoren är det fullt med folk. Alla i bunkern är på väg mot samma håll, matsalen. Under gårdagskvällen hade det kommit upp affischer om att det lagmötet som rådet kallar det, skulle flyttas fram. Till idag. Kim går långsamt upp i trapphuset mot våning tre och matsalen. Han är trött, Eleonora och han var uppe nästan hela natten och pratade om allt mellan himmel och jord. Kim ler när han tänker på henne. När han sluter ögonen kan han fortfarande känna hennes blonda citrusdoftande hårsvall mellan hans fingrar.

Väl inne i matsalen är det smockat med folk. Johanna och Jakob var där tidigt och väntar nu otåligt vid ett bord i hörnet av salen. Johanna ser hur Jakob plötsligt rycker till och följer hans blick. In genom dörren kommer hans flickvän. Flickvännen kommer tillsammans med Kim.
   - Det är nog inte som det ser ut! säger Johanna fort.
Jakob svarar inte utan tittar bara på henne med en blick som säger den jäveln.
   - Godmorgon! Säger Eleonora efter hon har tryckt sig fram i folkhavet.
Hon kysser Jakob snabbt på kinden och fortsätter sen:
   - Skumt det här, mitt på morgonen också.
   - Håller med, svarar Johanna. Let us sleep!
Med ens börjar musik spela och en ung kvinna dyker upp vid podiet där Ann-Katrin stod som senast förra veckan. Johanna ser ett kolsvart Z lysa på kvinnans överarm, under den vita blusen. Kvinnan harklar sig.
   - Ja detta är en stor dag för folket. Folket har segrat!
   - Vi har segrat! Hörs det från folkhavet.
   - Folk håller upp knutna nävar i luften. Som en segergest?
   - Vi säger välkommen till våran alldeles egna Mr Månstråle.
Nu är det Johannas tur att rycka till. Månstråle? Hon börjar skaka. Det kan väl inte vara?
   - Jean-Paul! Jublar kvinnan vid podiet och en stor del av åskådarna.
Gråsprängt skägg och mustasch. Samma leende. Han är sig lik. Han är klädd i t-shirt där det står fake it to you make it. Hon känner hur Jakob tittar på henne, han har sett. Eleonora har nog reagerat på hur lika de är. Fan. pappa.
   - Tack tack Maggelie, säger Pappi och klappar Maggelie på ryggen.
   - Ingen orsak, hörs Maggelies röst.
   - Johanna är du okej? Frågar Jakob oroligt.
Nu ser även Eleonora oroligt på Johanna.

Jean-Paul tittar stolt ut över folket, hans folk.
   - Vi har segrat! Utropar han.
Folket jublar. Han möter en blick han så väl känner igen. Försöker att inte reagera på den ledsna och förvirrade blicken i ena hörnet av matsalen. Jag har gått vidare.
   - Från och med nu ska det bli annorlunda! Fortsätter han. Folket ska få en bättre framtid. Både vi, våra föräldrar, våra barn! Vi ska komma härifrån. Det lovar jag! Zwartzenhai lovar!!!
Folket jublar återigen. Folkets nya ledare känner stoltheten. Jag får inte distraheras. Han försöker intala sig, jag har gått vidare från mitt barn.

    - Fy fan! Det menar du inte?!
Eleonora vänder sig om mot Johanna som sitter i sin säng. De har precis kommit tillbaka från mötet. Kim är också där.
   - Jag fattar inte... säger Jakob försiktigt.
   - Jag tror jag behöver vara ensam, säger Johanna går ut ur rummet. Hon klarar inte av en diskussion.

I kyrkan, längst ner i bunkern i ett litet förvaringsutrymme sitter två unga män. Det trånga utrymmet gör att de sitter nära varandra. Så nära att de känner varandras varma andetag. Den ena lägger handen på den andra killens ena lår. Killen ryser. Fingrar på sin Hawaiiskjorta. Han tar mod till sig. Känner hur killen i adidasbyxors andhämtning går upp när han närmar sig  honom.
   - Är det här okej? Viskar han försiktigt.
Killen i adidasbyxor nickar. Den unga mannen i Hawaiiskjorta tittar på den fylliga läpparna framför hans ögon. Lägger händerna om hans breda axlar. Närmar sig ännu mer.
   - Vi borde inte göra det här, säger killen i adidasbyxorna.
Killen i adidasbyxorna ställer sig upp och lämnar en sorgsen ung man i Hawaiiskjorta kvar på golvet i det trånga utrymmet. Dörren går igen och förvaringsutrymmet blir åter mörkt. Liljan suckar, försöker hålla tårarna inne. Han vet inte att den solkyssta killen i adidasbyxorna fortfarande står utanför dörren, tänker, ska jag gå tillbaka? Hans tankar går fram och tillbaka. Kalla mig Benjamin, önskar han att han hade sagt.
   - Nämen hej Benjamin! säger Ann-Katrin.
Benji ryser till. Liljan hör kommunfullmäktiges röst bakom dörren.
Jag visste inte att du var kristen, fortsätter hon.
Benji skrattar nervöst och lägger stjärnan runt halsen under tröjan.
    - NAAAAEEE, kom bara hit för att tänka lite, svarar han.
    - Såpass, svarar Ann-Katrin. Vi syns, hälsa pappa. Glöm inte, folket har inte segrat, det har de inte.
   - Det ska jag, svarar han och ler.
Den självsäkra och mäktiga kvinnan ler mot Benjamin, vänder sig om och går ut genom kyrkporten. Hon är trött. Inte sovit många timmar de senaste nätterna. Sedan Zwartzenhai tagit över allt som var hennes är det som om hon har åldrats. Mycket. Ann-Katrin hatar det.