Tjugoett Nitton

KAPITEL 6, Röda Zonen

Blåa ögon, ja nästan isblå.
Solblekt gråsprängt hår. Smått vågigt.
Blicken känns trygg. Och smått bekant.
Hon granskar honom uppifrån och ner och ser att han gör detsamma.
Han är klädd i en blå nattskjorta. “Sjukhuskläder?”
  - Hur mår Jakob?
*********
Uppe, i korridor ett inne på Ashtons rum sitter både han och Jakob. Det har blivit sen eftermiddag och båda två sitter med samanbitna blickar. “Var är hon? “ Tänker Jakob. “Även om vi inte är SÅ bra vänner än så klarar jag inte att förlora en till!”
  - Vad sa hon egentligen när hon stack från klassrummet tidigare? Undrar Ashton.
  - Jag minns inte… Men hon hade den där blicken!
Ashton skrattar.
  - Vadå blick?!
  - Du vet. Asså typ. Asså som om man har något i gärningen.
Plötsligt går det upp för Jakob. “Hennes pappa.”
Han springer ut ur Ashtons rum med Ashton hack i häl som undrar vad i helvete det är som händer. De springer i korridoren mot korridor fyra.
- VAD håller du på med?? Flåsar Ashton, fortfarande bakom Jakob.
Jakob fortsätter springa neråt i korridoren. De springer förbi matsalen och skolsalen.
De närmar sig ingången till korridor fyra.
  - FAN!
Ashton pustar ut bakom honom. Han är inte lika van med att springa som Jakob. Inte ens i närheten av lika bra tränad. Ashton pustar ut bakom honom. Han är inte lika van med att springa som Jakob. Inte ens i närheten av lika bra tränad.
  - Den har varit låst ända sen vi kom hit, säger han. Så i typ en månad. Ingen har ens orkat kolla varför.
  - FAN OCKSÅ, utbrister Jakob och slår till väggen.

******************
Plötsligt går det upp för Johanna. Sjukdom, dödlig sjukdom, sjukhuskläder. Jakobs pappa. LEVER!
  - Mmmehhh vvvva? Stammar Johanna.
Jakobs pappa stirrar på henne med en orolig blick. Johanna ser tårar rinna tyst ner för hans kinder. Först senare skulle Johanna få veta att det var för att hon var den första riktiga människan han sett på månader. Bortsett från doktorer och andra sjuka människor.
  - Och vem är du? Frågar han.
Johanna, svarar hon. Jag tror jag känner din son…
Mannens ögon blinkar till. Han ser chockat på Johanna.
  - Har det hänt honom något? Frågar han oroligt efter en stunds tystnad.
  - Nej då! Svarar Johanna snabbt. Men han trodde, jag menar vi trodde att du… Att du…
  - Fattar, svarar han samlat.
De båda hör hur dörren som Johanna tidigare kommit in ifrån öppnas.
  - Fort göm dig! Säger Jakobs pappa och trycker in henne bakom något som ser ut att vara en stor sjukhus tvättkorg.

Johanna kikar fram och ser en storvuxen kvinna i doktorskläder gå med en annan, troligen en äldre kvinna som inte syns så väl hack i häl.
  - Nämen Jonas, kära nån! Vad gör du här ute? Säger kvinnan i doktorskläder med sin mjukaste röst. Du vet att du inte får vara här, vi är utanför zonen nu vet du.
Jakobs pappa som tydligen heter Jonas grymtar något ohörbart till svar. Kvinnan tar honom under armen och leder honom bort och nedåt i den mörka korridoren.

“Zonen, vaddå zonen?” Tänker Johanna. Hon reser sig försiktigt upp, tittar ut i korridoren så den fortfarande är tom innan hon fortsätter och småspringer i samma riktning som de andra. Hon kommer fram till en dörr i glas. Innanför ser det bokstavligen ut som väntrummet i stadens sjukhus. Mycket riktigt.
Johanna öppnar dörren och hon slås snabbt av sjukhuslukten. Det känns nästan som man kan ta på renligheten. ”Det stinker rent!”
Receptionen är tom och Johanna fortsätter mot en korridor som påminner om den vanliga korridoren där hon har sitt rum. Inte många märker att hon är där.
Hon ser rum med mer sjuka människor. Människor som bara ligger nästan livlösa i sängarna. Men vissa rum påminner mer om celler, sådana man ser i amerikanska filmer.
“Vänta va? Det där är ju mannen från Umeå fallet 2110! Han de läst så mycket om i skolan.” Reagerar Johanna när hon går förbi ännu en cell. “Vad är detta? Fängelse? Sjukhus?Vad gör Jakobs pappa här?”

Hon tittar honom rakt i ögonen säger utan någon antyda till osäkerhet i rösten:
  - Jag lovar. Du kan lita på mig.
Johanna reser sig upp från Jonas sängkant, ger honom en tafatt kram, tackar för smörgåsarna och innan lämnar rummet slänger hon en sista blick på honom innan hon springer. Hon springer ut i korridoren där hon för någon timme sedan gick, ja hon och Jonas hade ett och annat att tala om.
  - “De ville väl inte skapa konflikter mellan folket och oss.”
  - “Har du ens någon aning om hur dåligt din son har mått?!”
Hon springer ut från väntrummet och till det mörka delen av den så kallade zonen och bortåt.
  - “De fick oss att sprida det, så nu lever vi alla här. Sjuka, som mig, mördare eller andra typer av förbrytare. Bättre det förstås än att bli lämnade ovan jord… “
  - “Jag måste hämta Jakob!”
Jonas drar ner henne igen:
  - “Jag vill inte att han ska må ännu sämre ifall han vet att jag är här, jag mår ju bra… Junkis, Bettan och jag brukar smita in i övervakningsrummet för att se hur ni har det, ” ler han. “Jag klarar mig. “
  - “Mmmmen va?!”
  - “Du är hans vän! Han hade aldrig speciellt många vänner tidigare, så du måste ju vara speciell! Vill du inte hans bästa?”

Johanna kryper tyst ner i sängen, Jakob verkar sova djupt. “Hans pappa lever och jag kan inget göra… Fy sjutton! Ska jag väcka Jakob? Att inte berätta är ju svek mot Jakob medan att berätta är ju svek mot Jonas. Hur ska han när Jakob vet kunna leva där nere utan honom? “ Tänker Johanna. Hon vet ju själv hur hon aldrig skulle förråda Pappi, han är ju nästan mannen i hennes liv.
Johanna orkar inte direkt tänka längre utan faller med ens i orolig sömn.