svartsjuk - 1

08 - var är du?

Olivia i min klass är nog den enda som vill prata med mig frivilligt. Vi är väl nästan vänner, kan man nog säga. Jag ringer henne på min mobil. Om jag nu ska ge mig ut i Sveriges skogar för att hitta en försvunnen kille vill jag inte göra det ensam.
"Hallå?"
"Hei, det er Elvira!"
"Jaha."
"Jeg skal på sykkeltur i skogen. Er du inkludert?"
"Okej då."
"Ses."
"Ja."
Olivia lägger på före mig. Jag sätter upp mitt hår och drar på mig en svart träningsjacka. Cykelhjälm skiter jag i, om jag ändå ska träffa Lucas. Han tycker säkert jag är töntig om jag har den. Killar är trots allt killar, hur snälla eller taskiga de än verkar vara. Jag känner mig inte så bekväm i den nya skolan. Fröken är ju snäll och så, men ingen kan särskilt mycket norska. Förutom barnen som har det som modersmål. Alltså  inkluderat typ Olivia och Lucas. Gud, vilka bra vänner man har då. Olivia, en bortskämd snorunge, och Lucas, en stor skithög som tror sig äga hela skolan. Jag trycker upp portarna till skolan. Utanför är det redan mörkt, det börjar verkligen bli vinter nu. Snö har de dock inte fått ännu, i Sverige.

*

Olivia och jag cyklar antagligen runt halva kontinenten. Det är alltid jag som vill stanna för en drick-paus. Olivia är van vid att cykla, tror jag. Det kanske är en rätt svensk grej? Jag vet inte. Jag cyklar inte sådär jättemycket iallafall. Det är Olivia som håller kartan. Hon får mig att tvärstanna och göra kraftiga svängar när vi plötsligt har åkt åt helt fel håll. Kanske är hon inte så professionell, ändå. Tillslut stannar vi. "Här ska det vara", säger Olivia och bromsar sin cykel. "Vi delar upp oss", fortsätter hon medans hon låser både sin och min cykel. Hon pekar vart jag ska gå, och förklarar att jag först ska ropa och sedan ringa till Lucas. Jag nickar. Sedan, när hon är utom synhåll, springer jag upp bland de höga tallarna och den fuktiga mossan. "Lucas!" Ropar jag. "Lucas, det er Elvira!"
Jag ringer, istället, annars får vi aldrig tag i honom.
En signal. Två. Tre. Fyra.
"Elvira!" Det sprakar häftigt i luren och Lucas röst är otydlig, men ganska självklart behöver han hjälp.
"Hvor er du?!", skriker jag tillbaka. Det är tyst i ett par sekunder.
"Var är du själv, jag hittar ingenstans och mobilen buggar och jag är så hungrig och trött!"
Jag känner hur en varm tår rullar nedför min kind. I panik springer jag runt, inte ett dugg målmedveten. "Lucas!" "Lucaaas!"
Det är då jag hör honom. "Elvira..."
Han kommer mot mig. Lucas haltar och är blek med mörka ringar under ögonen. En aning tvekande springer jag fram och kramar honom. Han är kall och blöt, har antagligen trillat ner i något dike.

Blev sjukt långt, sry