Jag faller i svarta backen

T O L V

"Om fem minuter stannar vi upp för att äta mat, och ni får ungefär en och halvtimme på er och sedan möts vi alla i bussen igen"  informerar Bertil oss alla genom mikrofonen. Oliver lägger undan kortspelet och vi alla återgår till vårt.

"Jag sa ju att vi var det absolut perfekta paret" säger Anton när jag lutar in huvudet mot hans axel och jag ler.

"Du kanske hade rätt"

"Kanske?" Jag svarar inte utan borrar bara ansiktet in i hans hals. Vi är det perfekta paret, tänker jag. Vi är allt som jag vill ha.

"När får jag träffa din mamma?" Frågar han och jag påminns om den gången i stugan då jag hade berättat om mamma och hur på hon kunde vara. Anton hade svarat med att mammor är så och att de alltid kommer att vara så, man måste bara lära sig att leva med det.

"När får jag träffa dina föräldrar?" Frågar jag prövande och Anton flinar.

"Så fort vi är framme kommer alla veta att du är min och att jag är din" och av någon anledningen känns de orden så himla meningsfulla att jag inte längre vill lägga band på mig själv. Om något känns det som att Anton upplever detsamma och hans blick bränner av en enorm intensitet.

Så, när bussen äntligen stannar flätar han bestämt ihop våra fingrar och vi går mot den närmsta matkedjan som råkar vara max.

"Elina?!" Ropar Felicia efter mig och sedan Antons namn men just nu vill jag bara saker. Jag vill saker och jag blir helt dum. Det är en värme som gör mig ostadig om benen, som ilar i kroppen och jag vill bara mer.

Vi kliver in i max och när Antons blick möter min skrattar jag, jag skrattar och sedan skrattar han. Det innan jag drar i hans arm för att gå in till toaletten. Jag puttar in honom i toaletten och märker hans roade leende om läpparna.

"Jag blir galen snart" mumlar jag frustrerat och låser dörren. När jag vänder mig om står Anton framför mig. Han bär det där flinet och jag vet att jag ser lika nöjd ut jag med.

"Jag kan hjälpa till med det" och hans läppar kraschar i mina. Med ryggen tryckt mot väggen och hans händer om mitt ansikte kysser han mig tills jag inte vet något bättre. Tills jag knappt hör mina tankar.

Han kysser mig och våra läppar engagerar i varandra. Jag drunknar i hans läppar som aldrig förr. Öppnar mer för att hans tunga och sedan vet jag att det här är förlorat. Att hela min värld är rubbad på grund av den här killen.

"Shit, Elina" mumlar Anton andfått innan han hans läppar letar sig vidare ner till min hals. Lämnar ömsinta kyssar och jag kan inte andas.

"Anton" och hans namn lämnar mig när hans läppar gör mig till sin. Jag höjer på nacken, lutar huvudet mot väggen. Brinner och slukas upp av en flammande eld.

Mina läppar finner hans igen men den här gången i en långsam nästan plågsam takt. Jag ger honom kyssar som ingen annan och mina armar viras kring hans nacke. Och jag spricker upp i ett leende, kan inte hindra att mungiporna höjs när jag ser på killen framför mig och Anton ler åt det. Trots att vi försöker fortsätta med att kyssa varandra blir vi tvungna att stanna upp för att vi ler så mycket.

Och det är som när han ser på mig med den där glädjen i hans ögon som jag inser att jag den där dagen i svarta backen inte bara föll i backen. Jag föll inte bara i backen utan jag föll också jävligt hårt för Anton Johnsson utan att det på något sätt kunde hindras.

"Jag har fallit jävla hårt nu så nu är du fast med mig" erkänner jag med en kyss mot hans hals.

"Jag vill fan inget annat" svarar Anton Johnsson andlöst tillbaka.

***

The end🥳 *dramatisk Disney musik*

Här är slutet💙

Tack till er alla ni vet att ni är speciellaaaa and I love youuuuuu🥰🥰🥰 När jag påbörjade boken var det inte tänkt att den skulle bli så lång, jag ville helt enkelt skriva en kärlekshistoria på drygt tio kapitel. Here is the result. Nu vill jag veta, vad tycker ni om slutet?

See ya later💙💙💙