Jag faller i svarta backen

T R E

Någons alarm i form av en skällande hund ringer och jag förväntar mig att den ska stängas av men tio minuter efter att jag har begravt ansiktet i kudden tjuter alarmet fortfarande.

"Stäng av den!" Skriker Hellen före mig men ingen reagerar. Sedan slår det mig att alarmet kommer från Felicias mobil.

"Felicia!" Skriker jag men Törnrosa låter min röst inte väcka henne från hennes behagliga sömn. Jag hade också sovit gott förrän hennes alarm hade väckt mig.

Hellen möter min blick och jag får en idé. Av Hellens flin kan jag tänka mig att vi båda tänker samma sak.

Jag rusar till toaletten och fyller ett glas med iskallt vatten. Hellen gör detsamma och säger att hon ska hälla vattnet på Selma,
För att "varför inte?" är hennes anledning.

"Ett" viskar jag.

Felicia sover fridfullt..Medan hennes alarm ringer.

"Två" hunden skäller fortfarande.

"Tre!" Splash och det iskalla vattnet får Törnrosa att flyga upp från sängen.

"Elina!!!" Utbrister Törnrosa när hon ser mitt roade ansikte och gör genast ett språng efter mig. Jag skriker och snart har hela stugan vaknat på grund av vårt ståhej.

"Törnrosa väcktes inte av kärlek utan hon väcktes av iskallt vatten, den historien är mer trolig" skriker jag när hon nästan har nått fram till mig.

"Herregud, hörde du inte ditt alarm?!" Försöker jag men Felicia springer fortfarande efter mig. Tills jag springer ut i balkongen och då får hon ett triumferande leende. Jag fattar inte vad som händer förrän hon snabbt drar igen dörren och låser den.

Jag är utelåst och står i mitt tunna nattlinne när det är minus fyrtio grader. Jag bankar och åt det drar Felicia igen gardinen.

Hon ska få se!!!

"Öppna dörrjäveln!! Felicia du kommer att ångra den dagen du föddes?!!" Skriker jag ilsket men när jag hör en förtjusad vissling fryser jag till is. Om inte det faktum att jag står ute i fyrtio grader redan har sett till det. Fan, fan, fan. Måste det vara han?

"Vilken vacker syn, Elina" jag vänder mig långsamt om och jo, där nere står ingen annan än en flinande Anton. Med sitt mörka hår i ett morgonrufs och sina ögon tittandes på mig med en djärv belåtenhet.

"Stick härifrån" fräser jag och killen skrattar. Han har modet att skratta åt mig. Jag korsar mina armar och tänker på hur detta nattlinne knappt täcker någonting hos mig. Fan.

"Surar du fortfarande över att jag lyckades skrämma dig?" Frågar han och kisar med ögonen på grund av solen.

"Jag hoppas du får ett blåmärke" svarar jag och syftar på när han ramlade på sin bak. Anton rycker på axlarna.

"Det var välförtjänt" jag ska just säga någonting mer när Felicia slår upp balkongdörren. Jag vänder mig om kan inte låta bli att säga.

"Låt mig vara"

Jag hör när han ropar,
"Om det vore så enkelt"

***

Att sätta på sig de väldiga pjäxorna är ungefär lika enkelt som att sätta på sig ihåliga stenblock, alltså inte enkelt alls.

Jag drar och drar, trycker ner foten och väsnas över hur ont det gör. Bredvid mig sjunger Felicia visan som hon inte har kunnat sluta sjunga sedan hon hörde Anton Johnsson.