Jag faller i svarta backen

T V Å

Fan ta honom, tänker jag och skvätter aningen kallt vatten i ansiktet på mig själv. När jag kommer ut igen har han satt sig med resten utav tvåorna igen men hans blick finner min. Det stör mig att den är road.

Jag sätter mig på min plats igen och lyssnar på hur argumentationen om vem som är maffia fortsätter. Gabriel blir utröstad som maffia men det visar sig att även han är civil.

Vilket betyder att maffian har vunnit, jag ser först Felicias stora leende och sedan Olivers nöjda grin.

"Era idioter!! Ni gaddade ihop er och tog ut mig-" utbrister jag chockerat och slår till Oliver. Oliver ger mig tillbaka innan vi båda får en varnande blick av Anneli som tycker att vi för mycket oljud.

"Och du?! Vilket svik" visk-skriker jag åt Felicia medan hon rycker på axlarna.

"Den riktiga världen är tuff" svarar hon med sitt söta leende.

"Din blonda djävul" säger jag med en mordisk blick. Felicia ler ännu större och får en High five av Oliver.

***

Någonstans i det hela har jag somnat och när jag vaknar igen står bussen still. Det tar en tid för min hjärna att registrera varför bussen står still tills jag slår upp ögonen och möts av skimrande snö.

Tjock snö som jag bara längtar att få mula Oliver och Felicia i.

"Gomorron, din snarkare" Säger Felicia glatt varav jag ger henne en mörk blick.

"Jag är fortfarande sur på dig och Oliver" bakom mig hör jag hur Oliver stönar innan han ställer sig upp för att se på mig.

"Du har ingen rätt att vara sur på mig och Felicia när du snarkade som en björn!" Hans röst är anklagande och jag puttar tillbaka honom så att han faller tillbaka till sitt säte igen.

"Inte schysst" muttrar han men när Felicia ger honom ett leende smälter han och lutar sig tillbaka med en rodnad om hans kinder.

"Han är så kär i dig att jag nästan vill spy" mumlar jag intill Felicia och hennes blick blir storartad.

"Tyst med dig!" Jag rycker på axlarna.

"Konstaterar bara det självklara" svarar jag oberört tillbaka vilket får Felicia att nypa till mig.

"Aj!" Utbrister jag och puttar till henne. Den lilla mikrofonens knastrande får oss att sluta.

"Vi är nu i Säfsen och ska strax av men först tycker jag att vi tackar chauffören" det applåderas och mest hörs såklart Anton som även ska vissla.

Jag ser på honom och himlar med ögonen.

"Spanar du in Anton Johnsson?" Frågar Felicia bredvid mig med ett nyfunnet intresse medan hon höjer ett ögonbryn.

"Självklart inte" svarar jag och till min räddning fortsätter Anneli att prata i mikrofonen.

"Okej, så vi kliver av gruppvis. Den första gruppen som går av är min grupp" Jag tar min ryggsäck och nästan springer ut.Vilket inte är så smart för att efter femtimmars sittande har mina ben blivit till gelé. Jag svär åt smärtan men blir sedan på gladare humör när jag tar in det snötäckta landskapet. Och det är kallt men på något sätt är det en behaglig kyla. Jag ler.