Borttappad i sig själv (one direction)

Kapitel 1 - hello brother

Zayns synvinkel

Jag tittar ner på fotot på mig och Yasmin sen höjer jag det och kysser fotografiet. 3 år, 3 jävla år sedan jag sett henne, sen jag har fått höra hennes vackra skratt hennes, sen jag har fått låtsas bråka med henne.

3 år förändrar någon, undrar hur hon ser ut idag.

3 år sen jag gjorde misstaget att låta henne gå.

''Ey! Zayn!'' ropar Liam. ''Vi måste dra!''

''Jag kommer!'' ropar jag tillbaka. Jag springer ut ur rummet jag satt i och ut till ett bord där vi ska sitta och signera autografer hela dagen.

Jag tittar ut mot alla skrikande och gråtande tjejer och tänker på hur mycket jag älskar mitt jobb. Minus allt gråtande förstås.

Jag vinkar åt några tjejer som står långt fram, alla gråter av lycka förutom en.

Yasim!

Vad gör hon här?

Eller det kan inte vara hon.. kan det?

Jag skakar på huvudet och tittar ner i bordet. Försöker hålla tårarna inne.

Vakterna öppnar en grind så det springer in en massa tjejer. Jag sitter i slutet av bordet och tittar bort så jag ser inte vilka som kommer.

''Hallå där'' jag sväljer. Jag känner igen den där rösten. Jag tittar upp, där står hon. Min syster, jag rynkar på näsan. Vad har hon på sig? ett par svarta slitna jeans och en guns 'n roses på. ''Hallå, Zayn''

Jag ställer mig upp och gör mig redo att krama henne men hon tar upp sina händer för att förhindra det.

''Rör mig inte'' väser hon.

''Yasmin...'' börjar jag.

''Jag behöver prata med dig och det här är det ända sättet att få tag på dig nu när du är en världskändis och allt'' hon ler ett snett leende som inte når hennes ögon. ''Jag behöver bara prata med dig'' hennes stora bruna ögon fylls med tårar men hon blinkar snabbt bort dem.

''Paul!'' ropar jag på våran säkerhetsvakt. ''Hjälp henne till huset'' Paul frågar inte vem hon är eller varför hon ska hem till oss men nickar, tar tag i hennes arm och leder henne till en av bilarna.

7 timmar efter, Yasmins synvinkel

Jag vaknar av ett skrik, jag hoppar upp ur soffan i Zayns hus och tittar på 4 killar som står bredvid Zayn.

''Vem är du?!'' skriker en kort blond kille med en stark irländsk dialekt.

''Du är kort'' säger jag till honom.

Han tittar på mig som om jag vore galen sen ställer han sig framför mig och ler. ''Du är kortare''

''Vem är du?'' frågar en annan kille med lockigt hår.

Jag tittar på Zayn och går fram till honom. ''Kul att du har berättat för dina vänner om mig''

''Yasmin.. Du vet att det inte är så'' säger han och tittar på mig som om jag vore en mina. Om han gjorde ett enda felsteg så skulle jag sprängas.

''Hur fan är det då?'' frågar jag. Han svarar inte så jag puttar på hans axel. ''Skäms du över mig?''

''Nej, jag.. varför skulle jag skä-'' börjar han men jag avbryter honom.

''För du verkar ju inte skämmas över Doniya, Waliyha eller Safaa!'' skriker jag och puttar honom igen. ''Svara mig då!''

''Jag skäms inte över dig'' säger han lugnt. ''Men jag försöker bara skydda dig''

Jag skrattar ett ironiskt skratt. ''skydda ung från vaddå exakt? för du verkade inte särskilt överbeskyddande när du lör mig åka med honom'' jag känner hur tårarna börjar brinna under ögonlocken.

''Du vet att jag inte hade något med det att göra''

Jag höjer ett ögonbryn åt honom ''Du hade kunnat stoppa dem från att ta med mig. Du hade kunnat försöka hitta mig''

Han tittar skamset ner i marken. ''Vad va det du ville säga?'' frågar han. ''För jag gissar att du inte bara kom hit för att skrika på mig''

''Jag behöver någonstans att bo säger jag. ''Eller egentligen inte, men vissa grejer har hänt och mamma & pappa verkar tro att jag behöver beskydd'' säger jag och försöker att inte skratta över frasen mamma & pappa de skulle inte ens kunna vara föräldrar om de försökte.

''Vad är det som har hänt?'' frågar Zayn och låter orolig.

''Det har inte du med att göra'' säger jag. ''Du kan inte låtsas som om du bryr dig efter 3 år''

''Jag bryr mig, Yasmin'' säger Zayn. ''Jag har alltid brytt mig''

''Jag vet inte vad bry sig betyder i din ordbok, men i min betyder det inte att vara ett as iallafall''

''Ursäkta'' säger en brun hårig kille med ränder på sin tröja. ''Vi vet fortfarande inte vem du är''

''Hej'' säger jag och vinkar. ''Yasmin''

''Det har vi förstått'' säger irländaren. ''Men vem är du? vad gör du här?''

''Jaha, nu är jag med. Jag heter alltså Yasmin. Född den tolfte januari 1993''

''Samma som Zayn'' säger den lockiga.

''Är ni dumma eller?'' frågar jag men får inget svar. ''Vi är tvillingar''

:):(:(:(/(:(:(:((:(:(:(:(:(

En till historia (säger man så?)/bokisch grejs. :)

Kommentera och rösta <3

~Emma