Älskade styvbror

24/10

Korridoren är så tyst att det är obehagligt, och de vita väggarna skapar en skarp kontrast till trädörrarna. Det enda som står ut är en grön blomma i ett av fönsterna, men den gör bara känslan av mentalsjukhus ännu värre.

"Varför får vi inte gå in?" frågar jag mamma.

"De släpper bara in familj, älskling, det vet du"

"Men Patrick är ju därinne. Om vi inte räknas som familj så borde han inte heller göra det"

"Han är Tonys pojkvän, Sandra"

"Och? Det är ju hans fel att Tony ens gick upp på den där bron"

"Nej det är det inte. Men det är tack vare honom som han gick av den"

"Äsch, kom igen. Han var ju inte ens där. Vi har ingen aning om vad som hände"

"Jo, på ett ungefär. Vi har pratat med polisen som hjälpte honom. Snälla Sandra, jag orkar verkligen inte just nu. Det här är jättejobbigt för oss alla"

Dörren öppnas plötsligt och Rickard kommer ut i sällskap med polisen mamma nämnde. Rickards ögon är svullna och rödkantade, och han ser ut som om han kommer falla ihop bara man blåser lite på honom.

"Tack så himla mycket för hjälpen" säger han till den blåklädda. "Om det finns något jag kan göra..."

"Nejdå, Rickard" säger hon och lägger sin hand på hans arm. "Jag gjorde bara mitt jobb"

"Oavsett. Jackie, jag är evigt tacksam. Du räddade min son"

Hon ler vänligt mot honom, tackar för sig och lämnar oss i korridoren. Genast kastar sig mamma över stackars Rickard och bombarderar honom med frågor, precis så som hon inte ville att jag skulle göra.

"Hur är det med honom? Vad gjorde han på den där bron? Är Patrick fortfarande där inne? Vad säger läkarna? Åh, älskling, vad kan jag göra?"

"Lugna ner dig, till att börja med" säger han med sprucken röst. "Tony mår bra, med tanke på omständigheterna, men han kommer nog behöva stanna här ett tag. De tar inte lika allvarligt på det som förra gången eftersom att han faktiskt aldrig försökte ta livet av sig, bara övervägde det. Han verkar ha burit på såna känslor ganska länge, men eftersom att han är så bra skådespelare så var det ingen som märkte något. Och när Patrick och han bråkade så svämmade det väl över. De är där inne nu och pratar ut om allt, får ut allt som behöver sägas, och förhoppningsvis så kan de lösa det"

"Vill du gå och äta något?"

"Äta? Tror du att jag vill ha något att äta? Det är mitt i natten och min son ligger i en säng och skakar av smärta och skuldkänslor, och han behöver mig, men du vill köpa mat?"

"Rickard..."

"Åk hem, Jonna. Vi ses sen"

"Men..."

"Jonna, jag har verkligen inte energi nog för en jävla debatt med dig nu. Och jag klarar inte att vara hövlig särskilt länge till, så bara gå hem"

"Okej" säger hon svagt och nickar. "Kom Sandra"

"Kan jag få stanna?" frågar jag. "Jag vill inte att han ska vara ensam"

Rickards blick mjuknar snabbt och han sätter sig på huk framför mig.

"Det är fint av dig, Sandra, men han är inte ensam. Jag går ingenstans, och inte Patrick heller. Och om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att Tony orkar med fler besökare ikväll. Vad sägs om att du följer med din mamma hem ikväll, och så hämtar jag dig imorgon?"