24/9

1K 25 1
                                    

           

Jag tittar diskret på Rickard över kanten på min bok. Sen de kom hem har han varit precis som vanligt, som om ingenting har hänt. Han och mamma är så där jobbigt kära igen och klänger på varandra nästan hela tiden. Nu till exempel så halvligger Rickard i soffan och jobbar medan mamma kärleksfullt ligger bredvid honom med armarna om hans midja, farligt nära hans skrev.

"Kan du inte sluta med det där nu?" mumlar hon och pussar hans arm.

"Det beror på om det är viktigt för dig att jag får lön eller inte" svarar han.

"Äsch, den är inte så viktig. Det skulle faktiskt vara lite mysigt att bo lite mindre"

"Har du något problem med mitt hus?" frågar Rickard lugnt men skärpan i rösten går inte att missa.

Förutom när det gäller mamma då, mamma missar den.

"Problem skulle jag inte kalla det" säger hon glatt och kramar honom hårdare. "Men det är ju ganska onödigt att bo så här stort när vi bara är tre, särskilt nu när Tonys rum står tomt. Vore det inte klokt att sälja det och köpa något mindre?"

"Har du fler önskemål om vad jag ska göra med mina egendomar?"

"När vi gifter oss så blir de ju mina också" glittrar mamma och kysser honom mjukt. "Och jag tycker faktiskt att vi borde bo mindre"

"Vet du, nu måste jag faktiskt gå till jobbet" säger han och reser sig. "Sandra vill du gå i skolan idag?"

"Ja" säger jag.

"Om du är klar om en kvart så kan jag köra dig"

"Super"

Han tar sina grejer och går upp för trappan till sovrummet och mamma ligger snopet kvar i soffan.

"Sa jag något dumt?" frågar hon.

"Dumt vet jag inte om jag skulle kalla det, men du sa ju på ett sätt att du tänker sälja hans hus när ni gifter er. Lite gold-digger-varning är det ju på det"

"Nej" hon spärrar upp ögonen och reser sig snabbt. "Tror du att han tror det?"

"Jag vet inte vad han tror, men det var lite min första tanke. Jag menar, ni har ju bara varit tillsammans i lite över ett år och nu ska ni plötsligt gifta er. Dessutom så hade ni bara varit tillsammans i lite över ett halvår när ni flyttade ihop. Ni gör saker ganska förhastat. Vad han har för anledning till det vet jag inte, men din anledning går att gissa lättare"

"Sandra" säger hon hårt. "Jag är inte med Rickard för att jag vill åt hans pengar"

"Det sa jag inte heller, men jag säger att jag kan förstå om han tror det nu, särskilt efter det du sa om att hans egendomar blir dina. Nu ska jag gå upp och ta på mig kläder"

Så går jag upp för trappan och in i mitt rum. Kläderna drar jag snabbt på mig, men fastnar sen med att stirra på mig själv i spegeln. Syns det att det är en peruk?

Jag förstår nu vad Tony menade ute i regnet när han sa att han inte ville särbehandlas. Det är inte skönt alls, bara obehagligt, och då är den enda som särbehandlat mig mamma. Tänk vad han måste ha gått igenom med hela skolan som vände blickarna efter honom vart han än gick.

Jag får kalla kårar över ryggraden när jag tänker på det, hur Tony faktiskt på riktigt ville dö. När han gjorde det så var han egentligen ingenting för mig, bara en kille som jag bott med i nån månad, men trots det så kändes det som om jag skulle gå sönder när mamma berättade det för mig. Just för att Tony är Tony. Han har den fantastiska förmågan att alltid se det bästa i folk, och det gör att det är så himla lätt att älska honom.

Älskade styvbrorDär berättelser lever. Upptäck nu