Älskade styvbror

27/6

"Är han nervös?"

"Jag har inte väckt honom än"

"Bra, det finns ingen anledning att låta honom lida längre än nödvändigt"

"Nej" nickar Patrick. "Jag tänkte väcka honom cirka tio minuter innan vi behöver åka"

"Låter bra, du har visst mer koll än jag trodde. Men jag bör varna dig om att han kanske kräks, han gjorde det på vägen hit. Och han föredrar att sitta långt fram i planet. Jag brukar ge honom te på flygplatsen, för han brukar bli sömnig av det, så om han inte kräks innan ni går på så kan du tanka honom full med det. Och sen så...."

"Rickard" avbryter Patrick. "Det kommer gå bra"

"Jag försöker bara ge dig lite tips"

"Det är bra, men försök att andas mellan meningarna. Jag kommer inte låta något ont hända honom"

"Tack, Patrick. Det känns tryggt att du följer med honom. Nog för att Nicklas är trevlig och så, men han är inte särskilt ansvarsfull"

"Ey!" gnäller Nicklas från soffan. "Jag kanske inte är skitbra på att komma ihåg möten och sånt skit, men om min polare mår dåligt så kommer jag göra vad fan han än behöver"

Rickard ser paff ut i några sekunder, men hämtar sig snabbt.

"Så klart, Nicklas" säger han. "Förlåt. Jag tvivlar inte på att du kommer vara till lika mycket hjälp som Patrick"

Jag har betraktat dem rätt så länge från fåtöljen. De har inte ens märkt att jag inte längre läser om att Kim K glömde North på ett hotell utan är fullt engagerade i att göra flygresan till New York så lätt som möjligt för Tony.

"Kan ni inte bara ge honom en sömntablett?" frågar jag och avslöjar att jag lyssnat på dem.

"Är du trög eller?" fnyser Nicklas. "Killen är självmordsbenägen. Tycker du verkligen att det är klokt att ge honom en låda med droger?"

"Han var självmordsbenägen. Han mår bättre nu" säger jag lugnt. "Dessutom behöver ni inte ge honom alla. Behåll burken själva och ge honom en tablett"

"Jag tror inte att det är en bra idé" säger Patrick med en, om möjligt, ännu lugnare röst. "Inte för att vi tror att han kommer dö av en tablett, utan för att han kan bli beroende. Om Tony, som ofta har svårt att sova, upptäcker att det finns något som hjälper så kommer han använda det. Det finns också en risk att han märker att det saktar ner hans hjärna när han är vaken och därför hindrar honom från att känna att han mår dåligt, om han gör det. Och eftersom att han inte är så motståndskraftig just nu så är sannolikheten att han ska ta den lättaste, och i det här fallet farligaste, utvägen stor. Därför vill vi helst undvika medicinering"

Rickard tittar imponerat på honom, och ser nästan stolt ut. Som om han är vrålimponerad över att han uppfostrat en kille som lyckats fånga in detta fantastiska kap, som dessutom har kunskaper om beroende och depression.

"Bra sagt, Patrick" säger han och ler. "När sa du att ni kommer vara framme i Los Angeles?"

Och så fortsätter de prata om resan. De pratar om hotell, kryssningen, stränder, surfing, mat och allt annat som Rickard oroar sig över.

"Har ni med en spruta?" frågar han plötsligt, trots att konversationen egentligen är över.

"En spruta?"

"Ja, en adrenalinspruta"

"Jaha" säger Patrick och rynkar pannan. "Nej, fan det tror jag inte. Nicklas, har vi med en spruta till Tony?"