28/6

1K 24 9
                                    


Även i dagsljus så är Tinos lilla lägenhet mörk, men tillräckligt ljus för att jag ska kunna se att anledningen till detta är ett stort, mörkt lakan som är uppspikat över fönstret. Vilken idiot. Om man ska hindra allt naturligt ljus så får man väl för fan skaffa en skaplig lampa så att det går att se någonting. Jag kan ju inte ens se om han fortfarande sover eller om han ligger med ögonen öppna och stirrar mot den gråmålade väggen.

Alla säger att man känner sig annorlunda efter sin första gång, men på ett bra sätt. Att man flyter på ett moln av endorfiner i flera dagar efteråt, och känner sig så vuxen och häftig. Det gör inte jag. Jag känner mig äcklig, som att jag verkligen är i behov av en dusch. Och jag känner mig billig, förstörd, som om jag inte längre är lika mycket värd för jag slängde bort något speciellt på en person jag inte ens gillar.

Så jag flyr. Jag letar upp mina kläder, sliter på mig dem och springer de två meter som krävs för att komma fram till dörren och försvinner ut i trapphuset. Med gråten i halsen springer jag ner för trapporna och ut på gatan. Och det är då jag inser att jag inte har någon aning om var jag är, eller hur jag ska hitta hem. Jag fortsätter springa längs gatan ändå, mest för att jag måste komma därifrån, men stannar så fort jag vet att han inte kommer orka leta efter mig.

Jag fumlar fram telefonen och letar upp mammas nummer, men ångrar mig inom en sekund. Jag orkar inte höra hennes gnäll om att jag är oansvarig, att det var dumt och att jag får skylla mig själv. Istället bläddrar jag vidare till Tonys, men ger upp det också. Det vore orättvist att störa honom nu när han försöker ha kul, särskilt eftersom att han ändå inte kan göra något. Molly skulle också döma mig, och Emma skulle inte se det som ett problem.

Så jag trycker på det namn som jag vet kommer hantera situationen bäst och lägger telefonen mot örat. Det går tre signaler innan han svarar.

"Sandra? Var har du varit?"

"Rickard" hulkar jag. "Hjälp mig"

"Men herregud. Sandra, hur är det?"

"Jag drack jättemycket igår, och mitt huvud gör skitont. Och jag hade sex med Tino, och nu hittar jag inte hem"

Jag är osäker på om han hör vad jag säger, för allt är gråtblandat och jag hulkar nästan panikslaget, men när jag är färdig så visar han att även om han inte har hört något så har han i alla fall förstått.

"Sandra, var är du?"

"Vid den där fontänen med Ceasar"

"Jag är där om en kvart. Behöver du nya kläder?"

"Ja, tack"

Det dröjer faktiskt inte alls länge innan Rickards röda porsche rullar in framför mig. Han kliver snabbt ut och går fram till mig.

"Hur är det med dig?"

Innan jag vet ordet av så har han lagt armarna om mig och drar mig till sig, vilket självfallet resulterar i att jag börjar gråta igen.

"Såja" viskar han.

När han slutligen släpper mig så är hans tröja prydd av en blöt fläck lika stor som ett pingisrack.

"Förlåt" mumlar jag och ser ner på mina skor.

"Oroa dig inte"

Han ler mjukt mot mig och tar fram en kasse från Louis Vuitton.

"Här"

Wow, han skojade inte när han sa 'Nya kläder'.

"Vad fan?" frågar jag pafft.

Älskade styvbrorDär berättelser lever. Upptäck nu