Du är min

uhh.. drama

Jag kramade om Adam. Så jävla hårt och länge. Ville aldrig släppa taget.

Han slutade. Han stirrade in i mina ögon. Det kändes som att han stirrade in i min själ. Som om jag var en bok. Läste varje sida och kapitel om mig. Efter en stund sänkte han blicken och stirrade ner i golvet.
Han var fortfarande ledsen. Varför var han det? Jag ville ju också vara hans. Det kunde bli vi två för alltid. Det var kärlek vid första ögonkastet.

"Adam. Jag vill också vara din" försökte jag säga så att han skulle förstå.
Han var fortfarande ledsen. Han steg upp och började årdna i köket. "Men säg något då!? Jag vill vara med dig för alltid" nästan skrek jag. Pannkakorna han hade gjort ställde han på matsalsbordet. "Vi ska äta frukost" försökte han. "Adam. Jag ser ju på dig att det är något".
"Hämtar du glas och oboy?" Han hämtade mjölken. "Adam!!" Jag förstod verkligen ingenting.

Adams perspektiv

Hon försökte få kontakt med mig. Hon var orolig. Hon förstod ingenting.

Jag tänkte ju inte förklara. Så jag ignorerade henne. Hon skulle inte få veta. Jag måste bara få tänka ut en plan. Vi kunde inte stanna kvar här. De skulle hitta oss och jag skulle bli inlagd på mentalsjukhus. Jag visste det. Annars så skulle doktorn inte boka ett möte tills imorgon. Fan. Jag kunde ju inte berätta åt henne. Vem skulle ens älska en psykopat eller mördare?
Hon skulle ta med mig till närmaste polisstation och jag skulle aldrig se henne mer.

Jag måste vara smart. Hon fick inte veta. Vi måste fly idag. Bara jag och hon. Okej jag måste snacka med jonas. Och kanske med min bror. Våra föräldrar satt i fängelse. Vi hade inte kontakt med dem. Andy hade ingenstans att ta vägen. Så han bodde med mig. Och jonas är min bästa vän och känns som en broder. Så jag ska snacka med dem. Men Anna får inte veta något.

Jag dukade bordet och satte mig ner. Anna hämtade oboy och satte sig ner.
"Adam. Du kan berätta för mig". Sa hon.
"Ehm.. ja du.. vimåstefly..." jag stammade fram orden. Hon gav mig en konstig blick.
"Vadå vimåstefly. Vad snackar du om?"
"Vi måste fly för att.. huset är inte mitt och vi måste till ett annat hus" det stämde inte riktigt men jag kunde använda det som en ursäkt just nu. Jag ägde huset. Det hade varigt mina föräldrars hus. De skulle sitta inne på livstid så vi hade fått alla ägodelar. Eller jag hade fuskat till mig ägodelarna. Genom att mörda de rätta nya ägarna.

Min far hade gett huset till en gängledare från frankrike. Men jag mördade honom och far gav huset till mig. Eftersom jag var äldre än Andy.
"Jag skule ha sagt det tidigare" sa jag. Hon nickade. "Jag antar att jag inte får mer detaljer?" "Nej det får du inte. Men vi ska fly idag. Och jag lovar att vi ska löpa kläder till dig snart. Men hjälper du mig att packa ner mina kläder?" Hon nickade långsamt.

Nästa dag

Vi hade åkt i timmar. Jonas körde och Andy satt i framsätet. Jag och Anna satt i baksätet. Jag hade egentligen ingen aning om hur vi skulle göra. Skulle jag behöva byta namn? Kunde de spåra oss? Skulle anna behöva färga håret eller något? Anna var efterlyst. Efterlyst i hela jävla sverige. Hur fan skulle vi kunna leva ett normalt liv här.
"Anna" sa jag tvekande. "Vad är det? Har du bestämt dig för att berätta mer detaljer?" Var hon fortfarande sur på mig från igår??
"Anna. Du är efterlyst i hela sverige. Vad tycker du att vi ska göra". Jag litar på anna. Hon tittade surt på mig. "Men varför kidnappade du mig då. Nu vill jag ju ha dig men inte då"
"För att jag trodde att jag aldrig skulle få dig. Jag älskar dig Anna".