Du är min

hoppas inte.

Några veckor senare

Jag vaknade upp i mitt och Adams rum. Jag vände mig om i sängen för att säga något till Adam. Men han var inte där. Suck. Jag ville att han skulle vara där.

Jag har aldrig varit kär. Men jag hade ju legat med killar då och då. Adam var snygg men jag visste inte om jag gillade hans personlighet mer än snygghet. För det var väl personligheten som räknades? Det var ju det alla sa. Att man ska gilla människan som person. Jag vet inte. Jag har fortfarande inte 1000 IQ.

Och jag vet inte häller vad jag ska tycka om att han kidnappade mig för att få mig. Ska han vinna mitt hjärta så enkelt? Nah. Han ska få kämpa mer för att på riktigt få mig. Han har mig kanske nu. Men han vet inte var han har mig alltså mitt inre jag. Mitt hjärta. Det är långt långt borta.

Jag vet inte. Det där lät fånigt. Men jag försöker att inte gilla Adam för mycket. Men ändå så vill jag ha honom. Men allt är så komplicerat. Jag vill ju ha kontakt med min familj. Kanske inte mina vänner för de suger. De kan springa efter killarna i skolan hur mycket de vill. Jag bor i samma hus som 2 snygga killar. Jaa.. som kidnappade mig. Och kan vaar idioter ibland... men ändå..

Adams perspektiv

Jag vaknade upp i min säng. Ja nu var det ju inte bara min säng. Utan Princess's säng och min säng. Hon sov ännu. Jag pussade henne på pannan och jag gick till min WIC för att ta på mig mina kläder. Jag kikade in i Annas WIC. Fortfarande tom. Vi skulle behöva gå och shoppa en dag. Men jag vet inte om jag kan lita på Anna. Ska se. Vi får diskutera det vid frukost bordet.

Jag klädde på mig en hoodie och ett par slitna jeans. Jag gick i barfota ner för trappan och in i köket. Jag gäspade och började göra en pankakssmet. Jag visste att Anna älskade pannkakor. Och jag kunde faktist laga mat. Jag hade lärt mig det i skolan. Jag tänkte göra frukost på sängen åt Anna.

Telefonen ringde. Fan. Anna kanske skulle hinna vakna innan jag var klar med hennes frukost. Jag suckade och tog fram min telefon ur bakfickan.

Doktor Lynn.. fan..

"Hej Lynn.. vad är det?" Svarade jag.
"Adam vännen". Hon talade alltid med en snäll och lugn röst. Det var för att hon var en doktor som talade med psykist störda. De hade för sig att jag var psykist störd.. de ville ha in mig på ett mentalsjukhus.
"Jo nu är det såhär vännen. Att du har fått en ny tid till mig. Vi ska bara prata lite om ditt tillstånd just nu". Jag hatade henne.
"När då?" Svarade jag.
"Imorgon. Vi vet ju att du anser att du inte är sjuk. Men vi skulle kunna hjälpa dig. Du skulle få ett normalt liv med vår hjälp vännen".

Jag la på. Jag måste gå till henne. Annars så gjorde de hembesök och då skulle de hitta Anna. Jag satte mig tyst ner på golvet och la huvudet i mina händer. Jag orkade inte.

Annas perspektiv

Jag steg upp ur sängen och gick till Adams WIC. Jag använde hans kläder för jag hade ju inte egna kläder.

När jag var påklädd gick jag ner för trappan och in i matsalen. Ingen där.
"Hallå?!?" Skrek jag. Inget svar. Jag gick in i köket. Bakom köksön hittade jag Adam. Grät han? Han satt på golvet med huvudet i sina händer. Ja han grät. Han tittade upp på mig och han var helt förstörd. Han lutade sitt huvud mot min axel. Jag kramade stelt om honom. "Vad har hänt Adam?" Sa jag.
En lång tystnad.
"Nu när jag har dig så vill jag inte förlora dig" han viskade. "Anna. Vill du bli min flickvän?"
Jag kramade hårdare om honom. Det kändes som att trösta ett litet barn. Han kramade tillbaka. "Ja". Jag viskade det mjukt i hans öra.

Jag var lycklig. Lycklig i den stunden som jag kramade om honom. Hur kunde jag vara det? Jag är galen. Jag vet inte vad jag håller på med men jag är galen. Men jag brydde mig inte. Jag ville vara hans i resten av mitt liv.