ROSIE ›› N.H

T J U G O E T T

Att ta sig hem från flygplatsen samtidigt som tårarna rann som Niagarafallen ner för kinderna, var inte det lättaste jag gjort. Men jag hade lyckats, det hade dock bara tagit längre tid än normalt men jag tog mig hem utan en skråma. Men att kliva in genom ytterdörren och finna lägenheten helt tom, samtidigt som att jag såväl visste att den skulle vara tom varje gång jag kom hem hädan efter, var den hemskaste känslan någonsin. För Niall hade åkt, och jag var kvar själv.

Att krypa ner i sängen som var vår medan mitt undermedvetna gång på gång påminde om att den tomma sidan skulle förbli tom. Jag visste inte hur länge Niall skulle vara borta, det visste han inte själv heller så hans sida av sängen skulle stå tom, länge.

Tårarna hade återigen funnit sin väg ner för mina kinder, men egentligen så hade dem aldrig slutat rinna. För jag visste inte hur jag skulle kunna sluta gråta, mannen jag älskade befann sig mest troligen på andra sidan jordklotet vid det här laget och ingen visste när han skulle komma tillbaka. Om han ens kom tillbaka. Tanken skrämde mig, men jag kunde inte låta bli att tänka på det heller. Det fanns ingen garanti för att Niall skulle ta sig tillbaka, som han själv förklarat det för mig en gång så handlade det egentligen bara om tur. Men han hade lovat mig att han skulle komma tillbaka.

Jag klarade inte av att sova, jag kollade konstant min telefon för att se ifall Niall hört av sig, men det hände inte. Troligtvis så fanns det inte tid för att skicka ett sms eller så hade dem inte landat ännu. Jag hade skickat ett sms till en kollega, eller ja, en vän bara för att ha någon att prata med. Men hon hade heller inte svarat, men klockan var långt efter midnatt så det var kanske därför. Tröttheten fanns, men jag kunde inte komma till ro. Hjärnan gick på högvarv av alla tankar som försökte komma fram på en och samma gång, hur scenario efter scenario spelades upp på hornhinnan. Bara han var okej.

Tårar, skrik och smärta. Det var ungefär det mina drömmar bestod av. Inte bara den första natten efter att Niall åkt utan alla nätter efter det. Han hade bara varit borta i ungefär en vecka men det kändes som en evighet då jag inte visste om han var okej, om han levde eller om han var skadad. Jag visste ingenting.

Dagarna spenderade jag på jobbet, begraven i massa jobb för att hålla mitt fokus på annat än honom. Jag hade inte hört något från honom på flera dagar men som han hade nämt i sitt senaste och också sista sms så skulle det nog dröja mellan gångerna vi kunde pratas vid.

Just got of the plane, can't tell you where I am unfortunately. But I'm here and I'm safe. Don't know when I get the chance to use my phone again but remember one thing; I will come back, in one piece and then I'll stay by your side forever. I love you, Rosie. Don't ever forget that.

Smset läste jag flera gånger om dagen, bara för att påminna mig själv om att han var okej, och att han älskade mig. Men det var mest den sista raden jag läste om och om igen. Och när jag läste orden så kunde jag långt bak i huvudet höra hur Niall viskade dem. Det gjorde inte lika ont att bli påmind om att han inte skulle vara hemma när jag kom hem, men jag grät mig fortfarande till sömns om kvällarna.

"Rosie?"

Jag slet blicken ifrån datorskärmen och kollade upp på Rebekah som försiktigt öppnat upp dörren till mitt kontor. Jag svalde hårt och pressade fram ett svagt leende innan jag nickade, ett godkännande på att hon hade min uppmärksamhet.
"The meeting with PS Writings is canceled. The manager just called and the team he was sending over is stuck in traffic at the airport. So he was wondering if it was possible to set a new time for the meeting?"

På ett sätt blev jag glad för att mötet inte blev av men på ett annat så blev jag ledsen över det, för då skulle jag ha en lucka i mitt schema. Jag var nästan hundra procent säker på att jag då skulle fastna i min egna bubbla där de olika scenarion jag skapat i mitt huvud spelades upp på repeat. Om att jag snart skulle få ett samtal om att Niall inte längre fanns, att han var allvarligt skadad eller att han försvunnit.

En rysning rörde sig genom min kropp och jag svalde återigen hårt. Jag lutade mig tillbaka på stolen och korsade armarna över bröstkrogen, för att skapa värme, medan jag försökte komma på en dag då jag inte hade så mycket att göra.

"On Friday?"

Rebekah nickade lätt innan hon lade huvudet lite på sned innan hon frågade

"Thinking about him?"

Att ha Rebekah som assistent, kollega och även vän var fantastiskt. Vi hade inte känt varandra så länge, bara några månader egentligen, för jag träffade henne först efter att jag tackat ja till Mike's erbjudande. Jag skulle alltså om bara någon månad vara chef över Conners & CO, men som Mike sagt, om jag ville så skulle han hjälpa mig att hitta ett nytt namn. Men jag visste inte. Skulle jag ens klara av att vara chef? Ha så mycket ansvar? 

"Yeah.. Always.."

Rebekah nickade försiktigt innan ett svagt leende spred sig över hennes läppar samtidigt som hon sade

"I'll call the manager and arrange a new meeting. How about going out for dinner tonight?"

Jag visste redan innan Rebekah svarat att hon hade något i tanken, men det var egentligen bara på grund av hennes leende. Men en middag kunde inte skada, det skulle vara bra för då kom jag ur lägenheten och jag var inte ensam.

"Sure. Text me the details when your done."

Ett bredare leende spred sig över hennes läppar innan hon snabbt nickade innan dörren sakta gled igen och Rebekah försvann ur mitt synfält. Jag vände återigen blicken mot bakgrundsbilden på min dator innan en tung suck lämnade mina läppar. Snälla, kom hem.

Resterande av dagen på kontoret gick otroligt nog ganska så fort. Jag hade lite pappersarbete att göra och det trillade även in några manus på eftermiddagen. Så även om mötet ställdes in så fann jag andra saker att lägga fokus på. Rebekah hade bokat bord på en nyöppnad restaurang som låg i närheten Central Park, och vi hade kommit fram till att vi skulle mötas utanför restaurangen ungefär en kvart innan.

Väl hemma så tog jag en lång och välbehövlig dusch, tog mig tiden att faktiskt sminka mig även om sminkningen bara bestod av lite mer mascara än normalt och ett neutralt läppstift. Håret satte jag upp i en knut medan det fortfarande var fuktigt, bara för att jag var för lat för att locka håret. Eftersom att vi skulle ut och äta så ville jag inte klä mig för uppklätt men heller inte för vardagligt. Så jag tog på mig de svarta jeansen jag haft på jobbet under dagen men bytte ut den vita blusen mot en långärmad, vinröd tröja med djuprygg. Inte för uppklätt men heller inte för vardagligt.

Att få spendera kvällen med Rebekah var helt underbart. Hon hade frågat mig om honom, och jag hade berättat mer om den fantastiska människan jag älskade. Men jag hade utelämnat detaljen om att han tekniskt sätt friat till mig på flygplatsen innan vi skiljdes åt. För det minnet ville jag behålla för mig själv.