gudarna på Västerbron [n.f]

3

"Ester vad händer?", min mamma stod i dörröppningen. Jag screenade bilden innan jag stängde av mobilen och mötte mammas blick.

"Det är lugnt mamma, det är inget". Hon tittade tveksamt på mig. "Säkert?", frågade hon. Jag nickade och hon stängde dörren innan hon försvann.

Okej. Jag intalade mig själv att det hela var ett jävla sammanträffande och att det inte var ödet eller Gud som fått det här att hända, låste upp mobilen och gick in på bilden igen.

Det var väl inget speciellt egentligen. Axeljiggy hade lagt ut en selfie på sig själv, det var det. Det som var så konstigt var det han hade skrivit i caption:
"Ni som är sugna på att skriva, spela något o bara lira. Min mail är öppen för er, vi hör kanske av oss och förhoppningsvis blir det något mer, vem vet? Drömmar kan upptäckas i Stockholm det är här allting hänt. Vi var bara fyra killar nu är vi nästa(n) Kent."

Mina ögon läste om texten flera gånger för att verkligen få innerbladen att sjunka in.

Som jag och hela Sverige fattade det som, fanns det alltså en möjlighet att få skriva låtar tillsammans med honom och de andra. Hov1 bjöd bokstavlig talat in någon av oss som läste under hans bild och skickade in ett bidrag att få åka till Stockholm.

När jag var mindre hade jag skrivit mycket texter hemma, allt från noveller till poesi. För två år sedan snodde jag den gitarr som August fått i julklapp men aldrig använde, och började sakta men säkert lära mig spela. Mina fingrar var ganska korta så det var väldigt svårt i början att ta ackord, plus att jag nästan inte hade någon fritid då jag alltid tränade. Men jag lärde mig. Och det var för bara några månader sedan som jag skrev färdigt vad som blev min första riktiga låt. Jag påstod inte att det var en bra låt, men det överraskade mig att jag kunde göra något annat än att åka runt på en is.

Det var därför det kändes som att bilden talade till mig, det var som att den ville att jag skulle ta chansen. Den visste att jag kunde spela gitarren och den visste att jag kunde måla upp bilder med bara mina ord.

Helvete. Jag måste ju vara med.

Jag vet inte riktigt vad jag tänkte skulle hända om jag "vann", men på något vis visste jag att det här var en chans som man bara får en gång i livet och att jag skulle ta den. Gud, hur klyschigt lät inte det?

Jag hämtade min gitarr som stod lutandes mot mitt skrivbord, rotade fram en bläckpenna och ett anteckningsblock och satte mig vid skrivbordet.

"Jaha. Dags att skriva något riktigt ärligt...", mumlade jag för mig själv.

För er som aldrig testat att skriva en låt: försök om ni vill, men det är inte alls lätt. För det första måste man komma på en bra text, vilket jag inte hade några större bekymmer med. Men sen ska man även hitta på en melodi och hur ackorden ska tas samt när alla ord ska sjungas.

Efter en timme av svordomar, gnisslande tänder och många misslyckande försök till en låt knackade pappa på dörren.

"Kom in", sa jag och la ifrån mig gitarren.

"Hej, jag tänkte bara säga att det är lunch nu, eller ja nästan middag...", han tittade på gitarren som nu låg på skrivbordet.

"Vad gör du?", frågade han nyfiket.

"Jag spelar lite", sa jag. Jag kunde riktigt känna hur mina kinder blev rödare och rödare. På något vis skämdes jag över att jag tyckte det var kul att spela gitarr.