gudarna på Västerbron [n.f]

2

När jag vaknade dagen efter kände jag mig ytterst förvirrad. Min nacke var stel, jag frös, det lät som om något eller någon tjöt och min säng kändes konstig. Sakta slog jag upp ögonen och för bråkdelen av en sekund började mitt hjärta att skena iväg då jag inte kände igen mig. Det här var inte mitt rum. Det tog ytterligare några sekunder innan jag fattade att jag hade somnat i soffan igårkväll. Utanför våra stora fönster var det fortfarande mörkt, hatade vintertid, men jag kunde se så pass mycket att jag såg snön som ven förbi. Vinden ilade och det var nog det som tjöt vagt.

Jag letade reda på min mobil i soffan och kollade hur mycket klockan var. Halv nio. Mamma och pappa måste ha åkt utan att säga hejdå, vilket kändes konstigt. Jag reste mig ur soffan och gick ut från vardagsrummet och uppför trappan. När jag kom upp möttes jag av en chockerande bild.

I vårt "lilla vardagsrum" här uppe satt August, mamma och pappa nerstoppade bland täcken och kollade på film.

"Men ska inte ni jobba?!", utbrast jag. Både mamma och pappa ryckte till lite när det gick uppför dem att jag var här uppe men August flinade bara.

"Har du inte lagt märke till att det snöar som ut av bara hel-"
Pappa avbröt honom. "Språket unge man!". August himlade med ögonen.

"Är det snöstorm?", frågade jag. Mamma nickade och pausade filmen som de kollade på. "Det blåser kuling och vräker ner snö så vägarna är nästintill avstängda. Både pappa och jag fick meddelandet om att de rekommenderar att inte åka någonstans idag".  Jag tackade Gud för att jag inte hade träning. Vår tränare hade säkert velat ha ordinarie pass trots storm.

Mamma, pappa och August makade på sig så att jag också fick plats i soffan och sen satt vi där och kollade på film i princip hela förmiddagen. Först kollade vi färdigt på den filmen som var igång och sedan började vi på en ny.

Det var inte förens min mage började kurra som vi steg upp.
"Brunch dags!", sa mamma och jag fnissade lite. Hon visste knappt vad brunch var, utan det var jag som hade använt det någon gång innan framför henne.

Vi bestämde oss för att hjälpas åt med maten och gick ner till köket. Jag letade fram ett recept på veganska bananpannkakor och August tittade äcklat på mig när det gick uppför honom att han skulle bli tvungen att äta veganskt. Jag räckte ut tungan i respons. Råtta.

Klockan var runt halv tolv när brunchen var färdig. Det hade äntligen börjat bli ljusare, så pass mycket så att man kunde se utomhus. Jag hade aldrig sett så mycket snö förut. Man såg knappt något längre bort än en meter pågrund av snön som virvlade runt och på marken låg redan säkert en halv meter snö. Även om det var obehagligt att det var så mycket snö var det också mysigt på ett sätt. Det var skönt att ha hela familjen hemma och äta "frukost" tillsammans för en gångs skull. Det brukade alltid bli att jag åt först, sen mamma och pappa och sist August pågrund av träning och sovrutiner.

"Alltså Ester vad är det här ens?", frågade min lillebror mig, syftande på den veganska äggröran jag gjort på tofu. Jag gav honom en blick. "Det är iallafall godare än det du lagar", sa jag.

Mamma hostade till.

Man kunde riktigt se hur kränkt August blev när det gick uppför honom att det jag sa var sant. Ha, jag älskade att burna honom.

Vi fortsatte äta brunchen och när vi var färdiga smet jag upp på mitt rum. Jag hade inte riktigt haft tiden att kolla vad som hänt på min mobil medan vi lagade maten, så jag slog mig ner i min säng och klickade mig in på mobilen.

Jag hade fått några notiser, de flesta var från gruppchatten som jag och mina lagkamrater hade. Många klagade över att träningen säkert inte skulle bli av imorgon heller, men jag orkade inte riktigt bry mig. Det var visserligen tråkigt om den inte blev av men jag tror att vi alla överlevde utan isen i två dagar. Det enda problemet egentligen var att säsongen snart skulle dra igång och om vi missade för många träningar i rad så tappade man ganska mycket.