gudarna på Västerbron [n.f]

28

Min första tanke efter att mörkret omfamnat mig, var att det var mörkt. Inte ett sådant där kompakt mörker som när man stängde in sig i ett rum utan något ljus, utan mer som ett när man var utomhus i en skog på natten. Enda möjliga ljuskällan ute i skogen var de små stjärnorna upphivade på himlavalvet och möjligtvis gubben i månen.

Jag lyfte på huvudet. Och visst var det stjärnor ovanför mig. Miljontals. I takt med att jag blinkade verkade det som att himlavalvet expanderade och stjärnorna ökade i antal. Jag var där jag var ett tag och bara tittade upp på dem. Vi var ensamma, jag här nere och de där uppe. Gubben i månen syntes inte till någonstans.

När jag väl sänkte blicken från himlavalvet kändes jag vid hur tungt mitt huvud kändes. Det var som att någon hade placerat vikter kring mina öron och varje rörelse jag gjorde blev en kraftansträngning. Det kändes obehagligt. Som om mina ögon också påverkades av den här tunga gravitationskänslan, sjönk min blick ned till mina fötter. Jag stod med mina älskade dr. Martins på okänd mark. Det gick inte att urskilja om det var gräs, asfalt eller något annat jag stod på. Nyfiken som jag var, böjde jag mig därför ner och kände efter med en trevande hand. Kullerstenen under mig kändes kylig mot min varma hand. Jag drog åt mig handen snabbt och rätade på mig.

Var hade jag egentligen hamnat?

Jag var inte hemma, den saken var så säker. Min hjärna kunde inte heller ta in omgivningen eftersom det var så mörkt. Men platsen kändes på något sätt... inte främmande. Det var kullersten under mig och stjärnor över mig. Någonstans bland mina minnen visste jag plötsligt att det gömde sig ett litet ett. Ett som inte ville bli hittad så lätt. Om det bara kunde vara lite ljusare så hade jag åtminstone kunnat se lite bättre.

Något klöv himmeln. Min tanke måste ha gått i uppfyllelse, även om den inte direkt hade varit en önskan.

Platsen jag var på lös upp av denna blixt för en kort stund. Mörkret som följde efter den varade inte länge, för ytterligare en svepte fram över himmeln, även om det var molnfritt och ingen åska dundrade. Det kunde väl ändå inte blixtra om det inte fanns några åskmoln? Och hur kunde ljuset som följde efter blixten vara i sekunder, och inte hundradelar? Förnuftet inom mig ville ha svar, men jag ville inte vara den som klagade på detta märkliga fenomen. Nu kunde jag åtminstone se lite med jämna mellanrum.

Den tredje blixten visade upp kullerstenarna under mig. En fjärde visade upp att jag stod på en bro med stenmur runt omkring mig likt en trasig ram. Innan den femte hann slå till drabbade en impuls mig. Jag måste lägga mig ned på marken. Annars kunde jag bli träffad av blixten. Snabbt la jag mig ned på marken och väntade på att ljusfenomenet skulle ske en femte gång.

Men det hände aldrig. Det enda som hände var att en isande kyla kröp igenom min kropp, en kyla som kom från kullerstenarna. Den kändes som att den skulle slita itu mig i takt med att tiden passerade nere på marken, och särskilt mitt nu bultande huvud. Jag försökte resa på mig, men det var som att jag var fast i marken. En krypande panikkänsla började slå rot i min tunga kropp.

Stjärnorna ovanför mig var min enda tröst och distraktion. Jag försökte komma på namnet på den stjärnbild som var rakt ovanför mig, en som var utformad som en kastrull. Om jag hade varit mindre hade jag säkert kommit ihåg namnet, men nu ville det inte komma fram. Det gömde sig tillsammans med namnet på platsen jag var på.

Ett avlägset ljud ljöd plötsligt. Det var det första ljudet jag hörde här, och till min stora fasa insåg jag att det kom från något eller någon bortom mitt synfält. Volymen på ljudet förstärktes för varje sekund som passerade, och jag förstod att det var för att källan rörde sig närmre mig. Tillsist var den precis vid mitt huvud. Jag gjorde några meningslösa försök i att flytta på mig, bort från både kullerstenarnas kyla och rösten.