gudarna på Västerbron [n.f]

1

Det var jullov och jag hade nyss tränat ett ut av mina många och hårda träningspass. Eftersom jag blev så trött av att träna gjorde jag i princip ingenting om dagarna, förutom att kolla på film och läsa böcker. Men en dag bestämde jag mig för att göra något annat. Det är här mitt kaosartade tillstånds historia börjar.

Det var onsdag och jag hade kört ett hårt pass i rinken. Vi hade kört träningsmatch och jag hade lyckats få in två puckar på Frida, vår bästa målvakt. Efter passet hade jag till och med fått beröm av Frida som vanligtvis var en alldeles för stor vinnarskalle och dålig förlorare för att hantera sådana situationer.

I omklädningsrummet var jag tyst. Inte för att jag var på dåligt humör eller något utan bara för att jag var tankspridd. Det var ofta jag zonade ut från verkligheten och drömde mig iväg. Därför satt jag där på en bänk och bytte sakta om i tystnad samtidigt som de andra i mitt lag pratade på.

Det var när alla de andra tjejerna dragit hem och det bara var jag kvar som jag hörde låten ur omklädningsrummets radio. Även om jag inte trott att jag skulle gilla deras musik och den typen av musik någonsin var jag tvungen att erkänna att Hov1s singel var väldigt bra. Till och med så bra att jag la till den till min tråkiga spellista, som annars till stor del bestod av låtar av exempelvis Tove Lo. Inte för att hon var tråkig då.

Jag scrollade igenom min Spotifylista i väntan på bussen utanför arenan som skulle ta mig hem. Idag såg ingen av låtarna på listan riktigt lockande ut, så suckandes satte jag på första bästa möjliga vilket råkade vara den låten av Hov1 som jag hade hört tidigare, Ska vi? .

Bussturen tog ungefär tjugo minuter och på den tiden hann jag lyssna på låten några gånger. Efter femton minuter av att ha lyssnat på samma låt om och om igen började jag kunna delar av låten, samtidigt som mitt intresse för låtens skapare växte.

"Ska vi? Kanske inte borde, skadar båda..", nynnade jag när jag stigit av bussen. Egentligen var jag ganska töntig som gick här för mig själv och sjöng på en låt, men eftersom det var så glesbefolkat här där jag bodde var risken liten att någon skulle höra mig. Så tyst fortsatte jag att nynna samtidigt som jag promenerade mot mitt hus.

Det hade snöat föregående natt så det var ett väldigt snötäckt landskap som jag pulsade fram igenom på vägen hem. från bussen. Min väska med mina hockeysaker skumpade mot mina ben och sista biten uppför trappan till mitt röda hus värkte min axel pågrund av tyngden. Att promenaden från busshållsplatsen hade tagit ett par dussin minuter hade inte direkt hjälpt heller.

Klockan var endast halv tolv, så när jag öppnade dörren och möttes av ett ensamt hus blev jag inte orolig. Min lillebror var hos en kompis och båda mina föräldrar jobbade. Jag sparkade av mig mina snötäckta kängor och gick uppför trappan till mitt rum för att dumpa av väskan och hänga av mig jackan. Det var skönt att äntligen vara hemma.

Mitt rum var ganska litet enligt mig, men på något sätt lagom. Det rymdes en säng, skrivbord och garderob vilket var allt som behövdes egentligen. En sak som jag dock alltid stört mig på var att jag aldrig lyckats få till det här med en bra färgskala. Allt i mitt rum var i olika färgskalor vilket var otroligt irriterande.

Jag slog mig ner vid mitt skrivbord och kopplade in min telefon med min högtalare. Så fort musiken började strömma ut kände jag mig betydligt lättare på ett sätt. Även om jag gillade att vara ensam tyckte jag det var skönt med bakgrundsljud. Musiken fick mig också att kunna bortse från mitt oprofessionellt inredda rum.

Jag studerade vyn från mitt fönster samtidigt som jag småstretchade mina ben på skrivbordsstolen. Utsikten från mitt fönster var fin, särskilt en dag som denna. Skogen som bara låg några hundra meter till vänster hade snötäckta grenar som tyngdes ner och vår grannes fält, han var en bonde, glittrade i solen. Hej mitt vinterland var det absolut en jullovsdag som denna och jag kunde inte låta bli att älska Luleå lite mer.