Vad gör man, när man blivit kidnappad och får reda på att hela sitt liv har vart en lögn?
Vad gör man, när man ligger på golvet i ett kolsvart rum och gråter så att ögonen snart ska ploppa ut?
Vad gör man, när man faller för honom?
Jag väcktes av solstrålarna som nästan brann mot mina ögonlock. Woooooow! Rummet var enormt! Igår hade det vart för mörkt och jag hade var helt borta i mina egna tankar. Men nu, nu kunde jag se allt. Det var så fint.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
Jag befann mig i en storstad? Det började bubbla i min mage. Trodde jag skulle sitta inlåst i en källare resten av mitt liv, men med denna utsikt, I mean.. Jag lever ju typ livet. Vid sidan av sängen stod ett nattdugsbord med 2 tabletter och ett glas vatten. Längst ut på sängen låg lite kläder som jag snabbt klädde på mig. Jag skippade tabletterna då jag inte hade någon aning om vad de innehöll.
Mina fötter gjorde så trägolvet knakade medans jag rörde mig försiktigt mot ett av de stora fönstrena. Jag stod där och glodde ett tag. Utsikten var helt otrolig och jag började må lite illa när jag insåg hur högt upp jag var.
*Knack knack* snälla herre gud får man inte ens en sekund för sig själv?
"Det är frukost, jag ska exportera dig till matsalen." Sa en manlig röst som plötsligt står vid sängkanten.
Jag börjar gå mot en korridor och inser att ingen vakt befinner sig i korridoren, killen möter min blick men bryter den snabbt och börjar gå framåt medans han säger.
"Det är ingen idé att du letar efter en utväg vi har vakter vid varje dörr och dessutom kolla bakom dig."
Jag kollade bakom mig och två killar blockerade genast mitt synfällt.
"Hej!" Sa jag med en lite för glad röst och började sedan små skratta för mig själv utan att veta varför.
Jag hade kommit till himlen, bokstavligt talat. Bordet framför mig var fylld med mat. Filip skulle älska det här. Jag måste bara komma ihåg att jag är hos mina kidnappare och inte hos Filip, en klump av rädsla bildades i min mage. De kan döda mig när de vill, skulle inte förvåna mig om de alla bär vapen på sig just nu.
Killarna sprang till bordet och satte sig, fem gudomliga killar satt framför mig och kastade i sig mat. Får man tänka så om sina kidnappare?
"Ta för dig" Sa Cole med en samettslen röst. Han stod i köket och stekte pannkakor.
"Inte hungrig" Svarade jag kort och log mot honom. Men innan han svarade hördes en ny röst bakom mig.
"Du måste äta, sätt dig ned"
"Jag är inte hungrig" Sa jag med en kaxig röst och vände mig om så jag fick ögonkontakt med killen. Oj han var snygg eller jag menar han ser ut som en åsna som fått barn med ett troll.
"Det var inte en fråga" Svarade han surt.
"Nehe ska du tvinga mig eller?" Svarade jag
"Om det behövs" Hans ansikte visade inget täcken på skoj och klumpen i min mage blev bara större och större.
