"Vänta" Du skriker efter mig men jag stannar inte, vill inte att du ska se tårarna som rullar ner längs mina kinder. Det var inte meningen att detta skulle hända, det var inte en del av planen.
Regnet öser ner och skapar stora pölar på marken, inte en enda människa syns till, förutom du. Jag och du. Ute på gatan, själva. På julafton. Två femtonåriga killar. Det borde inte vara så, vi borde vara hemma hos våra familjer och öppna julklappar. Istället går vi här ute, genomblöta av regnet. Du förbannad och jag gråtandes. Båda vetandes att vi aldrig kommer få se solen imorgon, eller någon dag efter det. Vi fuckade upp, vi fuckade upp riktigt illa. Och vi kommer få betala för allt. Det är bara en tidsfråga innan Han får reda på det, ändå är vi påväg dit. Det finns inget sätt vi kan rädda upp detta på, det är kört.
"Vänta då!" Du är förbannad, på mig, på Han, på allt. Jag ångrar nu att jag drog in dig i detta, allt är mitt fel och nu måste vi båda betala för det. Vi borde fly, springa för livet åt andra håller men ändå fortsätter vi gå. Varje steg är ett närmare slutet. Vi kan inte fortsätta.
Jag stannar plötsligt och det är inte förrän nu jag märker mina händers röda färg. Förstelnad står jag still och stirrar på mina händer. Börjar inse vad det är vi gjort. Du kommer ifatt mig och lägger din hand på min axel, jag låter den ligga kvar även fast den troligtvis liknar min i färgen och att det var just din närhet som fuckade upp allt. Som fick oss att göra det vi gjorde. För att vi är fega.
Vad ska våra föräldrar säga när de får reda på vad vi har gjort och varför vi gjorde det? Kommer de någonsin få reda på det, varför vi gjorde det? Kommer de någonsin förlåta oss för vad vi har gjort? Kommer vi, du och jag, någonsin kunna förlåta oss själva?
"Du, du gjorde vad vi behövde göra" säger du tröstande och klappar tafatt på min axel.
"Gjorde vad vi behövde göra? Är det så du ser det? Fattar du inte vad vi har gjort? Vi har mördat någon, bara för att du är så jävla rädd för vad folk ska tycka. Vet du vad? Det hade varit så mycket enklare om du bara erkänt, du kan inte hamna i fängelset för att du är bög. Men vill du veta en sak? Du kan hamna i fängelse för att ha mördat någon" Jag skakar av mig din hand och ser utmanande mot dig.
"Tyst, prata lite lägre" väser du. Är det verkligen det enda du kan tänka på? Att jag ska vara tyst? Vi har fan mördat någon och det enda du är vara orolig för är att någon ska höra att du är homosexuell.
"Men förlåt, jag ska vara lite tystare annars kanske myrorna råkar höra att du är bög" säger jag ironiskt, skrattar samtidigt som jag gråter. Du ger mig en sårad blick och hade det inte varit under dessa omständigheter hade jag känt sympati för dig, men inte nu. Det är din rädsla för att komma ut som har satt oss i den här situationen. Vi står här ute på gatan, i spöregn på självaste julafton.
Det var för två år sedan detta började, när jag var tretton. Det var då jag träffade honom första gången, äldre och spännande. Han fångade mitt intresse, men Han visade sig vara någon annan. Han började att hota mig med att Han skulle skada min familj, dig och alla jag någonsin brytt mig om. Så jag gjorde det, allt Han ville. Rån, inbrott, langning och stölder. Det kunde gå dagar, veckor eller månader utan att Han hörde av sig, ändå gjorde jag inget åt det, jag fortsatte. En konstant känsla av rädsla för att han skulle skada de jag älskar. Jag vet ju vad Han är kapabel av. Jag vet vad Han gjorde med dig när Han fick reda på att du visste vad jag gjorde för honom. Det var så Han fick med dig på mina uppdrag, Han hotade med att skada din familj. Nu står vi här, lite mer än ett år senare, och har misslyckats så jävla hårt. Räknar de sista timmarna, de sista andetagen.
Jag ser hur de första tårarna faller från dina ögon och hur din hållning ändras, du sjunker ihop och flackar runt med blicken. Jag förstår att du inser vad vi har gjort. Fler och fler tårar faller ner från dina ögon och du torkar frustrerat bort dem med ärmen på din gula hoodie. Hur arg och besviken jag än är på dig kan jag inte låta bli att omfamna dig.
Jag kramar hårt om dig, du lägger dina armar runt min midja och trycker ditt ansikte mot min hals. Båda med tårar rinnandes ner för kinderna.
"Förlåt, allt är mitt fel" får du fram mellan dina snyftningar och jag lägger hakan på ditt huvud, stryker försiktigt handen upp och ner för din rygg i en tröstande gest.
"Det är inte bara ditt fel, vi båda fuckade upp. Mest jag" säger jag tröstande, det är inte bara ditt eller mitt fel, vi båda fuckade upp. Men det var jag som drog in dig i detta.
"Jag älskar dig" yttrar du plötsligt och släpper kramen lite så du kan se rakt in i mina blåa ögon med dina förtrollande smaragdgröna ögon.
"Jag älskar dig med" Jag böjer mig försiktigt fram och lämnar en snabb kyss på dina läppar, sedan drar jag dig emot mig igen och kramar om dig hårt. Vill aldrig att du ska lämna min sida någonsin igen.
Där står vi. Två femtonåriga mördare. Mitt på julaftonskvällen. Dyngsura av regnet som faller ner från den mörka himlen. Ovetandes om framtiden. Men jag vet att vi klarar det tillsammans. Du och jag, för alltid.
