I'm happy, are you? O.M

Kapitel 15

Kapitel 15:

Previously:

Jag har ju alltid tagit ogge till hjälp, vi har varit som bröder sen vi var små och nu är allt förstört mellan oss. Jag måste fixa de här, jag skiter i Felix. Jag ska få tillbaka mina bästa vänner vare sig de vill eller inte.

Vanessas perspektiv:

"Vanne, kan du komma en snabbis?" Ropar mamma. Jag springer ner för trappan och in till köket.

"Vad?" Frågar jag glatt när jag kommer in till köket.

"Wow, du var ovanligt glad. Kan det ha något med Ogge att göra?" Påstår hon och flinar mot mig.

Mina kinder hettar till. Jag väljer att inte svara utan att istället byta samtalsämne.

"Vad ville du?" Mamma flinar bara då hon förstår vad jag gjort.

"Kan du vara snäll och gå till affären och köpa lite yoghurt till frukosten i morgon?"

Jag ler stort.

"Klart jag kan!" Mammas mungipor slår upp i ett bländande leende.

"Tack gumman" jag besvarar hennes leende och vänder mig om för att springa upp till mitt rum igen då mamma helt plötsligt säger åt mig att hon ska betala. Som om hon visste att det var plånboken jag var påväg att hämta. Jag nickar och går ut i hallen, sätter mig på en pall och börjar dra på mig skorna.

"Här har du pengar, köp något gott till i kväll också." Säger mamma samtidigt som hon lägger pengarna bredvid mig. Jag ler mot henne som svar och fortsätter med att knyta skorna.

När jag är klar ställer jag mig upp och granskar mig i spegeln. Klädd i ett par ljusgrå mjukis shorts, ett vitt pösigt linne och en turkos tjocktröja går jag till affären.

Fem minuter senare kommer jag in i affären och går direkt till mejeriavdelningen där jag ska köpa yoghurt. Som alltid när man kommer till denna avdelning så har man en tendens att börja frysa och på grund av mitt klädval så fryser jag extra mycket. Jag öppnar dörren till kylen snabbt och tar ut två paket vaniljyoghurt för att sedan gå emot fruktdisken och hämta lite jordgubbar. Med snabba steg mot fruktavdelningen rundar jag hörnet förbi brödhyllan och kommer fram till bären. Jag tar upp det sista paketet med jordgubbar när jag känner att någon trycker in sina fingrar i sidan på mig. Något som får mig att hoppa till och tappa jordgubbarna på golvet. Jag vänder mig snabbt om för att se vem som orsakat all den här skadan och ser honom av alla personer i hela världen. Oscar. Oh, great.

"Vad fan var det där bra för?" Ryter jag argt. Han flinar innan han snabbt ändrar ansiktsuttryck till något som speglar ånger.

"Ehm" Mumlar han fram. Jag suckar högt. Klart att han inte ens ska ha någon anledning till den där onödiga gesten.

"Nej, Oscar. Jag orkar inte ens lyssna på dig" Jag struntar i jordgubbarna som ligger på golvet och börjar gå mot godishyllan.

Oscars perspektiv:

Eh, fan också. Bra Oscar, bra början.

"Vanessa! Vänta!" Ropar jag efter henne när jag ser den där perfekta tjejen gå ifrån mig. Hon ska bli min, en dag.

Hon vänder sig snabbt om.

"Vad Oscar?! Vad?! Vad vill du mig?!" Väser hon argt. För att vara ärlig passar det henne. Hon är snygg när hon är ilsken.

"Ey, chilla jag vill dig inget illa. Vi kan väl hänga lite?" Svarar jag och ler stolt samtidigt som jag höjer händerna upp i luften för att signalera att hon ska ta det lugnt.

"Hänga? Du vill vara med mig? Vilket skämt Oscar, jag skrattar högt. Var är de andra killarna? Bakom hörnet?" Hon tittar irriterat på mig och jag fortsätter bara le vilket bara verkar göra henne ännu argare.

"Ja, jag vill vara med dig och nej de andra killarna är inte här." Säger jag lugnt och mjukt. Hennes blick på mig mjuknar och hon suckar.

"Visst, häng på då. Men försök inte med något" hon vänder sig om och går mot godishyllan. Jag ler av segern, det här var ovanligt lätt.

När Vanessa börjar plocka godis lutar jag mig bakåt mot en hylla och skådar henne bakifrån. Jag funderar även på vart allt gick fel, när jag valde att lämna henne för killarna och av vilken anledning? Vi var bästa kompisar och helt plötsligt, inte.

"Så, vad ska vi göra?" Frågar jag efter ett tag. Hon vänder sig om och ser likgiltigt på mig innan hon vänder sig tillbaka och fortsätter att plocka godis.

"Jag vet inte vad du ska göra men jag ska i alla fall handla det här och sen gå hem." Svarar hon med en neutral ton i rösten.

Jaha, trevligt. Nu då Oscar?

"Jag kan hänga med dig hem?" Säger jag, men det låter mer som en fråga. Hon rycker bara på axlarna som svar och går mot kassan. Jag går ut från kassorna och väntar på henne vid slutet av rullbandet. När det var hennes tur i kön tar jag hennes saker medan hon betalar för att det skulle gå snabbare.

"Kan jag få mina saker?" Undrar hon och ger mig ett försiktigt leende. Något som fick mig att fundera på om hon kanske kan förlåta mig i inom en snar framtid. Jag ger henne självklart sakerna och ler stolt.

Vi gick ut ur affären och börjar gå hem mot oss, grannar you know. Efter en ganska lång tystnad, enligt mig, harklar jag och hon vänder blicken till mig och kollar på mig med en frågande blick.

"Varför hatar du mig?" Jag ler lite halvt och tittar fundersamt på Vanessa. Reaktionen hon får av frågan gör att jag redan ångrat att jag ställt den.

"Är du fucking seriös? Frågade du precis varför jag hatar dig?" Väser hon fram och ser argt på mig.

Oups..

"Jag antar det?" Mumlar jag och ser lite ledset på henne. Varför ska det här vara så svårt?

"Listan är för lång Oscar, du om någon borde veta exakt vad anledningen till varför jag ogillar både dig och de andra killarna är. Det är trots allt ni själva som har skapat dessa anledningar"

Jo jag vet och jag ångrar det. Jag suckar besviket. Varför var jag så dum. En sån idiot?

"Jag vet inte varför Oscar, jag frågar mig själv just den frågan varje dag." Mumlar hon fram och fortsätter gå utan att ge mig en enda blick.

Jag ser förvånat på henne.

"Sa jag just det där högt?"

Hon skrattar tyst innan hon svarar:

"Ja det gjorde du."