Mitt namn är Fox

Kapitel 17- Det brinner

Att det ska finnas typer som tror att de är bättre än alla andra. Att de finns sådana i varje hörn i varje gränd i vårt land och värld. Att det finns typer som tror att de är värt allt och att de inte bryr sig om någon annan en sig själva.
Jag kollar på sängbordet och ser det gröna smaragd halsbandet Alisa ville ha. Jag tar upp det och går till henne där hon sitter framför sminkbordet. Rummet är väldigt ljust med väldigt många olika färger. Kuddar, överkast, möbler, gardiner och mattor har alla olika färger och mönster. Själv ser Alisa yngre ut nu när hon inte har de där smutsiga trasorna jag alltid sett henne i. Nu när hon har sitt mörkbruna hår uppsatt på huvudet och klädd i en gul lång klänning.

"Var det detta halsbandet du menade?" frågar jag henne och ger henne halsbandet.

"Ja det var det" säger hon och knäpper fast halsbandet runt sin hals.

Hon gör det enkelt som hon är van med att knäppa tunga halsband runt sin hals. Men hon är ju släkt med drottningen så varför skulle hon inte kunna det. 

"Hur ser jag ut?" frågar hon och ställer sig upp.

Jag ger henne ett leende och nickar. Hon är vacker, det har hon alltid varit och utan smutts i ansiktet ser hon ut att må bättre. Men det gör vi alla när vi är så långt borta från slummen.

"Ni ser bra ut" säger jag tonlöst, för det här får mig inte på bättre humör.

"Vad gjorde min son för att få dig på ett sådant dåligt humör" frågar Alisa och kollar på mig allvarligt.

"Ni var ju vänner innan allt detta, men vad förändrades för jag kunde höra ert gräll igår kväll ganska högt" fortsätter hon.

Ja, vad förändrades. Ni flyttade, ni ljög om vilka ni var och nu har ni dykt upp här. Medans jag inte kan få utlopp för mina känslor måste jag låtsas som om allt är bra och fortsätta jobba. Eftersom jag inte är släkt med en drottning. 

"Det var inte bara ni som hörde" säger jag tyst och mest för mig själv.

"Huh?"

"Det finns mycket att säga, men inget jag vill ta upp" säger jag och kollar ut genom fönstret.

"Men.....?" börjar Alisa men blir avbruten av att någon knackar på dörren och går in. 

Såklart är det ingen mindre än den lilla lögnaren Edmund. Eller ska jag tilltala honom som Edmund lord af Palos. Som kommer in och han ger mig ett frågande leende medans jag ger honom en dödsblick. Han tror att allt är bra mellan oss, hur kan han göra det. Sedan vänder han sig till sin mamma.

"Mor, moster letar efter dig. Hon ville något om pastell eller krita" säger han och gör en grimmas som om det var något han inte brukade säga.

"Ja, juste min kära syster skulle bestämma färg på något rum och ville ju ha min hjälp. Valentina när du är klar med att städa här kom och hitta mig" säger Alisa och skyndar sig iväg.

När dörren slår igen bakom henne börjar jag med att damma. Jag börjar damma en vas i keramik med gulddetaljer som liknar blommar och fåglar. Jag gissar på att vasen kan vara ovärderlig och vara värd en förmögenhet. Om jag hade fortsatt vara tjuv kanske jag hade tagit den, men det är inte så många som vill köpa vaser i slummen. Medans jag dammar, kan jag känna hur Edmunds blick borrar sig in i min rygg.

"Vad är det du vill?" frågar jag ilsket.

"Varför skaffade du dig ett jobb här på palatset?"

"För att till skillnad från andra måste vissa jobba för att tjäna pengar" säger jag.

"Sen när jobbar du för att skaffa pengar?"säger Edmund tycket.