Mitt namn är Fox

Kapitel 8- Havets djup

Denna dagen är inte som alla andra. Man märker på besättningen att allt inte är som det ska vara. Vädret har inte varit regnigt eller blåsigt, tvärtom det har varit mycket sol och inte en enda vindpust har kommit. Vi har ståt stilla på samma ställe sen solen gick upp i morse. Jag känner det själv att det är något som ska hända. Det är för lugnt och det är för stilla. Men allt vi kan göra är att vänta och det gör det ännu värre.
Jag fyller de två muggarna med vatten och går bort till relingen där Mateo står. Han har stått där sedan solen gick upp. Han har inte rört sig ur fläcken och det oroar mig. 

"Här" säger jag och räcker fram den ena muggen till Mateo.

Han tar det utan att svara. Dricker upp vattnet och ger sedan muggen till mig.

"Varsågod, antar jag" säger jag, tar muggen och går därifrån.

"Bli inte sur på pojken. Om han gör så är han som sin far. Han kunde också stå så där i en evighet och kolla ut över vattnet. Och tro mig, om någon i släkten Parker gör så, så är det illa" säger gubben Aaron.

Aaron är en av de där männen som har accepterat att jag är på  båten. Han är faktiskt ganska snäll och kan berätta väldigt många historier av havet. Han är ganska storväxt och har ett stort svart skägg. Skägget tar upp det förlorade håret på huvudet. Han har en son med, som är väldigt lik sin pappa. Förutom att han har hår på huvudet och inte lika mycket skägg. Hans namn är Carter.

"Hur illa" frågar jag och sätter mig ner på en bänk.

"Har du hör talas om lugnet före stormen" säger Aaron.

Jag tänker på stormen som drabbade staden för några år sedan. Den stormen blåste saker överallt på gatorna. Det var ett under att vårat hus stod kvar, men efter den så har vårt hus varit på väg att rasa många gånger.

"Om jag vet" säger jag.

"Kom nu dockan, det är bäst att spänna fast de där linorna om pappa har rätt" säger Carter och flinar.

"Måste alla kalla mig dockan" säger jag och ger Carter en sne blick.

Men jag följer efter honom till masten, eftersom han har rätt om ovädret. Vi vill ju gärna ha kvar så mycket av skeppet som det bara går. 

"Såklart att alla ska, annars är det ingen ide"

Carter är lite som en storebror. Kanske för att han är sju är äldre mig. Han påminner lite om mina äldre bröder, det kanske är därför som jag tycker att han är som en storebror. Undra om han någon gång har haft en bror eller syster som tog hand om honom som han tar hand om alla andra. Eller så har han blivit sådan över att ingen har tagit hand om honom sådan som han gör. Jag hoppas att mina bröder klarar sig. Även fast en av dem är försvunnen.
När jag knyter den sista knopen känner jag hur vinden tilltar. Jag tar upp huvudet och kollar bort i horisonten. Där, där borta är det något grått eller svart som kommer närmare och närmare.

"Åskmoln" säger jag och alla på båten stannar upp och kollar åt det hållet jag har min blick riktad.

Och mycket riktigt som på en given signal hör vi alla en don som om det var ljudet av ett hus som rasade ner. Oron sprider sig snabbt på däck och snart så springer det människor överallt. De skriker till varandra vad de ska göra och vad det behövs hjälp med. Jag lutar mig mot masten och vill att det här ska vara över. Men det är inte åska jag inte gillar, det är de stora vågorna som kommer åt vårat håll. 

Plötsligt har man kastats in  i en storm från att man inte kunde se ett enda moln på himlen. Det smattrar ljudligt på däcket av regnet som faller från skyn, det är svarta moln så långt ögat kan nå och vågorna kastar skeppet fram och tillbaka. Det är som om den vill mata oss till något rovdjur i vattnet. Först gör den så att man får panik, gör den lite mör genom att kasta den fram och tillbaka och sedan kommer den att sluka oss hela. Jag staplar mig till aktern, men halkar och kastas mot relingen. Jag hamnar inte över och slår istället i ryggen. En hand sträcker sig mot mig och utan att veta vems det är tar jag den för att resa mig upp.