Mitt namn är Fox

Kapitel 11- Land i sikte

Dagar går och allt börjar bli mer och mer vardagligt. Vi har kommit så nära land nu att det bara ska ta några minuter eller timmar tills vi har satt ankare och spänt fast skeppet vi kajen. Trots allt som har hänt kan jag inte vänta med att få känna fast mark under mina fötter och höra ljudet av hundratals människor som pratar. Fast att få vara på skeppet har varit det bästa som någonsin har hänt mig hittills. Att få se havet, att uppleva min dröm. Men en sak som jag aldrig kommer att glömma är att denna resan över havet har förändrat mig antigen till det bättre eller sämre, vilket av de två vet jag inte. 

Jag har försökt att ignorera Emil så gott som det går. Efter det han sa om min far och om mina bröder. Jag fattar fortfarande inte vad som är så speciellt med dem. De är helt vanliga människor. Soldater som kämpar för sitt land. Även om far är en desertör och att min bror är försvunnen är det väl inget speciellt med dem. Helt vanliga människor eller?
Jag står på däck medans solen värmer mitt ansikte och vinden som blåser lite i mitt hår. Att stå längst fram i fören får en att känna sig fri och ensam. Man slipper se de människorna man har varit tillsammans med på en båt med i flera dagar. Man ser bara det öppna havet som sträcker sig till landet inte så långt bort. 

"Borde du inte packa" säger Jonathan och ställer sig bredvid mig.

"Jag har knappt något, men det lilla jag har ligger i väskan " säger jag och knuffar till ryggsäcken vid mina fötter.

Ryggsäcken är mer än en tygsäck som jag hittat. Med lite rep, nål och tråd fick jag fast repet så att det liknar lite en ryggsäck. Där i har jag lagt ner de få sakerna jag har haft. Kläderna jag hade när jag kom hit, kläderna jag hade i min förra provisoriska väska, en borste jag fick av min bror, min dagbok med jobbrevet i, ett hemligt paket jag fick av mor, hon sa att jag inte fick öppna det förens jag var på båten. Men jag har fortfarande inte öppnat det och till sist halsbandet jag fick av Jonathan ligger i det blåa tygstycket han gav mig dagen han räddade mitt liv för första gången. 

"Men du glömde den här" säger Jonathan och sträcker fram en bok.

Jag kollar på boken och inser att det är boken jag tyckte var spännande: Om man hoppar i vattnet. Nu när jag tänker på det är det lite ironiskt att jag tyckte den lät spännande eftersom jag vet hur det är att hoppa i vattnet.

"Varför ger du mig den här?" säger jag och tar boken ur hans hand.

Våra fingrar mötts för en sekund, men det ger mig ändå stöttar genom hela kroppen. 

"Inget tack" säger han och ler komiskt mot mig.

Jag ler mot honom.

"Tack, men jag förstår inte?" säger jag.

"Du kommer att förstå, men öppna den inte förens du har kommit till mitt hem, slottet" säger Jonathan och ger mig ett hemlighetsfullt litet leende.

Just de för en sekund hade jag glömt bort att slottet är hans hem. Vissa har lyxen med att växa upp med pengar, medans andra bor i ett hus som snart kommer att falla ihop och då har vi ingenstans att bo.

"Påminn mig inte, jag kommer att gå vilse det första jag gör när jag kommer innanför portarna. Och så kommer jag väl att gör bort mig det andra jag gör efter det, som att inte hälsa ordentligt på kungen eller ännu värre att råka spilla något på drottningens svin dyra kläder"

Jonathan ger ifrån sig ett litet skratt. Ytterligare en sak att komma ihåg det är hans föräldrar jag ska jobba för. Något som är ännu konstigare efter att ha lärt känna honom. 

"Om du råkar spilla något på mors kläder säg till mig, för det vill jag gärna se" 

Jag sätter armbågen i sidan på Jonathan när han inte slutar skratta och jag ger själv ifrån mig ett litet skratt.